Jag brukar hävda att halvmesyrer är värre än inget. Ett dåligt argument är till exempel värre än att inte säga någonting. Men nu undrar kanske någon: ”Så ingenting mindre än det perfekta är bra nog för dig?” Nej, det är inte vad jag menar. Låt mig förklara vad jag menar:

Om någon förespråkar en politik som i principiella termer är helt rätt, men vars konkreta politiska förslag av strategiska eller praktiska skäl är relativt återhållsamma, då är han förstås alltid att föredra framför en som rent principiellt står för rakt motsatt politik och som därför står för en i praktiken annorlunda politik. Jag är inte principiellt emot ”långsamma” förändringar i rätt riktning. Jag vet precis som alla andra att vi av flera skäl inte kommer att få ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle ”över en natt”. Det är om inte annat omöjligt eftersom många förändringar på grund av deras natur måste ske över en längre tid. Så när jag kritiserar de ”nya” moderaterna, är inte min kritik riktad mot att de föreslår ”långsamma” förändringar. De som hävdar eller antyder att motståndarna till Fredrik Reinfeldts linje företräder radikala förändringar ”över en natt”, är inget annat än lögnare.

Jag är inte heller nödvändigtvis emot någon som företräder en principiellt inkonsekvent linje, så länge inkonsekvensen inte är ett resultat av att personen delar ideologiskt oförenliga principer. En företrädare av kapitalism som är inkonsekvent i den meningen att han av rätt skäl står för rätt sorts politik, men trots det inte är villig att fullt ut föra rätt sorts politik, är acceptabel. (Detta förutsätter naturligtvis att det inte finns en ännu mer konsekvent företrädare för rätt sorts politik av i grunden rätt skäl.) En företrädare av kapitalism som är inkonsekvent därför att han till exempel är altruist, är däremot inte acceptabel. Fredrik Reinfeldt tillhör tyvärr den senare kategorin.