Är invandring en “volymfråga”?

Är invandringen en “volymfråga”? Ja, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Enligt individualismen är statens enda syfte att skydda individens rättigheter. Och detta kan ha implikationer för invandringens omfattning.

Under normala omständigheter medför statens åtagande inga begränsningar på befolkningens storlek, då den tenderar att öka i en långsam och stadig takt. Så länge befolkningen växer i en långsam och stadig takt kan staten i lugn och ro anställa fler poliser, domare, åklagare, advokater, etc.

Men det finns särskilda omständigheter då det finns ett skäl för att tillfälligt begränsa invandringens omfattning. Om vi t ex ställs inför en omfattande flyktingvåg där flera miljoner är på flykt. Då kan det finnas ett skäl för Sverige att införa en invandringskvot.

Skälet är att om det plötsligt kommer ovanligt många invandrare då kan nattväktarstaten bli överbelastad. Och om nattväktarstaten inte längre har resurserna som krävs för att säkra individens rättigheter då bör staten dra en (tillfällig) gräns för hur många som kan ta sig in.

Om staten försummar sitt uppdrag—att säkra individens rättigheter—genom att låta fler människor komma in än vad den har resurser att beskydda, då gör staten inte längre sitt jobb. Då offrar staten sina tjänares dvs invånarnas fri- och rättigheter genom att utsätta dem för onödiga risker.

Nu kanske du undrar: “Men inskränker inte en sådan gräns individens rätt till rörlighet?” Bra fråga. Svaret är “Nej”.

Det finns situationer där du inte kan röra dig hur som helst utan att det hotar andras rättigheter. Ta som ett exempel en hiss som bara rymmer så många människor. Om du tvingar dig in i den fulla hissen, som nu blir överbelastad, då hotar du allas rättigheter. Så du har ingen rätt att utan vidare tvinga dig in i den där hissen.

Principen är densamma för invandring. Om polisen redan har fullt upp som det är samtidigt som det fortsätter att välla in människor som polisen också måste skydda då kommer polisen, precis som hissen, till slut att bli överbelastad. Ju fler som kommer in, desto mindre kommer polisen att räcka till, och som en följd hotas allas rättigheter.

Att sätta en gräns för hur många som får gå in i hissen kränker ingens rätt till rörlighet. Det är tvärtom ett måste för att säkra den. Samma sak med en gräns för hur många som får invandra.

Att under särskilda omständigheter (t ex en omfattande flyktingvåg) sätta en tillfällig gräns för invandringens volymer är tvärtom en förutsättning för att staten ska kunna göra sitt jobb, dvs skydda och säkra våra rättigheter, inklusive rätten till rörlighet.

Det är nattväktarstatens förpliktelser och resurser som sätter gränsen. Så om t ex polisen bedömer att man behöver, säg, 1 polis per 1000 invånare för att de ska kunna säkra individens rättigheter, då bestämmer det “kvoten”. Så fort nattväktarstatens resurser bedöms som tillräckliga för en väsentligen större befolkning, bör man se till att höja invandringskvoten eller helt avskaffa den tillfälliga invandringskvoten.

Så ja, invandringen är en “volymfråga”, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Marknadshyror – fortfarande moraliska

2008 skrev jag en artikel, “Marknadshyror – den moraliska lösningen”, i vilken jag på ett ganska abstrakt plan resonerade mig fram till att marknadshyror är praktiska eftersom de är moraliska. Med tanke på att ämnet är aktuellt tänkte jag uppmärksamma artikeln igen:

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Läs resten här.

Ska Sverige ta ett steg mot åsiktsförbud?

TT/Omni rapporterar om en synnerligen hårresande utveckling: “I juli 2019 tillsatte regeringen Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. Uppdraget var att överväga om det bör införas ett särskilt straffansvar för deltagande i en rasistisk organisation och hur ett sådant förbud skulle utformas. Kommittén skulle också överväga om det bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer.”

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det finns hotfulla individer inom den så kallade vitmaktmiljön. Och man kan och bör säkert vidta åtgärder för att stoppa hotet från “den organiserade rasismen” precis som man kan och bör vidta olika åtgärder för att stoppa hotet från, säg, den organiserade islamismen.

Staten bör förbjuda våldsbejakande organisationer med hänvisning till deras planerade och utförda våldsdåd. Sådana organisationer är ju de facto kriminella gäng och har absolut ingen rätt att existera. Det finns ju ingen rätt att utöva angreppsvåld. Men att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud.

Det är inte kul att behöva stå upp för rasister. Men rasister är faktiskt också människor. De har samma rättigheter som alla andra—inklusive rätten att tycka och tänka vad de vill. De har rätten att förena och organisera sig. Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.

Det enda som möjligen är mer förskräckligt än förslagen från Kommittén är att det redan finns en Riksdagsmajoritet som vill göra det straffbart att “delta” i en rasistisk organisation (vad det nu betyder).

Man vill ju spontant gärna tro att ett liberalkonservativa parti som Moderaterna visste bättre. Men de vet inte bättre än att sluta sig till majoriteten som vill snabba upp Sveriges marsch mot diktatur. Tydligen bryr sig Vänsterpartiet mer om individens åsikts- och föreningsfriheten än Moderaterna.

Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Hur den stora staten orsakade coronakrisen

Coronakrisen är här och många kommer att påstå att detta bevisar faran med för mycket frihet. Fram för allt för mycket handels- och rörelsefrihet. Enligt en del så påminner detta oss om kapitalismens “baksidor”. Fakta är att coronakrisen bevisar raka motsatsen. Coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

För att förstå varför jag säger detta, låt mig först upplysa nya läsare om mitt filosofiska perspektiv.

Jag är en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Objektivismen står för principen om individens rättigheter. Enligt objektivismen är den goda staten liten och begränsad. Den är begränsad till en uppgift, nämligen att skydda individens rättigheter. Objektivismen förespråkar med andra ord nattväktarstaten som ett nödvändigt gott, inte ett nödvändigt ont.

Enligt principen om individens rättigheter finns det ingen rätt att utan vidare röra sig fritt bland andra om det innebär att man utsätter andra människor för en farlig smitta. Av samma anledning som du inte har någon rätt att utsätta andra människor för fara har du inte heller någon rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. För att skydda individens rättigheter bör staten hjälpa till att stoppa spridningen av farliga, smittsamma sjukdomar. (Men betyder detta att staten måste tvinga alla till karantän under förkylningstider? Nej. Lyssna på Onkar Ghates föreläsning “Infectious Disease under the American Form of Government”.)

För att skydda individens rättigheter bör staten, som ett absolut minimum, systematiskt testa, spåra och isolera inresande vid gränsen såväl så många som möjligt inom landet. I den mån staten gör sitt jobb, kan resten fortsätta röra sig fritt. Fortsätta producera, handla och konsumera. Naturligtvis bör människor försöka minimera risken för att smittas genom att frivilligt hålla avstånd, jobba hemifrån, tvätta händerna, använda ansiktsmask och handsprit. Ja, de allra flesta skulle kunna fortsätta att nästan leva som vanligt tills det värsta är över.

De som är sårbara har dock ett eget ansvar och intresse av att hålla sig mer på avstånd och isolera sig själva. Det finns ingen anledning för att friska individer ska tvingas offra sina liv, frihet och ekonomi för “de sköra” genom att hålla sig i hemma mer än vad de själva bedömer rationellt.

För ett föredöme se på Taiwan, Sydkorea och Singapore.

Taiwan är nog det bästa exemplet. Trots en befolkning på 24 miljoner har Taiwan (när detta skrivs) färre än 400 bekräftade och endast 6 dödsfall. Sverige med en befolkning på 10 miljoner har över 15000 bekräftade fall och över 1500 dödsfall. Jag säger inte att Taiwan har gjort allt rätt, men det mesta som de gjort är precis vad den goda nattväktarstaten bör göra för att säkra individens frihet: testa, spåra och isolera. Därmed kan de flesta fortsätta leva sina liv som vanligt. Ekonomin kan hållas öppen.

Men nu blir det som det blir när det är som det är. Och nu är det så nästan alla regeringar handlar i enlighet med den stora statens ideologi. Resultatet är den mänskliga och ekonomiska förödelsen vi ser omkring oss.

Allt började i Kina, där smittan fick en chans att sprida sig inom landet eftersom den kommunistiska diktaturen mörkade. Om kommunisterna i Kina brydde sig om individens liv och rättigheter, då hade de försökt stoppa smittan för länge sedan. Men det gjorde de inte. Så smittan spreds inom Kina och senare till resten av världen.

Vad gjorde resten av världen? Tragiskt nog gjorde de flesta västerländska regeringar det mesta fel.

Länge ignorerade ganska faran. Man beskrev smittan som om det vore en orkan och att allt man kunde göra är att hoppas på att den byter riktning. Man gjorde länge inget för att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera resenärer från Kina, Iran och Italien. När man väl började kontrollera gränserna var det redan för sent. Genom att försumma sin uppgift tappade staten kontrollen över smittan som nu började sprida sig.

I rädsla för att coronaepidemin kan överbelasta den socialistiska sjukvården känner våra nu panikslagna politiker att staten måste ransonera individens frihet för att rädda den statligt ransonerade sjukvården.

Detta gäller också USA som ofta lögnaktigt beskrivs som den fria, oreglerade kapitalismens hemland. I USA är sjukvården sedan länge kontrollerad av staten. Som exempel ger så kallade Certificate of Need (CON)-lagar staten makten att kontrollera utbudet av sjukvård. Därför råder det sedan länge en statligt framkallad brist på sjukvård i USA. I de delstaterna med de värsta CON-regleringarna råder det också störst brist på sjukvård. Detta har inte bara bidragit till att göra sjukvården extremt dyr helt i onödan men gör det nu också svårt att snabbt skala upp utbudet. Därför inför de i många länder tvångsisolering. Friheten ströps och ekonomin har tvingats stänga.

I blandekonomins USA finns det ingen brist på hur den stora statens regleringar direkt har skördat tusentals människoliv. Som exempel har statliga regleringar har stoppat produktionen och senare uppskalningen av tester. Därför har USA inte kunnat testa, spåra och isolera på den skala som behövs. USA Today rapporterar:

From its biggest cities to its smallest towns, America’s chance to contain the coronavirus crisis came and went in the seven weeks since U.S. health officials botched the testing rollout and then misled scientists in state laboratories about this critical early failure. Federal regulators failed to recognize the spiraling disaster and were slow to relax the rules that prevented labs and major hospitals from advancing a backup.

Scientists around the country found themselves shackled as the disease spread.

… Then, public and private lab directors felt rebuffed by the FDA when they first offered to help troubleshoot the problem by developing their own tests. The agency, through its emergency authority, had placed restrictions on labs that can apply in emergencies but not in normal circumstances.

Den stora statens tvångsisolering ledde till en tvångsnedstängning av ekonomin. Därför har ekonomin nu slagits sönder. Vi står inför den värsta krisen sedan Den stora depressionen. Miljontals människor har förlorat sina jobb och har därmed också berövats på en meningsfull vardag. Många har fått se sina företag gå under och lika många har förlorat precis allt. Och detta är bara början. Vi talar om en ofattbar stor förstörelse av ekonomin. Många kommer drivas till konkurs, missbruk och självmord. Ju längre ekonomin står stilla, desto värre kommer det att bli för fler och fler.

Ja, det skulle inte förvåna mig om den stora statens tvångsnedstänging av ekonomin kommer att förstöra fler liv än coronaviruset.

Så för att sammanfatta. Först försummade våra étatistiska politiker deras plikt att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera. Därför förlorade staten kontrollen över smittan och som en direkt följd av detta har tusentals människor dött helt i onödan. Sen reagerade våra étatistiska politiker på sina étatistiska instinkter genom att tvångsisolera befolkningen och tvångsnedstänger ekonomin. Därför kommer miljontals människor nu som en direkt följd av detta att ruineras.

Och det är därför som jag säger att coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

Du har ingen rätt till din egen kultur

Bryan Caplan skrev för ett tag sedan ett ganska bra inlägg i vilket han argumenterar för att det finns inget sådant som rätten till din egen kultur:

Most complaints about immigration are declarative: “Immigrants take our jobs.”  “Immigrants abuse the welfare state.”  “Immigrants won’t learn English.’  “Immigrants will vote for Sharia.”  One complaint, however, is usually phrased as a question: “But don’t people have a right to their culture?”  When people so inquire, their tone is usually conciliatory, as if to say, “Surely, even you will accept this.”  My considered judgment, however, is that this challenge is a true Trojan Horse.  No one, no one, has “a right to their culture.”

Läs hela inlägget för att se varför. Jag håller väsentligen med.

Den påstådda ”rätten till din egen kultur” implicerar precis som andra fejkrättigheter såsom ”rätten” till sjukvård, rätten att ”kränka” andras rättigheter, att förslava dem. Men det finns ingen rätt att förslava andra.

Idag är det nästan ingen som vet vad rättigheter är eller var de kommer ifrån. De allra flesta är helt obildade på den här punkten. Och de få som överhuvudtaget använder ordet rättigheter är oftast totalt förvirrade. De har inte en susning om vad de svamlar om. Inte ens många ”liberaler” bryr sig nämnvärt om principen individens rättigheter.

För de som ändå vill veta vad rättigheter är och var de kommer ifrån, rekommenderar jag Ayn Rands revolutionerande essä ”Man’s rights” och Harry Binswangers briljanta presentation på samma tema:

Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

“Pharmacy to the World”

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.