Det finns de som påstår att det finns ett liberalt argument för en statlig basinkomst. Hur? Många vänder sig till Hayek som ska ha förespråkat en statlig basinkomst. Matt Zwolinski, som skriver för libertarianism.org, säger att en skattefinansierad dvs tvångsfinansierad statlig basinkomst behövs, enligt Hayek, därför att även på en fri marknad—som alltså per definition är fri från tvång— finns det tvång och ofrihet.

Hur? Tja, det finns exempel på onda och svinaktiga arbetsköpare som (i alla fall vid en första anblick) ställer idiotiska krav på sina anställda och som sparkar dem på irrationella och orättvisa grunder.

Jag vet inte hur många av dessa exempel som är sanna men även om alla stämmer bevisar det bara att några arbetsköpare är irrationella. Det skulle inte bevisa att någon arbetsköpare utövar tvång och att den fria marknaden egentligen är ofri.

Matt Zwolinski säger att den fria marknaden bara är fri i den mån konkurrensen om arbetskraften tvingar arbetsgivarna att erbjuda bra löner och villkor och behandla dem rättvist. Därmed begränsar konkurrensen “tvånget” som arbetsgivarna annars kan utsätta sina anställda—för om arbetstagare har många jobb att välja bland då måste de inte gå med på att jobba för irrationella arbetsgivare. Men enligt Zwolinski finns det ingen ”garanti” för att konkurrensen om arbetskraften kommer att fixa detta. I dåliga tider finns det ofta ett många arbetssökande för varje arbete nästan oavsett hur ”dåligt” jobbet är. Kan vi verkligen veta att folk tar sådana dåliga jobb och går med på att behandlas så här av egen fri vilja?

Så enligt Zwolinskis tolkning kommer vi nu till Hayeks argument för en tvångsfinansierad statlig basinkomst:

If libertarians are concerned to protect the freedom of all, and not just the freedom of most, we will want some mechanism that catches those who fall through the cracks left by imperfect market competition. We will want, too, some mechanism for protecting individuals whose economic vulnerability renders them vulnerable to domination outside the marketplace – the woman, for example, who stays with her abusive husband because she lacks the financial resources to support herself without him.

Cases such as these point the way to a freedom-based case for a Basic Income Guarantee, of the sort that Hayek might very well have had in mind. A basic income gives people an option – to exit the labor market, to relocate to a more competitive market, to invest in training, to take an entrepreneurial risk, and so on. And the existence of that option allows them to escape subjection to the will of others. It enables them to say “no” to proposals that only extreme desperation would ever drive them to accept. It allows them to govern their lives according to their own plans, their own goals, and their own desires. It enables them to be free.

Detta argument är fullt av logiska hål.

Om vi ska tro Zwolinski så känner inte Hayek till skillnaden på ekonomisk och politisk makt. Eller mer konkret skillnaden mellan pengar och pistoler.

Ekonomisk makt är makten att skapa och sälja varor och tjänster som andra frivilligt köper av dig. Det är också makten att skapa och erbjuda jobb (dvs lyxen för massorna utan kapital dvs produktionsmedel att försörja sig på lönearbete istället för att tigga på gatan). Företagare har ingen laglig makt att tvinga dig till någonting. Om du inte vill köpa vad som säljs är du fri att avstå. Om du inte vill ta jobben som erbjuds kan du tacka nej.

Politisk makt är makten att fysiskt tvinga dig med direkt eller indirekt våld. Det är makten att bestämma över dig med lagen—och ytterst är alla lagar uppbackade med dödligt fysiskt tvång och våld.

Skillnaden mellan ekonomisk och politisk makt är som natt och dag. Det är skillnaden mellan Steve Jobs och Josef Stalin. Likaså är skillnaden mellan lönearbete och slaveri. Det ena är frivilligt, det andra är påtvingat. Den är också som svart och vitt.

Under kapitalism dvs frihet kan ingen (lagligen) tvinga dig att jobba. Om du inte vill jobba kan du avstå från att söka jobb, avstå från att ta jobb som erbjuds, och du är alltid fri att säga upp dig själv om du inte tycker om hur din chef beter sig. Chefen kan inte tvinga dig att stanna och jobba mot din vilja. Det är inte så slaveri fungerar. De som inte “förstår” skillnaden vill inte förstå den (eller också har den statliga skolan gjort ett så bra jobb att de är totalt oförmögna att tänka logiskt).

Det går inte att ärligt missa skillnaden på en som säger “Hej, vill du jobba för mig? Du får 25 000 SEK i månaden! Vad säger du?” och en som säger “KÄFTEN! BÖRJA JOBBA-ANNARS BLIR DET FÄNGELSEHÅLAN FÖR DIG!”

Vad som är ganska skrattretande är att det inte tycks slå Hayek, om Zwolinskis nu förstår honom rätt, att i den mån irrationella arbetsgivare är ett problem är lösningen frihet och personligt ansvarstagande, inte statligt tvångsfinansierat bidrag.

Fria individer som tar personligt ansvar för sin privatekonomi genom att spara. Även utan idiotiska chefer finns det redan hur många rationella skäl som helst för att spara. Till exempel att slippa leva från hand till mun. Med besparingar måste man inte jobba för orimliga arbetsgivare. Man har råd att sluta och söka efter bättre jobb, eller flytta till bättre möjligheter, eller starta eget.

Hayek måste ju veta att välfärdsstaten underminerar sparandet med höga skatter som gör att många saknar marginalerna för att spara och löften om bidrag och “pensioner” som gör att folk inte ser poängen med att spara för arbetslöshet, sjukdom eller pension.

För att finansiera välfärdsstaten ser de statliga centralbankerna också till att manipulera fram låga räntor som gör det nästan omöjligt att spara på banken då inflationen—skapad av samma centralbanker för att finansiera välfärdsstaten—förstör penningvärdet.

Välfärdsstatens skatter, regleringar, subventioner och statligt privilegierade fackföreningar driver upp produktionskostnaderna. Vilket gör att allting är minst dubbelt så dyrt än vad det hade varit på en fri marknad. Vilket också gör det svårt att spara, inte minst för många låginkomsttagare.

Välfärdsstatens tvångsingrepp förstör inte bara många jobb utan gör dessutom det omöjligt för företagen att skapa nya och bättre jobb. När välfärdsstaten berövar oss på nya jobb med högre löner och bättre villkor tvingar den också en del del att jobba för irrationella arbetsgivare.

Det finns så mycket mer man kan säga om hur välfärdsstaten gör oss ofria och därför fattigare. Men för denna gång drar jag sträcket här.

Att de ”liberaler” som argumenterar för en statligt tvångsfinansierad basinkomst (nästan) aldrig pratar om hur skadlig välfärdsstaten är, är ganska intressant. Istället faller de, liksom Hayek, för marxisternas ovilja att skilja på pengar och pistoler dvs ekonomisk och politisk makt.

Varför har de så ”svårt” att skilja på ekonomisk och politisk makt? Eller rättare sagt, varför känns det för många, inklusive ”liberaler”, som att det inte finns någon skillnad på Jeff Bezos och Kim Jong-un? Svaret som jag kommer återkomma till senare har att göra med grundläggande filosofiska premisser. Här är en ledtråd: det börjar med ”a” och slutar med ”ltruism”.

PS. Som jag ser det finns det bara ett argument för att ens överväga en statlig basinkomst och det är att om man ersätter alla andra bidrag, inklusive de statliga “pensionerna” med en basinkomst, då betyder det att man bara behöver opinionsbilda för att avskaffa ett bidrag istället för flera. Och ett bekvämt sätt att sakta men säkert avskaffa basinkomsten är genom att helt enkelt inte inflationsskydda den. Om vi låter inflationen äta upp den kommer den till slut bli värdelös. Om vi dessutom samtidigt ser till att steg för steg befria ekonomin från välfärdsstatens skadliga tvångsingrepp då ekonomin att växa snabbare och då kommer basinkomsten till slut att endast utgöra en försvinnande liten del av våra inkomster att ingen skulle bry sig om man avskaffade den.