Hur jag kan ha fräckheten att säga en sådan sak som att pragmatiker ”måste” vara mentalt efterblivna? Låt mig förklara mig själv: Det empiriska underlaget för att det INTE är ett dugg praktisk att vara pragmatisk är enormt. Det finns inte en enda observation som utgör ett undantag. Allt pragmatikerna säger vi ska göra, har man prövat gång på gång och aldrig har det resulterat i något önskvärt resultat. Därför kan jag inte dra någon annan slutsats än att pragmatikerna måste vara rysligt tröga, dvs mentalt efterblivna. Det är antingen det eller också är pragmatikerna så pass pragmatiska (och opraktiska) att de även tillämpar den på sin egen pragmatism. Så när de ställs inför alla de överväldigande bevis som talar emot deras pragmatism, reagerar de som pragmatiker alltid gör: de stoppar huvudet i sanden, och hoppas på att problemet ska försvinna av sig själv.