Etikett: logik

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Altruismen: de logiska felslutens moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Trots dess destruktiva natur accepteras idag altruismen i någon mån av nästan alla. Naturligtvis är det ingen som konsekvent vidhåller altruismen—i varje fall inte särskilt länge. Snarare accepterar de flesta den som sann—och sedan sviker de den.

Alla större religioner—kristendom, judendom, islam—förespråkar altruism; deras heliga skrifter kräver det. Alla så kallade “sekulära humanistiska” filosofier—utilitarism, postmodernism, egalitarism—kräver också altruism. (Notera att “sekulära humanister” inte kallar sig för “sekulära egoister” eller “sekulära individualister”.)

“Alter” är latin för “andra”; “altruism” betyder “andra-ism”; den hävdar att du bör offra dig för andra. Från en kristen, judisk och muslimsk synvinkel är de relevanta “andra” “Gud” och “de fattiga”; i Gamla Testamentet säger Gud till exempel: “Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” (5 Moseboken 15:11). Från den utilitaristiska synvinkeln är de “andra” “alla i allmänhet”; den utilitaristiska principen är “det största möjliga goda åt största möjliga antal”. Från den postmoderna och egalitära synvinkeln är de “andra” vem som helst med mindre rikedomar eller möjligheter än vad du har; desto bättre är du har det med andra ord, ju mer bör du offra dig för andra—desto sämre du har det, ju mer bör andra offra sig för dig.

Offra. Offra. Offra. Alla tror att detta är det moraliskt rätta att göra. Och ingen filosof har varit villig att utmana denna idé.

Förutom Ayn Rand:

[D]et finns ett ord—ett enda ord—som kan tillintetgöra altruismens moral och som det inte kan stå emot—ordet: “Varför?” Varför måste människan leva för andras skull? Varför måste hon vara ett offerdjur? Varför är det gott? Det finns inget världsligt skäl till det—och mina damer och herrar, i hela filosofins historia har inget världsligt skäl någonsin getts.

En närmare granskning visar att detta är sant. Inget skäl har någonsin getts till varför människor bör offra sig för andra. Påstådda skäl har naturligtvis getts, men inga giltiga. Så låt oss överväga dessa påstådda skäl—det finns omkring sex sådana—varav samtliga medför ett logiskt felslut.

1. “Du bör offra dig eftersom Gud (eller någon annan röst från någon annan dimension) säger så”. Detta är inget skäl—säkerligen inget världsligt sådant. I bästa fall är detta en vädjan till auktoritet—det vill säga de “auktoriteter” som påstår sig föra Guds talan. Men bara för att en präst eller en bok påstår något så betyder det inte att det är sant. Bibeln påstår ju bland annat att en buske talade. Mer fundamentalt är detta icke-skäl ett godtycklig påstående då det inte finns några bevis för guds existens. Men även de som tror på en gud kan medge att vädjan till auktoritet är ett logiskt felslut.

2. “Du bör offra dig eftersom detta är rådande konsensus”. Detta är inget skäl utan en vädjan till massan. Sanning och moral bestäms inte av konsensus. I Amerika brukade det finnas en bred konsensus om att slaveri borde vara lagligt, och detta är fortfarande konsensus i delar av Afrika. Det gjorde det inte rätt då och gör det inte rätt nu. Inte heller rättfärdigar något konsensus föreställningen att du eller någon annan bör offra eller offras.

3. “Du bör offra dig eftersom andra människor behöver nyttan av din uppoffring”. Detta är en vädjan till medlidande. Så även om andra människor skulle behöva nyttan av din självuppoffring följer det inte att detta är en anledning för att offra sig. Fast än viktigare är att denna föreställning, att människor behöver nyttan av din uppoffring, är falsk. Vad människor behöver är att skapa värden och att handla med andra som skapar värden. Och för att kunna göra det måste vi vara fria att producera och handla i enlighet med vårt eget omdöme. Detta, inte människooffer, är vad människors liv kräver. (Jag kommer lite senare att beröra förhållandet mellan frihet och egoism.)

4. “Du bör offra dig för annars blir du slagen, bötad, fängslad, eller på något annat sätt fysiskt angripen”. Hot om våld är inget skäl; det är motsatsen till ett skäl. Om våldsutövarna kunde ge ett skäl till varför du bör offra dig då skulle de inte behöva bruka våld; de skulle ha använt sig av övertalning istället för tvång.

5. “Du bör offra dig för, tja, när du växer upp eller blir mer erfaren då kommer du att inse det”. Detta är inget skäl, utan ett personangrepp och en förolämpning. Detta mynnar ut i “Om du inte ser det dygdiga i att offra dig för andra, då är du barnslig eller dum”—som om det skulle tyda på bristande mognad eller intelligens att man kräver ett skäl för en moralisk övertygelse.

6. “Du bör offra dig därför att bara en skurk eller odåga skulle utmana detta påvisade faktum”. Den här sortens påståenden förutsätter att du anser att andras uppfattningar om dig är viktigare än din egen bedömning av sanningen. Det är också ett exempel på vad Ayn Rand kallade för “skrämselargument”: försöket att ersätta ett rationellt argument med ett psykologiskt tryck. Precis som ett personangrepp är detta ett försök att slippa att ge ett rationellt argument för en position för vilken inget rationellt argument kan ges.

Det var allt. Sådana är de “skäl” som ges till stöd för påståendet att du bör offra dig för andra. Ta inte mitt ord för det; fråga runt. Fråga dina filosofiprofessorer. Fråga en präst eller rabbin. Du kommer att finna att alla “skäl” som ges är olika varianter av dessa—och att alla är så långt ifrån ett “skäl” att de utgör skolexempel på logiska felslut.

Detta är en översättning av Craig Biddles “Altruism: The Morality of Logical Fallacies” via The Objective Standard