Jag var idag på ett Timbro Syd anförande där Mattias Svensson hade en anförandet i samband med hans senaste bok Peta inte i maten.

Det var mycket intressant. I denna bok ifrågasätter Mattias Svensson den hetsiga och överdrivna debatt om övervikten i samhället. Han vill visa på att det inte alls är det stora samhällsproblem som somliga politiker, advokater, läkemedelsbolag vill påstå för att de ska kunna motivera nya anslag till forskning, nya myndigheter, paternalistisk lagstiftning, stora stämningar mot McDonalds, och för att undermåliga läkemedel mot fetma blir godkända, m m.

Boken liksom hans anförande innehåller många intressanta uppgifter som bl a visar på att de normer som används i debatten för att beskriva problemet är ganska dåliga. Bl a skulle t ex Mattias vara på gränsen till ”överviktig” om man går efter BMI, detta då gränsen för övervikt går vid 25, medan Mattias själv rör sig omkring 24-25. Vidare visar det sig att politiker, byråkrater, läkare, m fl gladerligen manipulerar uppgifterna för att få folk till att tro att minsta lilla övervikt är detsamma som en tio år kortare livslängd, när det i själva verket snarare rör sig om kanske 1 till 3 år.

För att skrämma slag på människor i USA hävdade man för ett tag sedan i en undersökning att det varje år dör ungefär 400 000 amerikaner till följd av fetmaepidimin. Den siffran hade man fått genom att använda de som lever allra längst som norm för hur många år som personer med fetma ”förlorar”. Det säger emellertid sig själv att väldigt många av oss ”förlorar” år även om vi inte nödvändigtvis är överviktiga, likaså visar det sig även att folk som väger lite men ändå inom ramen för vad som räknas som normalvikt (BMI på 18), rent statistiskt löper en lika stor risk att dö lite för tidigt som de som lider av fetma (BMI på 35). Det är på sådana här löjliga och oseriösa grunder som den här kampanjen för ”folkhälsan” förs.

Svensson inledde sitt samtal med att påpeka att övervikt och fetman i samhället faktiskt är en oavsiktlig och oväntat följd av en i grunden inte bara positiv, utan som Svensson uttryckte det ”revolutionerande” bra utveckling, nämligen den att vi i det kapitalistiska väst, har löst problemet med vår matförsörjning. Vårt ”problem” om något är att vi har för mycket mat, inte för lite. Vårt stora överflöd och tillgänglighet till mat uttrycker sig i att mat har blivit och är väldigt billigt. Så folk har helt enkelt råd att äta mycket mer än vad folk i allmänhet hade förr i tiden. Det faktum att människor rent fysiskt inte måste slita lika hårt om dagarna för att kunna försörja sig, och att vårt liv mera generellt har blivit bekvämare tack vare bättre teknik, har även bidragit till vår fetma. Sedan har antalet människor i övervikt även ökat till följd av att många människor har slutat röka. En följd av en bättre tillgänglighet till mat och att vi idag lever mindre slitsamma och bekvämare liv är att vi numera lever friskare och längre liv, vilket naturligtvis också är en positiv utveckling. En del forskare, tillade Mattias, vill även hävda att den ökade jämställdheten i samhället har resulterat i att det har skapat en efterfråga för snabb, enkel men inte nödvändigtvis så nyttig mat (snabbmat och halvfabrikat). Så fetma är alltså till stor del ett resultat av att sakernas tillstånd i många avseenden har blivit avsevärt mycket bättre. Detta är något man bör tänka på när man för den här debatten.

Mattias tog även upp ett vanligt argument för alla dessa paternalistiska förslag från politikerna som går ut på att eftersom sjukvården tyvärr är offentlig finansierad, så kan folk tycka att det är dumt att skattebetalarna ska behöva betala för att vårda folk som söker vård pga deras övervikt. Så därför bör staten se till att förebygga detta genom skatter, subventioner och lagar, det vill säga genom att inskränka vår allas frihet. Han påpekade att två fel gör inte ett rätt – och det gäller ju defintivit även i detta fallet. Det enda detta pragmatiska synsätt kommer att leda till, enligt mig, är att man motiverar en form av statliga interventioner, som av allt att döma lär resultera i andra problem, som i sin tur kommer att användas för att motivera ytterligare statliga interventioner, och så vidare. Så vad man borde göra är att påpeka för folk att detta faktum att dessa kostnader hamnar på oss skattebetalare, är att upplysa folk om att detta är ett argument mot den offentliga sjukvården, inte för paternalism.

Vi fick även ta del av ett utdrag i boken där Mattias gör följande jämförelse (jag citerar från löst minnet): ”Att staten ska styra över våra matvanor av hänsyn för den offentliga sjukvårdens skull, är lika dumt som att staten ska tala om för kvinnor att klä sig mindre attraktivt för att de ska undvika att bli våldtagna”. :)

Jag kommer att köpa Mattias bok, och även om jag själv inte har läst den, verkar vara ett väldigt välbehövt inlägg i den debatten om det svenska folkets matvanor. Jag tycker även att ni ska göra det.