Nazisterna är de facto socialister

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.

Nils-Eric Sandberg har rätt i att nazismen och fascismen är vänsterextrema

Nils-Eric Sandberg gjorde häromdagen stor insats när han upplyste allmänheten om att nazismen och fascismen inte är och aldrig har varit ”högerextrema” ideologiska rörelser. Tvärtom är de och har alltid varit vänsterextrema:

Men en titt i idéhistorien visar att fascismen grundades av den franske filosofen George Sorel. Han publicerade 1906 en bok som hette ”Reflexions sur violence”, på svenska ”Reflexioner om våldet”. Där utvecklade han sin bisarra tanke om våldet som politisk metod. Men den idén hade han fått från marxismens klasskampsteori. Sorel var från början marxist. Så fascismen har marxistiska grunder.

Och:

Hitler var ingen högerman, han var en vänsterman. Nazism är en förkortning av ”nationalsocialism”. Hitlers parti hette NSDAP. Det vill säga ”Nazionalsocialistische Deutsche Arbeitar Partei”. Hitler var ingen högerman, i den meningen att han inte ville avskaffa privat äganderätt. Men han var vänsterman i den meningen att han ställde all privat verksamhet, alla privata företag, under statens kontroll. Han tillämpade i en extrem grad socialismens grundidé att flytta allt makt från medborgarna till staten. Varje medborgare var i princip statens egendom.

Han ger också flera källor för sina påståenden.

Varför är det viktigt att upplysa allmänheten om detta? Ayn Rand förklarar:

For many decades, the leftists have been propagating the false dichotomy that the choice confronting the world is only: communism or fascism—a dictatorship of the left or of an alleged right—with the possibility of a free society, of capitalism, dismissed and obliterated, as if it had never existed.

Och:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

That fraud collapsed in the 1940’s, in the aftermath of World War II. It is too obvious, too easily demonstrable that fascism and communism are not two opposites, but two rival gangs fighting over the same territory—that both are variants of statism, based on the collectivist principle that man is the rightless slave of the state—that both are socialistic, in theory, in practice, and in the explicit statements of their leaders—that under both systems, the poor are enslaved and the rich are expropriated in favor of a ruling clique—that fascism is not the product of the political “right,” but of the “left”—that the basic issue is not “rich versus poor,” but man versus the state, or: individual rights versus totalitarian government—which means: capitalism versus socialism.

Det handlar inte om att få vänstern att se så dålig ut som det bara går. Det handlar om att inte låta vänstern definiera bort kapitalismen som ett verkligt alternativ till etatismen.