Den 27 mars 2019 bestämde EU att man skulle förbjuda engångsplast: “A ban on selected single-use products made of plastic for which alternatives exist on the market: cotton bud sticks, cutlery, plates, straws, stirrers, sticks for balloons, as well as cups, food and beverage containers made of expanded polystyrene and on all products made of oxo-degradable plastic”. Engångsplastförbudet är, från början till slut, helt orättvist.

Ursäkten för att förbjuda engångsplast är att man vill minska plastavfallen i haven. Men varför ska man förbjuda engångsplast i EU när nästan all plast i haven kommer från tio floder; nämligen (enligt DW) “The Yangtze, the Indus, Yellow River, Hai River, the Nile, the Ganges, Pearl River, Amur River, the Niger, and the Mekong (in that order)”.

Samtliga floder ligger i tredje världen-länder som, enligt DW, saknar “adequate waste collection or recycling infrastructure” och där allmänheten helt enkelt inte vet bättre “There is also little public awareness that plastic trash is a problem at all. . .”.

Men om det överhuvudtaget är ett miljöproblem att plast hamnar i haven, varför ska man då straffa oskyldiga västerlänningar? Västerlänningar som inte dumpar plast i haven? Det finns inget rationellt svar på denna fråga.

Men är havsplasten ett miljöproblem? Medan plasten i haven skadar en del havsdjur saknas det vetenskapliga belägg för att plasten i havet har någon negativ inverkan på människor. Our World in Data skriver att “There is, currently, very little evidence of the impact of microplastics in humans . . . To date, there has been no clear evidence of the accumulation of persistent organic pollutants or leached plastic additives in humans”.

Så hur kan havsplasten räknas som ett “miljöproblem” för människan om det inte har någon mätbar inverkan på människors liv, hälsa och omgivning? Ser man på havsplasten med människans liv och välbefinnande som standarden för gott och ont, bra och dåligt, etc., inklusive bra och dålig miljö, då kan det rationellt sett inte räknas som ett “miljöproblem”.

Men även om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplasten har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, skulle det ändå inte motivera EUs förbud av engångsplast.

Bara för att havsplasten kan påverka oss negativt om för många människor i Asien och Afrika slänger för mycket plast i haven, är det ingen anledning för att med våld och tvång stoppa mig som inte alls slänger någon plast i haven från att använda engångsplast. Det går, som sagt, bara att ursäkta sådan lagstiftning om man anser att det är rätt att straffa oskyldiga individer för handlingar som de inte har begått.

Om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplatsen är ett riktigt miljöproblem, dvs har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, då skulle det vara ett argument för att uppmuntra tredje världen att omfamna kapitalism så att de, i sin tur, kan bli tillräckligt rika för att kunna ha råd med den infrastruktur som krävs för att hantera plastavfallet. Det skulle också vara ett argument för upplysa allmänheten i tredje världen om problemet. Det skulle möjligen också kunna vara ett argument för att förbjuda folk från att slänga plast i haven, men inte för att stoppa den enskilde individen från att använda sig av engångsplast.

Engångsplastförbudet är ett exempel på preventiv lagstiftning. Preventiv lagstiftning heter så då man förbjuder alla från att göra någonting, i det här fallet använda sig av engångsplast, eftersom man vill förhindra folk från att göra något som är fel. Så även om jag inte slänger plast i havet, och det finns inga belägg för att jag någonsin har gjort det, vill man förbjuda mig från att köpa engångsplats med motiveringen att jag eller någon annan kanske skulle kunna få för sig att göra det.

Att enligt denna “logik” förbjuda alla från att använda sig av engångsplast är att behandla alla som skyldiga bara för att några kanske får för sig att slänga plast i havet. Det är precis lika orättvist som att förbjuda alla från att ha sex bara för att några kanske får för sig att våldta andra eller att förbjuda alla från att köra bil eftersom några kanske får för sig att köra över andra. Det finns inget rättfärdigande för preventiv lagstiftning dvs lagstiftning som i “preventivt syfte” straffar de oskyldiga för andras synder. Så preventiv lagstiftning är orättvis, inklusive engångsplastförbudet.

Men preventiv lagstiftning är inte bara orättvis till sin natur, utan också totalitär. För om blotta möjligheten att någon kanske skulle kunna få för sig att gör något fel är skäl för att förbjuda alla från att göra något, vad kan då inte också förbjudas? Ska sex förbjudas? Böcker? Internet? Bilar? Enligt “logiken” bakom preventiv lagstiftning finns det ingen principiell gräns för statens makt över individen. Så preventiv lagstiftning är inte bara orättvis, den är också totalitär. Ayn Rand hade rätt: “The legal hallmark of a dictatorship [is] preventive law—the concept that a man is guilty until he is proved innocent by the permissive rubber stamp of a commissar or a Gauleiter”.

Engångsplastförbudet är orättvist och totalitärt. Det hör inte hemma i ett fritt, rättvist och civiliserat samhälle.