I amerikanska filmer bor folk nästan alltid bättre än de borde ha råd med. Om det är trångt eller knapert så piggar man upp situationen med charmiga grannar eller actionbetonat våld. Problem med rörmokeri, hyreshöjningar, läkarräkningar etc förekommer mest i komedier som lustiga hinder. Instängd ensamhet är reserverad för psykopatiska mördare eller möjligen deras offer.
Den där gastkramande vardagsskräcken för fattigdom, otrygghet, sjukdom och ensamhet som är själva bränslet till amerikansk driftighet får man sällan eller aldrig se på filmduken. I ett samhälle där det inte finns några skyddsnät aktar man sig noga för att stirra ner i avgrunden. Det kan européer roa sig med, brukar man få höra.
(Tack för tipset Per Nilsson.)