Nazisterna är de facto socialister

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.