…av Thomas Idegard: Vem sörjer socialliberalen?

En anledning till varför jag har motsatt mig en borgerlig regering är för att en sådan kan skada kapitalismens rykte ytterligare. Hur då? Jo om de borgerliga, med moderaterna i spetsen, argumenterar för en socialdemokratisk politik, dvs dålig politik, medelst en frihetlig retorik, då kommer ju väljarna rätteligen förknippa deras dåliga politik (och de dåliga konsekvenser den ger upphov till) med de borgerligas retorik om frihet och marknadsekonomi. Slutsatsen för många väljare blir därför att frihet och marknadsekonomi inte är någonting att ha. På längre sikt blir det därmed ännu svårare för genuina liberaler att förespråka en genuint liberal politik, dvs en bättre politik. Det enda bra med att de ”nya” moderaterna är så väldigt socialdemokratiska, är just att denna fara inte föreligger på samma sätt längre. På moderaternas hemsida kan man läsa om en ny opinionsundersökning som säger att ”73 % av väljarna anser att moderaterna har förändrats och av dessa är 61 % positiva till vår förändring…” De flesta väljare har med andra ord insett att moderaterna har förändrats och förmodligen vet de att moderaterna har närmat sig mitten ytterligare. Färre och färre anser förmodligen att moderaterna företräder någon ”nyliberalism”. Detta betyder att kapitalismens rykte inte står på spel på samma sätt som tidigare. Detta är naturligtvis bra för de av oss som förespråkar en genuint liberal politik. Men inget av detta förändrar att en ny borgerlig regering inte kommer att resultera i något annat än meningslös makt. Det vi kommer att se är några väldigt marginella förändringar som av allt att döma inte kommer att ha någon större betydelse. I varje fall inte när det gäller den allra viktigaste frågan, nämligen, massarbetslösheten. Det betyder, i slutändan, att en borgerlig regering kommer att vara en kontraproduktiv historia. Om en borgerlig regering misslyckas med den viktigaste frågan, då lär de förhoppningsvis straffas rejält av väljarna, och förhoppningsvis kommer man inte att ge dem en ny chans igen, på ett mycket bra tag.

Jag gjorde lite research för ett blogginlägg. Till min stora överraskning hittar jag i ett av Bo Lundgrens tal (20031023) ett explicit moraliskt försvar av egoism, girighet och rättvisa!

…vem är det som är egoisten i socialdemokraternas Sverige? Är det den kämpande småföretagaren som är orolig för framtiden? Är det pensionären som måste sälja sitt hus för att han inte har råd att betala fastighetsskatten? Är det förskolläraren och metallarbetaren som inte får vardagen att gå ihop, trots två inkomster?

Om det är dessa – som bär upp vårt samhälle – som skall bekäpmas, då har socialdemokraterna redan lyckats. För vi har redan en utveckling där allt färre försörjer allt fler.

När socialdemokraterna talar om egoisterna menar de i själva verket de människor som vill att det ska tjäna någonting till att arbeta, utbilda sig och våga förverkliga sina drömmar.

Sedan fortsätter han med att försvara dessa människor dvs egoisterna:

Den som har en idé skall vara fri att förverkliga den, och också få skörda frukterna av arbetet. Det är den mest grundläggande principen i en fungerande marknadsekonomi. Den som står för riskerna skall också få vinsten … Ett samhälle som byggs utifrån andra principer är dömt att bli fattigt och hårt.

Därför ska moderaterna ”vara ett parti för den som vill göra rätt för sig. För alla de som dag efter dag går till jobbet, skapar värden och bygger landet. Det är rätt ekonomiskt. Och framför allt – det är moraliskt rätt.” (Min kursivering). Han fortsätter sedan med att explicit försvara girighet: ”Vi måste vara partiet som vågar säga att man alltid ska få behålla det mesta man tjänar – oavsett hur mycket man tjänar.” (Min kursivering). Sedan försvarar han inkomstskillnader som rättvisa: ”Vi måste våga säga att den som arbetar mycket skall ha mer kvar i plånboken än den som arbetar lite.” Han avslutar med att säga att: ”Det är vår moral. Låt oss göra det till hela Sveriges moral.”

Nej, Bo Lundgren var inte för en nattväktarstat, men detta är ljusår ifrån Fredrik Reinfeldt!

För dagens socialdemokrater är makten det främsta målet.
– Bo Lundgren 2003, som likaväl kunde ha talat direkt till den ”nya” moderaten, Fredrik Reinfeldt.

…om att de ”nya” moderaternas strategi att nå fler väljare genom att närma sig mitten, inte är så ny när allt kommer omkring:

Moderaterna gick till val 2002 med strategin att ”sänka trösklarna”, alltså att anpassa sig till mitten för att nya väljargrupper skulle lockas. Statsutgifterna skulle ökas rejält. Moderaterna lovade att spendera mer än regeringen på exempelvis familjerna, skolan, vägarna, försäkringskassan, tandvården, polisen, de handikappade och skuldsatta länder i tredje världen. I andra fall – flygbolagssubventioner, maxtaxan eller ersättningsnivån i försäkringssystemen – anpassade de sig till regeringens utgiftsnivå. De direkta besparingar som föreslogs uppgick inte till mer än 20 miljarder kronor (av offentliga utgifter på sammanlagt 1 224 miljarder kronor och statsutgifter på över 700 miljarder).

Att på basis av en sådan budget också vilja sänka skatten blir naturligtvis inte särskilt trovärdigt. Men föreslogs stora skattesänkningar? Knappast. De 130 miljarder kronor som föreslogs (vid god tillväxt, annars 80 miljarder kronor delvis finansierade genom höjda obligatoriska avgifter) motsvarar hälften av hur mycket skatteintäkterna ökade mellan 1998 och 2002. Någon gång år 2000 levde vi alltså med ungefär det statsomfång som skulle bli resultatet om moderaternas förslag helt och hållet finansierades genom motsvarande utgiftsminskningar.
– Smedjan.com

Vi vet ju alla hur det gick då. Ändå fick då som nu Bo Lundgrens ”nyliberalism” skulden för moderaternas historiska nederlag.

HAX summerar vad som är nytt med de ”nya” moderaterna:

Det är inte fråga om trianguelering – utan om reträtt.

Skattesänkningar – nja.
Kärnkraft – njä.
Arbetsrättsreformer – nix.
Marknadshyror – nope.
Sänkt bensinskatt – nä.
Fastighetsskatt – jajemensan.
Och så vidare…

Vare sig man tycker att Irak kan och bör ”demokratiseras”, så finns det mycket som talar för att USA har misslyckats kapitalt med den uppgiften. Islamisterna har, rapporterar Dagens Nyheter, nämligen redan tagit över stora delar av Irak:

… i Iraks näst största stad Basra med bortåt två miljoner invånare i södra Irak, de flesta shiamuslimer, stärker islamistiska fundamentalister sitt grepp. Också där tvingas kvinnor att bära sjal, spritaffärer och musikhandlare att slå igen genom regler som påtvingas befolkningen av religiösa väktare.

Situationen i södra Irak har förvärrats sedan i januari då shiamuslimska religiösa partier tog makten i allmänna och i stort sett fria val.

”Partierna och deras väpnade grenar opere rar ibland självständigt och ibland som delar av Iraks armé och polis som utbildats och utrustats av USA och Storbritannien och står under centralregeringens kontroll”, skriver Washington Posts prisbelönade reporter Anthony Shadid.

Provinsen Basras guvernör säger till Shadid att milisgrupperna infiltrerat poliskåren, och en irakisk tjänsteman uppger att 90 procent av polisofficerarnas lojalitet står till de religiösa partierna, särskilt till högsta rådets parti Sciri och dess Badr-milis. Partiet är representerat i Iraks regering bland annat genom inrikesministern.

I veckan har Badr-milisen drabbat samman med Mahdi-armén som leds av den shiamuslimska fundamentalistledaren Muqtada Sadr. De båda grupperna tävlar om inflytandet i södra Irak där de tagit över poliskårerna i de viktigaste städerna.

Människor som inte rättar sig efter milisgrupperna ”återfinns dödade på gatorna”, säger en namngiven rådgivare till Iraks armé i Basra. En amerikansk journalist som i New York Times rapporterade om milisgruppernas och polisens mord, övergrepp och kidnappningar i Basra blev själv mördad.
– Bengt Albons, ”Milisgrupper söndrar Irak”

Artikeln tar även upp kurdiska partier och milisgrupper som förtrycker, misshandlar och hotar andra etniska grupper. Detta visar även på irakiernas raskollektivistiska tendenser och vilka blodiga konsekvenser sådana attityder får.

Enligt Fredrik Reinfeldt bör moderaterna sluta upp med att låtsas vara liberaler. Varför? Fredrik Reinfeldt förklarar:

Jag reste i valrörelsen 2002 i Västerbottens inland. Där träffade jag en skolklass som bad mig beskriva vår sjukvårdspolitik. Efter att ha svarat på deras frågor märkte jag att de tittade frågande på varandra. Det var något jag sagt som de inte riktigt trodde kunde stämma. För att kontrollera mig frågade de också om det verkligen var sant att man inte skulle behöva betala för sjukvården själv om moderaterna fick bestämma.

Jag svarade att, ja så är det. Vi tycker inte att man ska behöva betala för sjukvården själv. Därefter såg jag hur eleverna slogs av tanken om de verkligen skulle tro på det jag sagt. De hade så ofta och från så många håll hört motsatsen. De hade hört hur det var med moderaterna. De hade hört att i moderaternas Sverige skulle man tvingas betala själv för sjukvården.

Det som slog mig i dialogen med de här eleverna var två saker. Dels att det finns de som ägnar väldigt mycket kraft åt att beskriva andras politiska förslag, låt oss återkomma till det. Dels att vi faktiskt ska ta vår del av ansvaret för att denna missuppfattning fanns. För har vi inte ibland ägnat oss åt att prata om modeller och teknik, men missat själva grundbudskapet?

Så för att denna ”missuppfattning” ska upphöra tycker Reinfeldt att moderaterna helt enkelt ska sluta låtsas att de är liberaler. För Reinfeldt som ju själv inte är liberal är detta inget problem. Fördelen med att sluta låtsas vara liberaler är att de också slipper låtsas förespråka en liberal politik, och det är också det som är poängen. Ty moderaterna är inte liberaler, de är välfärdsétatister. De står inte för nattväktarstaten, de står för välfärdsstaten. Reinfeldt förklarar:

Moderaterna tror på att en skattefinansierad välfärd har stora fördelar, för att den utjämnar livschanser. Det här är vi inte ensamma om. Denna uppfattning finns i snart sagt hela den civiliserade världen. Hela vårt synsätt om att människan ska komma till sin rätt blir omvänt förfelad om det ska vara vilken familj du föds i som ska avgöra dina livschanser.

Vi kan därför tydligt och stolt slå fast att varje människas möjlighet att få komma till sin rätt, i en väl fungerande och skattefinansierad skola med bra kvalitet, lägger grunden till det vi gillar. Vi kan därför slå fast att behoven och aldrig plånboken ska styra rätten till sjukvård i Sverige. I vårt Sverige ska människor få prövas utifrån sin egen begåvning och ges möjlighet att växa. I vårt Sverige ska också finnas stöd och hjälp då den egna hälsan sviker.

Det enda som skiljer moderaterna från socialdemokraterna är inte en fråga om ideologi. Nej, det som skiljer dem åt är hur moderaterna rent tekniskt vill leverera sin moderata version av välfärdsstaten. Eller som Reinfeldt själv uttrycker det: ”Det vi utmanar är att hela denna skattefinansierade sektor ska utföras av monopolarbetsgivare, toppstyrda av politiker som vare sig lämnar inflytande till patienter, elever, föräldrar eller den personal som utför arbetet. Det är vad vi utmanar. Det är här vi erbjuder ett annat och bättre alternativ.”

Jag har nyligen läst igenom Fredrik Reinfeldts tal. Det främsta skälet var att jag ville veta exakt hur han försvarade sina förändringar av partiets politik. Det var ingen rolig läsning. Låt mig börja med att ge er lite kontext:

Om detta ska vara vår grund och utgångspunkt, då har vi att utifrån detta utforma en genomförbar politik. För så är det i vår tid. Människor känner väl till budskapet från politiker som säger sig vilja väl och har mer eller mindre goda idéer. Samtidigt ställer sig de allra flesta också frågorna: Kan de regera? Kan de få dessa goda idéer att också bli genomförbar politik? Det här är frågor som ställs också till oss moderater och det är frågor vi har skäl att ställa oss själva.

Detta med en genomförbar politik betyder att vi vet med vilka steg, i vilken takt och vilket tempo vi genomför våra politiska förslag. Det förpliktigar också ett parti som gör anspråk på att förändra människors liv och vardag att vi kan beskriva, inte bara hur det sista steget ser ut, även om de säkert är intresserade av det, utan även hur det första steget ser ut. Ska de ha en möjlighet att gå med oss i förändringen vill de också ha en känsla av att vi förstår detta, har tänkt på det och att vi kan beskriva utvecklingen på ett sätt som ger dem en verklig möjlighet att följa med. Det handlar om trygga förändringar.

Fram till denna punkt i sitt tal har Reinfeldt försökt förklara att moderaterna inte har övergett sina idéer. Det enda som har hänt sedan han blev ledare är att moderaterna nu har ändrat sin uppfattning om vilka sorts förändringar som ska ske, i vilken omfattning och i vilket tempo. Det handlar om ”trygga förändringar”, säger Reinfeldt. Det handlar om att förändra på ett sätt som folk förstår, så att de inte är ”oroliga” inför stora plötsliga förändringar. Jag har tidigare sagt och skrivit att jag inte har något emot ”långsamma” och ”trygga förändringar”. Men detta är inte allt Reinfeldt har gjort. Reinfeldt har, vilket han själv medger i sitt tal, även gjort en del impopulära förändringar i partiets sakpolitik. Så frågan är varför Reinfeldt genomfört just dessa förändringar? Detta är Reinfeldts rationalisering:

Jag blev inte moderat för att jag trodde på revolutionen som idé. Jag har snarare noterat att man med en sådan tro hamnar på andra kanter i politiken. Jag tror inte att revolutionen är möjlig med min syn på människan och demokratin. Revolutionens idé handlar om att jag vet bättre än er andra, och eftersom ni förstår så dåligt följer jag mitt eget tempo och ni andra får se hur det blir. Jag tar härmed också på mig rätten att definiera att min takt och min väg är bra för er. Därtill kan jag bara notera att historien har lärt oss att med revolutioner följer ofta att de som viker från den sanna tron blir inlåsta eller drabbade av något än värre. (Min kursivering.)

Notera vad det är Reinfeldt gör här, notera hans ofattbart oärliga argumentation. Det han säger är att alternativet till att inte vara realpolitisk, är inte att vara ideologiska. Nej, det är att vara en våldsam revolutionär som vill låsa in människor eller värre, dvs förespråkare av någon slags diktatur. Redan nästa stycke verifierar han att detta är vad han menar: ”Jag tror att vi med vår syn på människan och demokratin ska säga att vi tror på våra idéer och vi vill genomföra förändringar, för så är det. Men samtidigt ska vi genomföra dem med stöd av människor.” (Min kursivering). Med andra ord, de som är sanna liberaler, och som av ideologisk övertygelse därför inser att moderaternas sakpolitiska förändringar inte är förenliga med liberalismen, ska genom en pinsam guilt-by-association-argumentation avfärdas som antidemokratiska revolutionärer, som är villiga att kliva över lik för frihetens skull. Fy skäms på dig Fredrik Reinfeldt!

En del har fått för sig att moderaternas vänstersväng är smart. Det är ”realistiskt”, säger de. Det är bra att de överger ideologi och principer, och istället är lite mera ”realpolitiska”. Det är nämligen ”praktiskt”, sägs det. Men är det det? Jag tror inte det.

Vad är praktiskt? Det bestäms av vad det är man vill åstadkomma. Vill man åstadkomma en bättre politik, då kommer man ingenstans om man vinner val på att företräda en dålig politik. Om man vinner val på att företräda en dålig politik och efter det börjar föra en politik som man inte har något mandat för, då kommer ju väljarna känna sig svikna. Och med tanke på att hela idén med moderaternas triangulering just var att skapa ett ”förtroende” för moderaterna som ett ”regeringsdugligt” alternativ, förefaller en sådan strategi att vara dömd att misslyckas från början.

Nu menar en del att socialdemokraterna jämt och ständigt kommer undan med det ena efter det andra svikna löftet. Det stämmer kanske, men det man inte får glömma bort här är ju att de förändringar som moderaterna har gått igenom på sistone inte är några små förändringar. Så om en moderatledd koalitionsregering plötsligt ändrar sig i en rad viktiga frågor, kan du nog kallt räkna med att ingen fd socialdemokrat kommer att låta en plötslig återgång till traditionell moderatpolitik, gå förbi obemärkt.

Det enda sätt man kan säga att moderaternas realpolitiska vänstersväng är ”praktisk”, är om man ser regeringsmakten som ett självändamål. Men varför skulle det vara ett självändamål att uppnå regeringsmakten? Att säga att det är ett självändamål att sträva efter makt, är att det finns ett värde i att sträva efter makt för maktens skull, vilket betyder: att sträva efter en meningslös makt. Men det säger sig själv att det inte finns någon vits med en meningslös makt.

På ett sätt är det faktiskt mycket värre om de borgerliga går med på att föra en dålig politik bara för att komma över regeringsmakten. En dålig politik kommer inte att få några bättre konsekvenser av att den företräds av en borgerlig regering. Att låta socialdemokraterna sitta kvar och företräda samma dåliga politik har ju om inte annat åtminstone den fördelen att allt elände som deras dåliga politik åstadkommer kan klandras på dem.

Nej, det som gör, eller i varje fall borde göra, regeringsmakten av ett värde är ju för att man vill förändra Sverige till det bättre. Men det gör man inte genom att göra ”realpolitiska” hänsynstaganden. Så om moderaterna verkligen vill vara ”realistiska”, i den meningen att de faktiskt vill åstadkomma en väsentligen bättre politik, då borde de istället överge ”realpolitiken”.