Du har kanske hört påståendet att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna än i till exempel USA. De som vill göra en stor grej av detta menar att detta “bevisar” att den om man vill förverkliga den amerikanska drömmen då gör man det bäst i länder som Danmark. Samma personer menar att detta “bevisar” att “ojämlikhet” är ett oförsvarligt ont och att de nordiska välfärdsstaterna är en förutsättning för social rörlighet.

Jag har inte tid att ta upp precis upp allt som är fel med detta resonemang; här och nu tänker jag endast skrapa lite på ytan.

En anledning till att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna är för att vi har mindre lönespridning och högre skatter. Eftersom de mest produktiva i länder som Sverige och Finland tjänar (både före och efter skatt) mindre än de mest produktiva i USA, följer det det är förhållandevis enklare för de på botten att klättra till toppen.

Nordens höga sociala rörlighet är alltså delvis en illusion och det är en illusion som har köpts till ett högt pris. Den låga lönespridningen har nämligen delvis åstadkommits genom att skatta och reglera bort “enkla jobb”. Detta fördömer de med begränsat humankapital till ett bidragsfinansierat utanförskap. Och omfördelningspolitiken innebär att man tar, med tvång, pengar från de som har förtjänat dem genom produktivt arbete och ger dem till dem som inte har gjort det. Omfördelningspolitiken är därför inte bara orättvis, den är också en form av slaveri.

Men det finns en faktor till som vi inte får glömma bort och det är att om vi ska göra jämförelser mellan olika länder och olika grupper, då måste vi se upp så att vi inte mäter äpplen med päron. Det är nämligen skillnad på “fattiga” och “fattiga”.

I The Upside of Inequality: How Good Intentions Undermine the Middle Class rapporterar Edward Conrad bland annat att den sociala rörligheten för relativt fattiga vita amerikaner är högre än för relativt fattiga svarta amerikaner.

Beror detta på att rasismen i USA håller svarta tillbaka? Jag tror inte det. Men även om detta åtminstone var en delförklaring så vill jag påpeka att rörligheten för vita amerikaner är lika hög eller högre än för exempelvis danskar. Detta tyder på att de som inte hålls tillbaka på grund av rasism är förutsättningarna för att göra klassresor lika bra eller bättre i USA än i de nordiska länderna. (Ss. 117-ff.)

Men om vi inte kan skylla den lägre sociala rörligheten för svarta amerikaner på rasism, vad kan vi då skylla den på? Conrad visar, med hänvisning till studier, att rörligheten för de som växte upp med gifta föräldrar är betydligt högre än för de som växte upp med ogifta föräldrar. (Äktenskap kan ses som en grov indikator på ansvarstagande och långsiktighet.) Likaså är rörligheten för de som växte upp bland föräldrar som hoppa av gymnasieskolan betydligt lägre. (Att hoppa av gymnasieskolan är, allt annat lika, knappast ett tecken på att man tar sina studier—eller framtid—på allvar.) Allt detta tyder på att det är kulturella faktorer som ligger bakom USAs lägre sociala rörlighet.

Alla relativt fattiga har inte samma inställning; en del har en mer rationell inställning till livet. Det tar sig i uttryck att man tar skolan på allvar, att man tänker mer långsiktigt och handlar mer ansvarsfullt. De väntar till exempel med att skaffa barn tills man har avslutat sina studier, kan försörja sig själv och har ett seriöst förhållande. Med en sådan inställning till livet har man naturligtvis bättre förutsättningar att göra det mesta av alla möjligheter—och på den vägen klättra upp.

Vill man veta hur lätt eller svårt det är att göra klassresor då bör man måste man jämföra äpplen med äpplen. Gör man det då upptäcker vi att den sociala rörligheten är, av allt att döma, precis lika hög eller högre i USA än i de nordiska länderna. Mycket tyder alltså på att den amerikanska drömmen trots allt fortfarande lever och frodas i USA. Men precis som alla andra drömmar måste man jobba på att förverkliga den. Man måste jobba på att förtjäna den.