Etikett: logiska felslut

Skrämselargumenten mot Ayn Rand

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag upptäckte Ayn Rands filosofi, objektivismen, sommaren 1999. Jag var 15 år gammal när jag började läsa Per-Olof Samuelssons översättning av Capitalism: The Unknown Ideal. Den boken förändrade mitt liv. Grundligt och för alltid. Och till det bättre.

Tjugo år senare kan jag inte låta bli att notera att jag har än så länge inte stött på ett enda bra eller seriöst argument mot Rands filosofi.

Jodå, jag har hört massor med argument, men inga bra eller seriösa.

Med “bra” menar jag att det är logiskt, att slutsatsen följer logiskt från sanna och relevanta premisser. Med “seriös” menar jag att det förutsätter att man har gjort minsta lilla ansträngning att åtminstone försöka förstå idéerna som man påstår sig argumentera emot.

När jag studerade filosofi vid Lunds universitet fanns det inte en enda akademiker som någonsin bemödade sig med att ens försöka lägga fram några bra eller seriösa argument mot Rands idéer. Däremot såg jag akademiker förvränga hennes idéer och tillskriva henne idéer som hon uttryckligen argumenterade emot och avfärdade som falska.

Som ett exempel på det senare bevittnade jag en gång en professor som utan någon som helst skam i kroppen ljög inför hela klassen om att Rand förespråkade psykologisk egoism.

Halmdockor kunde de enkelt slå ned; Rands egna argument däremot? “Blank out”.

Av alla dåliga och oseriösa argument som jag har hört genom åren är vad Ayn Rand själv kallade för skrämselargument.

Skrämselargument är som ad hominem-argument, ett logiskt felslut. Låt mig citera Rand:

There is a certain type of argument which, in fact, is not an argument, but a means of forestalling debate and extorting an opponent’s agreement with one’s undiscussed notions. It is a method of bypassing logic by means of psychological pressure . . . [It] consists of threatening to impeach an opponent’s character by means of his argument, thus impeaching the argument without debate. Example: “Only the immoral can fail to see that Candidate X’s argument is false.” . . . The falsehood of his argument is asserted arbitrarily and offered as proof of his immorality.

Och:

The essential characteristic of the Argument from Intimidation is its appeal to moral self-doubt and its reliance on the fear, guilt or ignorance of the victim. It is used in the form of an ultimatum demanding that the victim renounce a given idea without discussion, under threat of being considered morally unworthy. The pattern is always: “Only those who are evil (dishonest, heartless, insensitive, ignorant, etc.) can hold such an idea.”

I sin senaste artikel, “The Argument from Intimidation: A Confession of Intellectual Impotence”, dokumenterar Craig Biddle några exempel på hur Paul Krugman, Kevin Williamson, Heidi Moore, John Gray och Sam Harris försöker avfärda Ayn Rands idéer med just skrämselargument.

Studera gärna Biddles exempel och fråga sedan dig själv: “Hur kommer det sig att t ex Sam Harris känner sig tvungen att ta till skrämselargument när det kommer till Ayn Rands idéer?”

Jag menar, om hennes idéer nu är så “uppenbart” falska, då borde väl Harris et al knappast ha några svårigheter med att ge oss några bra och seriösa argument för en sådan slutsats? Så varför gör han då inte det? Varför nöjer han sig med ologiska skrämselargument?

Altruismen: de logiska felslutens moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Trots dess destruktiva natur accepteras idag altruismen i någon mån av nästan alla. Naturligtvis är det ingen som konsekvent vidhåller altruismen—i varje fall inte särskilt länge. Snarare accepterar de flesta den som sann—och sedan sviker de den.

Alla större religioner—kristendom, judendom, islam—förespråkar altruism; deras heliga skrifter kräver det. Alla så kallade “sekulära humanistiska” filosofier—utilitarism, postmodernism, egalitarism—kräver också altruism. (Notera att “sekulära humanister” inte kallar sig för “sekulära egoister” eller “sekulära individualister”.)

“Alter” är latin för “andra”; “altruism” betyder “andra-ism”; den hävdar att du bör offra dig för andra. Från en kristen, judisk och muslimsk synvinkel är de relevanta “andra” “Gud” och “de fattiga”; i Gamla Testamentet säger Gud till exempel: “Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” (5 Moseboken 15:11). Från den utilitaristiska synvinkeln är de “andra” “alla i allmänhet”; den utilitaristiska principen är “det största möjliga goda åt största möjliga antal”. Från den postmoderna och egalitära synvinkeln är de “andra” vem som helst med mindre rikedomar eller möjligheter än vad du har; desto bättre är du har det med andra ord, ju mer bör du offra dig för andra—desto sämre du har det, ju mer bör andra offra sig för dig.

Offra. Offra. Offra. Alla tror att detta är det moraliskt rätta att göra. Och ingen filosof har varit villig att utmana denna idé.

Förutom Ayn Rand:

[D]et finns ett ord—ett enda ord—som kan tillintetgöra altruismens moral och som det inte kan stå emot—ordet: “Varför?” Varför måste människan leva för andras skull? Varför måste hon vara ett offerdjur? Varför är det gott? Det finns inget världsligt skäl till det—och mina damer och herrar, i hela filosofins historia har inget världsligt skäl någonsin getts.

En närmare granskning visar att detta är sant. Inget skäl har någonsin getts till varför människor bör offra sig för andra. Påstådda skäl har naturligtvis getts, men inga giltiga. Så låt oss överväga dessa påstådda skäl—det finns omkring sex sådana—varav samtliga medför ett logiskt felslut.

1. “Du bör offra dig eftersom Gud (eller någon annan röst från någon annan dimension) säger så”. Detta är inget skäl—säkerligen inget världsligt sådant. I bästa fall är detta en vädjan till auktoritet—det vill säga de “auktoriteter” som påstår sig föra Guds talan. Men bara för att en präst eller en bok påstår något så betyder det inte att det är sant. Bibeln påstår ju bland annat att en buske talade. Mer fundamentalt är detta icke-skäl ett godtycklig påstående då det inte finns några bevis för guds existens. Men även de som tror på en gud kan medge att vädjan till auktoritet är ett logiskt felslut.

2. “Du bör offra dig eftersom detta är rådande konsensus”. Detta är inget skäl utan en vädjan till massan. Sanning och moral bestäms inte av konsensus. I Amerika brukade det finnas en bred konsensus om att slaveri borde vara lagligt, och detta är fortfarande konsensus i delar av Afrika. Det gjorde det inte rätt då och gör det inte rätt nu. Inte heller rättfärdigar något konsensus föreställningen att du eller någon annan bör offra eller offras.

3. “Du bör offra dig eftersom andra människor behöver nyttan av din uppoffring”. Detta är en vädjan till medlidande. Så även om andra människor skulle behöva nyttan av din självuppoffring följer det inte att detta är en anledning för att offra sig. Fast än viktigare är att denna föreställning, att människor behöver nyttan av din uppoffring, är falsk. Vad människor behöver är att skapa värden och att handla med andra som skapar värden. Och för att kunna göra det måste vi vara fria att producera och handla i enlighet med vårt eget omdöme. Detta, inte människooffer, är vad människors liv kräver. (Jag kommer lite senare att beröra förhållandet mellan frihet och egoism.)

4. “Du bör offra dig för annars blir du slagen, bötad, fängslad, eller på något annat sätt fysiskt angripen”. Hot om våld är inget skäl; det är motsatsen till ett skäl. Om våldsutövarna kunde ge ett skäl till varför du bör offra dig då skulle de inte behöva bruka våld; de skulle ha använt sig av övertalning istället för tvång.

5. “Du bör offra dig för, tja, när du växer upp eller blir mer erfaren då kommer du att inse det”. Detta är inget skäl, utan ett personangrepp och en förolämpning. Detta mynnar ut i “Om du inte ser det dygdiga i att offra dig för andra, då är du barnslig eller dum”—som om det skulle tyda på bristande mognad eller intelligens att man kräver ett skäl för en moralisk övertygelse.

6. “Du bör offra dig därför att bara en skurk eller odåga skulle utmana detta påvisade faktum”. Den här sortens påståenden förutsätter att du anser att andras uppfattningar om dig är viktigare än din egen bedömning av sanningen. Det är också ett exempel på vad Ayn Rand kallade för “skrämselargument”: försöket att ersätta ett rationellt argument med ett psykologiskt tryck. Precis som ett personangrepp är detta ett försök att slippa att ge ett rationellt argument för en position för vilken inget rationellt argument kan ges.

Det var allt. Sådana är de “skäl” som ges till stöd för påståendet att du bör offra dig för andra. Ta inte mitt ord för det; fråga runt. Fråga dina filosofiprofessorer. Fråga en präst eller rabbin. Du kommer att finna att alla “skäl” som ges är olika varianter av dessa—och att alla är så långt ifrån ett “skäl” att de utgör skolexempel på logiska felslut.

Detta är en översättning av Craig Biddles “Altruism: The Morality of Logical Fallacies” via The Objective Standard