Jag upptäckte Ayn Rands filosofi, objektivismen, sommaren 1999. Jag var 15 år gammal när jag började läsa Per-Olof Samuelssons översättning av Capitalism: The Unknown Ideal. Den boken förändrade mitt liv. Grundligt och för alltid. Och till det bättre.

Tjugo år senare kan jag inte låta bli att notera att jag har än så länge inte stött på ett enda bra eller seriöst argument mot Rands filosofi.

Jodå, jag har hört massor med argument, men inga bra eller seriösa.

Med “bra” menar jag att det är logiskt, att slutsatsen följer logiskt från sanna och relevanta premisser. Med “seriös” menar jag att det förutsätter att man har gjort minsta lilla ansträngning att åtminstone försöka förstå idéerna som man påstår sig argumentera emot.

När jag studerade filosofi vid Lunds universitet fanns det inte en enda akademiker som någonsin bemödade sig med att ens försöka lägga fram några bra eller seriösa argument mot Rands idéer. Däremot såg jag akademiker förvränga hennes idéer och tillskriva henne idéer som hon uttryckligen argumenterade emot och avfärdade som falska.

Som ett exempel på det senare bevittnade jag en gång en professor som utan någon som helst skam i kroppen ljög inför hela klassen om att Rand förespråkade psykologisk egoism.

Halmdockor kunde de enkelt slå ned; Rands egna argument däremot? “Blank out”.

Av alla dåliga och oseriösa argument som jag har hört genom åren är vad Ayn Rand själv kallade för skrämselargument.

Skrämselargument är som ad hominem-argument, ett logiskt felslut. Låt mig citera Rand:

There is a certain type of argument which, in fact, is not an argument, but a means of forestalling debate and extorting an opponent’s agreement with one’s undiscussed notions. It is a method of bypassing logic by means of psychological pressure . . . [It] consists of threatening to impeach an opponent’s character by means of his argument, thus impeaching the argument without debate. Example: “Only the immoral can fail to see that Candidate X’s argument is false.” . . . The falsehood of his argument is asserted arbitrarily and offered as proof of his immorality.

Och:

The essential characteristic of the Argument from Intimidation is its appeal to moral self-doubt and its reliance on the fear, guilt or ignorance of the victim. It is used in the form of an ultimatum demanding that the victim renounce a given idea without discussion, under threat of being considered morally unworthy. The pattern is always: “Only those who are evil (dishonest, heartless, insensitive, ignorant, etc.) can hold such an idea.”

I sin senaste artikel, “The Argument from Intimidation: A Confession of Intellectual Impotence”, dokumenterar Craig Biddle några exempel på hur Paul Krugman, Kevin Williamson, Heidi Moore, John Gray och Sam Harris försöker avfärda Ayn Rands idéer med just skrämselargument.

Studera gärna Biddles exempel och fråga sedan dig själv: “Hur kommer det sig att t ex Sam Harris känner sig tvungen att ta till skrämselargument när det kommer till Ayn Rands idéer?”

Jag menar, om hennes idéer nu är så “uppenbart” falska, då borde väl Harris et al knappast ha några svårigheter med att ge oss några bra och seriösa argument för en sådan slutsats? Så varför gör han då inte det? Varför nöjer han sig med ologiska skrämselargument?