Det är skönt att se någon våga försvara reklamen offentligt. Det handlar inte bara om att försvara reklamens ekonomiska funktion i ett kapitalistiskt samhälle, det är framför allt en fråga om att försvara yttrandefrihet. Att inskränka reklamen är inget annat än en inskränkning av yttrandefriheten:

Framför allt handlar det om yttrandefrihet. Reklam är budskap och de ska därför vara tillåtna även i de fall den samhälleliga nyttan av budskapen kan ifrågasättas. Distinktionen som ibland görs mellan kommersiell och annan yttrandefrihet är både konstlad och omotiverad. Företag bör ha frihet att kommunicera, precis som individer, föreningar och intresseorganisationer.

Detta verifierar också att varje inskränkning av vår ekonomiska frihet av nödvändighet är en inskränkning av vår politiska frihet. Att förbjuda företag från att göra reklam för deras produkter betyder att man kränker deras äganderätt dvs deras rätt att använda deras pengar hur de vill, inklusive för att göra reklam för att sprida sitt budskap och sälja sina produkter. Kan vi förbjuda företag från att göra reklam för produkter, som en del eller t o m en majoritet ogillar (t ex cigaretter eller snabbmat), då finns det inget som rent principiellt hindrar politikerna från att förbjuda andra privatpersoner från att sprida åsikter som en majoritet inte gillar. (Detta har visserligen redan hänt till viss del i och med lagen om ”hets mot folkgrupp”.) Det är därför alltid viktigt att poängera, när vi försvarar äganderätten, att den faktiskt är en fundamental förutsättning för politisk frihet. Ayn Rand uttryckte det så här: ”The right to agree with others is not a problem in any society; it is the right to disagree that is crucial. It is the institution of private property that protects and implements the right to disagree…”.