För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Denna trend inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.