Vad är egoism?

Carl Svanberg2 kommentarer

Som anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen förespråkar jag egoism. Eller rationell egoism, för att vara övertydlig.

När jag säger att jag förespråkar rationell egoism, då ryggar många tillbaka. De vill inte utmana sina altruistiska fördomar. De vill inte ifrågasätta sina invanda tankebanor. De vill inte ta ett par steg utanför sin intellektuella bekvämlighetszon.

Men jag vet att det finns några som fortfarande är intellektuellt nyfikna av sig; som gillar att ta del av ett nytt och annorlunda perspektiv på saker och ting; och som inte räds utforskandet av radikala och kontroversiella idéer. Och för er har jag idag goda nyheter.

ARI publicerade nyligen en hel serie av föreläsningar, under den passliga titeln “Self-Interest”, i vilken den objektivistiska filosofen Tara Smith behandlar frågor som: Vad är egenintresset? Finns det intressekonflikter mellan egoister? Varför är det inte i ditt egenintresse att exploatera andra? Vad är altruism? Varför bör man vara egoist? Är vi ändå inte alla egoister? Behöver vi moralprinciper?

Lyssna på alla sex föreläsningar här:

$ $ $

Berätta gärna vad, om något, ni lärde er av Smiths föreläsningar. Var det något som förvånade er, positivt eller negativt? Var det några viktiga frågor som ni inte fick svar på? Ge er reaktion i en kommentar nedan.

Varför tjatar jag om altruismens ondska?

Carl Svanberg1 kommentar

Det kortaste möjligaste svaret är: Därför att jag brinner för kapitalismen, det enda moraliska sociala systemet som finns. Det enda sociala systemet som ger oss frihet och rättvisa. Det enda sociala systemet som har lyft oss ur fattigdomen och gjort det möjligt för miljarder människor att tillhöra en växande global medelklass, som idag åtnjuter en levnadsstandard som skulle göra 1920-talets miljardärer gröna av avundsjuka. Fler människor än någonsin är inte bara vid liv, utan lever bättre liv än någonsin förut—allt tack vare kapitalismen (eller vad som är kvar av den).

Trots att kapitalismen är precis så underbar som jag säger, är det nästan ingen som kan eller vill ge kapitalismen ett logiskt hållbart moraliskt försvar. Och det beror på att nästan alla förlitar sig på den konventionella moralen som alla har blivit itutade i sedan barnsben. Föräldrar, släkt och vänner, lärare och präster, universitetsprofessorer och konstnärer—alla säger, i enlighet med alla ledande religioner och filosofier, att det moraliska idealet är att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. De förespråkar med andra ord altruism. Och saken är den att altruism är, från början till slut, logiskt och moraliskt oförenlig med kapitalismen. Kapitalismen som ju bygger på principen om individens rättigheter—idén att individens liv tillhör henne och att det moraliska målet är att sträva efter sin egen lycka—ger individen friheten att frodas som en rationell egoist. Det vill säga, att främja sitt eget rationella intresse. Att förverkliga sin egen rationella lycka.

I ekonomiska termer tar sig denna egoism bland annat sig i uttryck i vinstintresset. Det är därför vinstintresset alltid attackeras då alla vet att det, på altruistiska grunder, är moraliskt oförsvarbart. Det är därför framgångsrika företag alltid fördöms för att de inte betalar högre löner åt sina arbetare—stora vinster tyder på att företagen och deras ägare inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför ekonomisk ojämlikhet alltid fördöms av anti-kapitalister—stora rikedomar tyder ju på att samhällets mest produktiva medlemmar inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför som så kallade högerpartier som Moderaterna inte kan moraliskt försvara skattesänkningar för högproduktiva och lägger nästan all vikt på att sälja in något enklare som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Det är därför som socialister och anti-kapitalister ständigt fördömer kapitalismen på moraliska grunder: den gör all denna egoistiska “synd” möjlig; den tvingar nämligen inte människor att offra sig för andra, att leva för och att slava för andra. Kapitalismen är det enda sociala system som gör sociala framsteg möjliga utan att någon måste offra eller offras. Det är bland annat just därför så många hatar kapitalismen.

De mest konsekventa och medvetna altruisterna—inklusive de första kristna sekterna—alltid har förespråkat socialism och bekämpat kapitalism. Marxismen är egentligen inget annat än en sekularisering av den kristna altruismen. Den marxistiska sloganen, “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, är inget annat än en parafrasering av Bibelns altruistiska budskap. Vänstern har den altruistiska moralen på sin sida. Det är därför de är passionerade och moraliskt aggressiva medan högern är passiva och moraliskt defensiva. Tror du mig inte? Titta noga på hur högern försöker försvara skattesänkningar till “de rika” och neddragningar i välfärdspolitiken. Om du tittar noga kommer du att se hur otroligt ömklig deras argumentation är. Den övertygar absolut ingen.

Ja, socialismen är inget annat än det politiska förverkligandet av altruismen—ett socialt system som omsätter slaveriets moral till slaveriets ekonomi. Ett socialt system som förnekar och systematiskt kränker individens rättigheter och som tvingar individen att offra sig för andra. (Välfärdsstaten är ett urvattnat uttryck för samma orättvisa slavmoral. I sin essens går den ju ut på att tvinga de mer produktiva individerna att offra sig för de mindre produktiva; att tvinga de rationella, ansvarsfulla och långsiktiga att offra sina välförtjänta pengar för till förmån för de irrationella, ansvarslösa och kortsiktiga.)

Om du tror att altruism bara handlar om att vara “snäll” eller “hjälpa andra”, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Kan en egoist, som jag själv, någonsin ha skäl för att vara snäll eller hjälpa andra? Ja, egoistiska skäl. Om så, då följer det att egoism är detsamma som altruism—vilket betyder att något är allvarligt fel med hur du definierar och, därför, tänker om egoism och altruism.

Om du tror att altruism tillåter dig att bestämma vem du ska offra dig åt, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Om det goda är att offra sig för andra, därför att deras behov kräver din uppoffring för att tillgodoses, då spelar det ingen som helst roll huruvida du vill offra dig eller inte. Du ska offra dig för dem, punkt slut. Vad du vill har, enligt altruismen, ingen som helst moralisk relevans. Att bara offra sig för dem du gillar eller tycker om är alldeles för egoistiskt. Och att offra sig för andra för att det får dig att tillfälligt känna dig som en “bättre” osjälvisk människa, är också alldeles för egoistiskt. Det tyder på att du inte har offrat dig tillräckligt—det finns ett alldeles för stort utrymme för dig och dina värderingar. Jesus påpekar att det finns inget moraliskt berömvärt med att bara “göra gott” för dem man tycker är förtjänta av sin hjälp. Kant håller med: endast när det tar emot, och gör ont, har din uppoffring möjligen moralisk vikt.

En sann altruist offrar sig för andra för det är vad en altruist ska göra—vad du, som altruist, vill är helt ovidkommande. En god altruist offrar sin egen vilja, omdöme, idéer och värderingar; en god altruist låter andra bestämma vem du ska offra dig för och hur.

Enligt altruismens logik följer det att det är själva uppoffringen som räknas. Och ju mindre andra förtjänar det, desto större uppoffring—så ju större uppoffringen är, desto mer moraliskt förpliktigande. Som en god altruist ska du sätta totala främlingars behov framför familj och vänner; svurna fienders som hatar dig och vill dig illa framför dina nära och kära; oansvariga knarkare framför otursamma offer; dina barns våldtäktsmän och mördare framför dina trevliga grannar; och så vidare.

Om du tycker att att altruismen låter som en fruktansvärd moralfilosofi—ja, som en orättvis och destruktiv morallära—då har du rätt. För det är precis vad den är. Men det blir bara uppenbart om man grundligen och kritiskt granskar altruismens natur. Men man kan inte inse altruismens ondska om man om och om igen intalar sig att det bara betyder “välvilja” och “var snäll mot andra” eller “hjälpa andra” eller “offra sig för dem man tycker om på sina egna själviska villkor”. Man måste definiera sina begrepp klart och tydligt—onda idéer och rörelser kan endast överleva genom begreppslig förvirring och oklarhet. Altruisterna vill inte att vi tänker klart och tydligt. Om du vill bidra till en bättre samhällsdebatt, börja då med att sluta ge altruismen en begreppslig livlina; sluta genast med att rädda altruismen undan en grundlig och kritisk granskning genom att sudda ut viktiga begreppsliga distinktioner.

Så ja, jag argumenterar mot altruismen och för egoismen eftersom jag värderar kapitalismen, frihet, rättvisa, och den fantastiskt rika och underbara värld som den har skapat. Och om du, som säger dig stå till “höger”—som säger sig till stå för kapitalism, individualism och rättvisa—också tar idéer på allvar, då bör du genast sluta försvara och skönmåla altruismen, och bidra till att attackera och svartmåla egoismen.

Altruismen: de logiska felslutens moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Trots dess destruktiva natur accepteras idag altruismen i någon mån av nästan alla. Naturligtvis är det ingen som konsekvent vidhåller altruismen—i varje fall inte särskilt länge. Snarare accepterar de flesta den som sann—och sedan sviker de den.

Alla större religioner—kristendom, judendom, islam—förespråkar altruism; deras heliga skrifter kräver det. Alla så kallade “sekulära humanistiska” filosofier—utilitarism, postmodernism, egalitarism—kräver också altruism. (Notera att “sekulära humanister” inte kallar sig för “sekulära egoister” eller “sekulära individualister”.)

“Alter” är latin för “andra”; “altruism” betyder “andra-ism”; den hävdar att du bör offra dig för andra. Från en kristen, judisk och muslimsk synvinkel är de relevanta “andra” “Gud” och “de fattiga”; i Gamla Testamentet säger Gud till exempel: “Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” (5 Moseboken 15:11). Från den utilitaristiska synvinkeln är de “andra” “alla i allmänhet”; den utilitaristiska principen är “det största möjliga goda åt största möjliga antal”. Från den postmoderna och egalitära synvinkeln är de “andra” vem som helst med mindre rikedomar eller möjligheter än vad du har; desto bättre är du har det med andra ord, ju mer bör du offra dig för andra—desto sämre du har det, ju mer bör andra offra sig för dig.

Offra. Offra. Offra. Alla tror att detta är det moraliskt rätta att göra. Och ingen filosof har varit villig att utmana denna idé.

Förutom Ayn Rand:

[D]et finns ett ord—ett enda ord—som kan tillintetgöra altruismens moral och som det inte kan stå emot—ordet: “Varför?” Varför måste människan leva för andras skull? Varför måste hon vara ett offerdjur? Varför är det gott? Det finns inget världsligt skäl till det—och mina damer och herrar, i hela filosofins historia har inget världsligt skäl någonsin getts.

En närmare granskning visar att detta är sant. Inget skäl har någonsin getts till varför människor bör offra sig för andra. Påstådda skäl har naturligtvis getts, men inga giltiga. Så låt oss överväga dessa påstådda skäl—det finns omkring sex sådana—varav samtliga medför ett logiskt felslut.

1. “Du bör offra dig eftersom Gud (eller någon annan röst från någon annan dimension) säger så”. Detta är inget skäl—säkerligen inget världsligt sådant. I bästa fall är detta en vädjan till auktoritet—det vill säga de “auktoriteter” som påstår sig föra Guds talan. Men bara för att en präst eller en bok påstår något så betyder det inte att det är sant. Bibeln påstår ju bland annat att en buske talade. Mer fundamentalt är detta icke-skäl ett godtycklig påstående då det inte finns några bevis för guds existens. Men även de som tror på en gud kan medge att vädjan till auktoritet är ett logiskt felslut.

2. “Du bör offra dig eftersom detta är rådande konsensus”. Detta är inget skäl utan en vädjan till massan. Sanning och moral bestäms inte av konsensus. I Amerika brukade det finnas en bred konsensus om att slaveri borde vara lagligt, och detta är fortfarande konsensus i delar av Afrika. Det gjorde det inte rätt då och gör det inte rätt nu. Inte heller rättfärdigar något konsensus föreställningen att du eller någon annan bör offra eller offras.

3. “Du bör offra dig eftersom andra människor behöver nyttan av din uppoffring”. Detta är en vädjan till medlidande. Så även om andra människor skulle behöva nyttan av din självuppoffring följer det inte att detta är en anledning för att offra sig. Fast än viktigare är att denna föreställning, att människor behöver nyttan av din uppoffring, är falsk. Vad människor behöver är att skapa värden och att handla med andra som skapar värden. Och för att kunna göra det måste vi vara fria att producera och handla i enlighet med vårt eget omdöme. Detta, inte människooffer, är vad människors liv kräver. (Jag kommer lite senare att beröra förhållandet mellan frihet och egoism.)

4. “Du bör offra dig för annars blir du slagen, bötad, fängslad, eller på något annat sätt fysiskt angripen”. Hot om våld är inget skäl; det är motsatsen till ett skäl. Om våldsutövarna kunde ge ett skäl till varför du bör offra dig då skulle de inte behöva bruka våld; de skulle ha använt sig av övertalning istället för tvång.

5. “Du bör offra dig för, tja, när du växer upp eller blir mer erfaren då kommer du att inse det”. Detta är inget skäl, utan ett personangrepp och en förolämpning. Detta mynnar ut i “Om du inte ser det dygdiga i att offra dig för andra, då är du barnslig eller dum”—som om det skulle tyda på bristande mognad eller intelligens att man kräver ett skäl för en moralisk övertygelse.

6. “Du bör offra dig därför att bara en skurk eller odåga skulle utmana detta påvisade faktum”. Den här sortens påståenden förutsätter att du anser att andras uppfattningar om dig är viktigare än din egen bedömning av sanningen. Det är också ett exempel på vad Ayn Rand kallade för “skrämselargument”: försöket att ersätta ett rationellt argument med ett psykologiskt tryck. Precis som ett personangrepp är detta ett försök att slippa att ge ett rationellt argument för en position för vilken inget rationellt argument kan ges.

Det var allt. Sådana är de “skäl” som ges till stöd för påståendet att du bör offra dig för andra. Ta inte mitt ord för det; fråga runt. Fråga dina filosofiprofessorer. Fråga en präst eller rabbin. Du kommer att finna att alla “skäl” som ges är olika varianter av dessa—och att alla är så långt ifrån ett “skäl” att de utgör skolexempel på logiska felslut.

Detta är en översättning av Craig Biddles “Altruism: The Morality of Logical Fallacies” via The Objective Standard

Ayn Rand Student Conference Europe 2019

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den 15-17 februari arrangeras Ayn Rand Student Conference (ARCON) Europe 2019 i Prag, Tjeckien. Temat för konferensen är “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Om du är ett fan av Ayn Rands verk och idéer, då är detta ett utmärkt tillfälle för att ta del av fina talare såväl som träffa många likasinnade från hela Europa och ja, sannolikt hela världen.

Jag känner många som länge har funderat på att besöka Objectivist Summer Conference (OCON) i USA, men de har inte haft råd på grund av alla höga skatter som de tvingas betala. Men nu finns det knappast några ursäkter längre: att resa till vackra Prag för ARCON Europe 2019 är ganska billigt och med flyget är det dessutom snabbt och smidigt.

Här kommer en beskrivning:

Increasingly, our culture pushes us to view ourselves as passive members of one group or another. What matter, we’re told, are not the choices we make or the actions we take as individuals, but our ethnicity, our gender, our inherited “privilege” or lack thereof.

In politics, people care less and less about ideas and principles, and more and more about exhibiting uncritical loyalty to the party and defending “our side” while attacking “the other.”

Philosophers and psychologists tell us that free will is a myth and that we should look to biology, neuroscience, and evolutionary psychology for the deterministic causes of our behavior.

In her novel The Fountainhead (and in her other writings), Ayn Rand challenges the doctrines of collectivism and introduces a radically new conception of individualism. She rejects the tribal mindset at its deepest roots and offers a vision of human existence in which we are not interchangeable members of some collective, but sovereign, independent individuals, whose true interests align.

Join the Ayn Rand Institute at our first ever European conference AynRandCon Europe, February 15 to 17 in Prague, the Czech Republic. At AynRandCon Europe, we will celebrate the 75th anniversary of the publication of Ayn Rand’s novel The Fountainhead and its timeless, crucial theme of “individualism versus collectivism, not in politics, but in man’s soul.”

För detaljer läs mer här.

Låt er inte luras av konferensens namn: alla är välkomna, unga som gamla. Men om du råkar vara en student då får du generösa rabatter samt en möjlighet att söka till stipendier som hjälper dig att täcka resekostnader.

Självklart kommer jag att vara där—och jag ser fram emot att träffa er!

Så vad väntar ni på? Gör er själva en självisk tjänst och registrera er för ARCON Europe redan idag!

Bristen på själviskhet som roten till det onda

Carl SvanbergLämna en kommentar

I sin introduktion till The Virtue of Selfishness skriver Ayn Rand att

There is a fundamental moral difference between a man who sees his self-interest in production and a man who sees it in robbery. The evil of a robber does not lie in the fact that he pursues his own interests, but in what he regards as to his own interest; not in the fact that he pursues his values, but in what he chose to value; not in the fact that he wants to live, but in the fact that he wants to live on a subhuman level. . .

Medan nästan alla skulle säga att rånarens ondska följer av att han är självisk, menar Ayn Rand istället att rånarens ondska följer av att han har fel om vad som bäst tjänar hans egenintresse.

Medan många kanske kan gå med på att “måttlig” själviskhet är okej (“man måste ju leva lite”), varför rånarens ondska följer att han är “omåttligt” självisk, menar jag istället att hans ondska följer av att han är otillräckligt självisk.

Låt mig förklara: Någon säger sig vilja bygga ett hus. Det är vad han vill. Men han vill inte ta sig tiden att göra en ordentlig ritning. Från början till slut snålar, slarvar och genar han sig fram. Som väntat rasar huset. Skulle vi nu säga att orsaken till att huset rasade var för att vår glade amatör ville bygga ett hus? Nej. Skulle vi säga att orsaken till att det rasade var för att vår snåle, slarvige och genande byggare var ”omåttligt” intresserad av att bygga sitt hus? Nej. Huset kollapsade som en följd av hans bristande byggintresse.

Detsamma är sant med alla onda “egoister” som Al Capone, Saddam Hussein och Bernie Madoff. Det som gör dem till onda skitstövlar är inte att de ville tjäna sitt egenintresse. Nej, det som gör dem till onda skitstövlar är att de har helt fel om vad som bäst tjänar deras intressen (att offra andra genom att t ex ljuga, stjäla och mörda). Och de har bland annat helt fel om detta som en direkt följd av deras bristande egenintresse.

De säger sig vilja ha det goda livet—men i handling visar de att de inte vill göra vad som krävs för att åstadkomma det; nämligen att leva i harmoni med verkligheten genom att utöva dygder som rationalitet, produktivitet, rättvisa och ärlighet.

Precis som byggaren vägrar göra en ordentlig ritning, kan de inte bemöda sig med att identifiera de värden och principer som objektivt sett främjar deras liv. Precis som byggaren snålar, slarvar och genar de sig fram, istället för att göra vad som faktiskt krävs för att långsiktigt tjäna deras liv och välbefinnande.

Handling väger tyngre än ord. Om någon bara säger att de vill ha det goda livet men sedan aldrig lyfter ett finger för att åstadkomma det, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det goda livet. Om någon på motsvarande sätt säger att de vill ha det goda livet men sedan endast förmår sig att snåla, slarva och gena sig fram, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det.

Att halvhjärtat bygga ett hus tyder på bristande byggintresse. Att halvhjärtat bygga ett liv tyder likaså på bristande egenintresse.

Att älska något kräver att man älskar att jobba för det. Man lurar bara sig själv om man försöker intala sig själv om något annat. Det goda livet växer inte på träd. Som manna regnar det inte ned från himlen. De som försöker snåla, slarva och gena sig fram—genom att offra andra för sig själva—visar att de inte värderar ett liv rikt på mening och pengar, kärlek och vänskap tillräckligt mycket för att också vilja betala för det. Precis som byggarens bristande byggintresse gjorde att han slutade upp med ruiner, kommer skitstövlarnas bristande egenintresse göra att de slutar upp som förlorare.

$ $ $

Tips: Lyssna på Tara Smiths kurs “Self-Interest” och “Being Selfish, Being Happy” på ARI Campus.

Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Vad är fel med multikulturalism?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Peter Schwartz har skrivit en bra artikel, “Multiculturalism as Tribalism”, i vilken han grundligen går igenom—och utvärderar—multikulturalismens natur:

What decent person could possibly be against multiculturalism? After all, it supposedly stands for tolerance and respect toward people from other cultures.

If you oppose multiculturalism, you are branded as evil. You’re a xenophobe or a racist. You’re someone who wants to keep foreigners out of the country. You regard people who speak a different language as your enemies. You want to deny them their rights. And all multiculturalism wants—we’re told—is for people from different cultures to be able to live together peacefully. Why would anyone oppose that?

Because in reality, multiculturalism is something very different. It is an ideology with one fundamental purpose: to keep us from judging things as good or bad. Multiculturalism is the demand that no ”culture” be elevated above any other. It is the demand that all beliefs held by various groups be regarded as equally valid and equally good.

Let’s look at what multiculturalism actually entails.

Läs resten här.

Vad är sanningen om klimatförändringarna?

Carl Svanberg1 kommentar

Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.

Så här börjar artikeln:

Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.

They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.

This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.

But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.

Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.

Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.

“Pharmacy to the World”

Carl Svanberg1 kommentar

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.

Peter Schwartz om omfördelningspolitik

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag läser just nu om Peter Schwartz In Defense of Selfishness: Why the code of Self-Sacrifice Is Unjust and Destructive. På sidan 193 stötte jag alldeles nyss på denna briljanta konkretisering av omfördelningspolitikens självdestruktiva natur:

When wealth is redistributed everyone’s standard of living is ultimately lowered. Redistribution amounts to a one-time consumption of productive capital—the equivalent of confiscating a thriving factory, dismantling it and selling the bricks to pay for unemployment benefits. Once the factory stops functioning, and the bricks have run out, what then will sustain the “have-nots”?

Om ni inte redan har köpt och läst In Defense of Selfishness, så vill jag passa på att rekommendera den. Den är fantastiskt bra. Extremt underskattad.