Det finns forskare som genom att om och om igen spy ut forskningsresultat, som även om de i själva verket inte bevisar någonting, ändå presenteras som ett nytt allvarligt och överhängande hot mot vår hälsa, mot vår miljö, eller mot något annat vi håller kärt. Forskarna ljuger inte nödvändigtvis när de t ex hävdar i en studie att den relativa risken för att drabbas av tarmcancer ev en relativt hög konsumtion av rött kött är 33%. Men när de presenterar detta som ett ”bekräftat” ”starkt samband” då överdriver de inte bara, de ljuger. Varför ljuger de? Därför att de måste motivera sin forskning. Varför måste de motivera sin forskning? Därför att den till stor del numera är finansierad av staten. Ju bättre de är på att motivera sin forskning, desto större är chansen att deras anslag blir större nästa år.

Om politikerna, och allmänheten, inte kan se att vår skattefinansierade forskning producerar några intressanta eller användbara studier, då det blir det förstås svårare för forskarna själva att motivera varför skattebetalarna ska tvingas försörja dem och deras forskning. Av en ”ren” slump tenderar den politiserade forskningen att ge politiskt korrekta resultat som alltid tycks sammanfalla med någon politisk intressegrupp och deras ideologiska agenda. Eller vänta lite. Vadå ”slump”? Bullshit!, som Penn Jillette skulle säga.

Notera dock hur denna mekanism har en tendens att sprida sig och att den gemensamma nämnaren här är just skattefinanseringen. För ett tag sedan avslöjades att SSU i flera år hade ljugit till sig flera miljoner från skattebetalarna genom att ge uppblåsta och överdrivna medlemsuppgifter till Ungdomsstyrelsen. Mera nyligen har det avslöjats att Ungvänster i flera år har gjort precis likadant. Tydligen var tre av fyra medlemmar i Ungvänster bluff. Varför tycker Ungvänster att det är ”OK” att ljuga så här? En kvalificerad gisning säger att allt är tillåtet för att främja ”revolutionen”. Men nu behöver vi inte gissa: ”Att Ung vänster har dubbla system för medlemsrapportering, ett för att söka bidrag, och ett internt, som man grundar ombuden på, bekräftas av flera andra mycket insatta källor: – UNG VÄNSTER HAR mycket god kontroll över hur många de verkligen är. Till skillnad från SSU har man inte använt medlemsfusket i kampen om makten över förbundet, utan för att få mer pengar i bidrag. Detta tycker de är helt okej, eftersom allt är tillåtet i kampen mot den ‘borgerliga staten’, säger en av dem.” (DN.se).

Lösningen är förstås att helt lägga ned den skattefinansierade forskningen, och av samma skäl helt lägga ned alla offentliga bidrag till inte bara ungdomsförbunden utan också riksdagspartierna. Om ett ungdomsförbund eller ett politiskt parti inte kan försörja sig själva genom frivilliga donationer och medlemsavgifter, då har de inte längre något ekonomiskt existensberättigande. Samma sak är det med forskningen. Att forskningen någon dag kanske kan ge oss någonting är inget som helst argument för att tvinga allmänheten att finansiera den. Det finns inget som garanterar att forskning ger användbara resultat. Därför bör det vara upp till var och en att avgöra hur mycket de själva vill avvara till exempelvis forskning. Samma sak är det med politiska partier och ungdomsförbund. Det är omoraliskt att t ex tvinga mig att till viss del finansiera Ungvänsters verksamhet. Det ger dem en massa orättvisa fördelar i opinionsbildningsprocessen jämfört med mig och alla andra som inte får flera miljoner kronor om året av skattebetalarna. Folk borde själva erkännas rätten att själva få bestämma hur mycket de vill bidra ekonomiskt till olika politiska organisationer. Det vore det enda rättvisa och praktiska.