SvD:

De misstänkta bakom den nu avslöjade terrorkomplotten har stora likheter med gruppen som i fjol mördade 52 människor i Londons kollektivtrafik: Unga britter med rötter i muslimska länder som konspirerar bakom medelklasskvarterens fasader.

Implikationen av idén att terrorismen i Storbritannien är ”inhemsk” är uppenbar: detta är ett ”nytt” krig, som är unikt, som skiljer sig från alla andra tidigare krig. Det finns ingen fiende, ingen nation, ingen stat. En vidare implikation är: det finns i stort sett inget vi kan göra åt detta; detta är ”frihetens pris”; vi får helt enkelt acceptera att det finns terrorister mitt i bland oss, och börja anpassa oss till det som om det vore ett slags naturfenomen.

Om vi för ett ögonblick bortser från att det helt enkelt inte är sant att denna våg av islamisk terrorism som väst har varit exponerat för de senaste 20-30 åren, inte har varit direkt sponsrat av stater som Afghanistan, Iran, Irak, Libyen och Saudiarabien, vill jag när det kommer till terroristerna i Storbritannien uppmärksamma en aspekt som massmedierna inte har gjort sig besväret att ta upp. Det visar sig nämligen att det finns ett gemensamt drag hos de som låg bakom attackerna den 7 juli 2005 och de som planerade denna attack. De hade alla en koppling till Pakistan. Journalisten Stephen Schwartz redogör denna koppling:

The British and other media are referring to the arrested suspects in the airline conspiracy–as they did when bombs exploded in the London Underground last year–as ”homegrown.” If history is any guide, politicians will soon wring their hands and ask why people brought up in the West turned so violently against it. Leftists and isolationists will blame the war against terror for terror.

But the force that drives mosque congregants and their children to build bombs in Britain does not originate in social conditions experienced by Muslims in Europe. Rather, it represents a doctrine brought from the Arab world, via Pakistan and well-funded groups like Lashkar-e-Taiba, to communities from Birmingham, England, to Fairfax, Virginia.

Och:

This reticence in naming the focus of so significant a terrorism inquiry is a symptom of the larger problems of Islam in Britain, and of ”Euro-Islam” more generally. Put plainly, Pakistani Sunnis in Britain–more than a million strong–are the most radical Muslims in Europe. British Islam is dominated by Pakistan-born clerics. It is saturated with extremist preaching, media, and charity efforts which support the recruitment of terrorists . . . News from Pakistan itself indicates the main trail from there to Heathrow. British and Pakistani sources linked the plan to the Pakistani government’s house arrest of Hafiz Muhammad Saeed, founder of the armed paramilitary movement Lashkar-e-Taiba (LET, or Army of the Righteous). LET, which is designated a terrorist organization by the State Department, is an ally of al Qaeda and is present wherever Pakistani Sunnis congregate and violence is hatched.

Denna ”inhemska” terrorism är med andra ord direkt importerad från Pakistan. Vem eller vilka göder den i Pakistan? Bortsett från att idéerna utgör en del av deras kultur, finns det religiösa skolor och träningsläger där, som till stor del sponsras av den pakistanska regeringen själv. Washington Post rapporterade förra året i samband med attackerna i London:

Although investigations into the terrorist attacks in London are still at an early stage, it is already clear that at least one of the bombers attended a radical Islamic school, or madrasa, in Pakistan. For those in the West who believed President Pervez Musharraf’s promises to clean up the militant religious schools, it is time to think again.

Shehzad Tanweer, who police say killed six people and himself on the Circle Line train near Aldgate station on July 7, recently spent as long as four months in a madrasa reportedly run by the avowedly militant group Lashkar-i-Taiba in Lahore, Pakistan. The madrasa and the organization operate freely despite an official ban on their activity since 2002.

Inte bara det:

Whether or not it turns out to have been part of the London bombing story, Lashkar-i-Taiba is an excellent example of how Musharraf’s government has failed to curb extremist religious militants. Formed by Arab-influenced veterans of the Afghan jihad in 1988, the group enjoyed the military’s patronage in its jihad against India in Kashmir. Though formally banned in 2002, Lashkar-i-Taiba simply renamed itself Jamaat ul-Dawa and continued its activities, including the promotion of jihad in Kashmir, where it has openly claimed responsibility for terrorist attacks.

The organization’s leader, Hafiz Sayeed, was temporarily detained, but only under Pakistan’s Maintenance of Public Order legislation, not its much more stringent Anti-Terrorism Act, and he was soon released. Prominent figures from this and other formally banned groups such as Sipah-i-Sahaba and Jaish-e-Mohammed appear to enjoy virtual immunity from the law.

Och LET håller igång. Låt mig återigen citera Stephen Schwartz:

In America, LET was behind the Northern Virginia jihad network, whose members were jailed beginning in 2003 and sentenced to varying federal prison terms for terrorism-related acts. LET was also accused in the Bombay train bombings in India last month. It has significant resources in Pakistan, Britain, and elsewhere.

Där ser man. Stater som Pakistan sponsrar terrorismen. Implikationen är tydlig: vi kan göra något åt terrorismen. Krossa staterna som sponsrar den!

Debi Ghate:

If termites are weakening a home’s foundation, what do we do? We call the exterminator and eliminate the problem. If armed robbers are at our doors trying to break their way in, what do we do? We defend ourselves to the best of our abilities until the authorities arrive to eliminate the threat.

If Islamic totalitarians come close to murdering hundreds of people by mixing common household materials to blow up airplanes, what do we do? Apparently, we stop carrying liquids and gels in our carry-on luggage.

Igår sade Bush detta angående den planerade terrorattacken som stoppades av britterna igår:

The recent arrests that our fellow citizens are now learning about are a stark reminder that this nation is at war with Islamic fascists who will use any means to destroy those of us who love freedom, to hurt our nation. (Min kursivering.)

Många amerikanska bloggare citerade detta till sin stora glädje. Äntligen tog Bush bladet från munnen och sade som det var. För länge har man med rätta kritserat Bush för att han har talat om ett vagt ”krig mot terrorismen”. Men för att vara rättvis måste vi medge att detta är faktiskt inte första gången Bush har gjort denna koppling. Första gången han sade något liknande var i ett tal oktober 2005 då han sade:

Some call this evil Islamic radicalism; others, militant Jihadism; still others, Islamo-fascism. Whatever it’s called, this ideology is very different from the religion of Islam. This form of radicalism exploits Islam to serve a violent, political vision: the establishment, by terrorism and subversion and insurgency, of a totalitarian empire that denies all political and religious freedom. These extremists distort the idea of jihad into a call for terrorist murder against Christians and Jews and Hindus — and also against Muslims from other traditions, who they regard as heretics.

I talet antydde Bush att han inte riktigt ville kalla fienden för vad den är. Nu har han öppet tagit ställning. Det är rätt och riktigt – och inte en dag för sent.

För att man ska vinna kriget måste man först inse fiendens sanna natur. Bush vågar nu kalla fienden för vad den är. Frågan är om han verkligen begriper vad detta innebär. I vilket fall som helst ska Bushs öppna ställningstagande tas som ett skäl för beröm, inte klander.

Men vad tror ni händer? Jo, naturligt kommer CAIR, den terroristsympatiserande och -sponsrande, och -sponsrade, intressegruppen för ”moderata” muslimer i USA, och kritiserar Bush. De säger att den här sortens retorik kan spä på anti-muslimska känslor och öka spänningarna i samhället. Det är, säger de, ”kontraproduktivt” att associera islam och muslimer med fascism.

Detta är av flera skäl skrattretande. Den som sade detta var Nahid Awad, som är en öppen supporter av Hamas. Och om CAIR på allvar brydde sig om allmänhetens rädsla och ogillande för muslimer, då borde de göra allt som stod i deras makt för att protestera mot islamisk terrorism. De borde göra sitt yttersta för att sopa rent framför sin egen dörr. Men det gör de inte. Vad gör de istället? Jo, de anordnar naturligtvis anti-Israel och pro-Hizbollahdemonstrationer!

CAIR kan och bör inte tas på allvar. CAIR bör fördömas och uteslutas ur alla seriösa sammanhang. CAIR:s enda vapen är att de har lyckats framställa sig själva som en ”moderat” röst som kan tala för etablissemanget. Men CAIR är pro-terror, vilket gör dem till hycklare och lögnare – och farliga sådana. De bör därför avslöjas och det snabbt.

De bidrar till samma terrorism som gör att folk blir misstänksamma och fientliga till muslimer. Sedan klagar de på västvärldens ledare för att de för omväxlingsskull våga säga som det är, eller på offren för deras terrorism, för att de ger uttryck för den rädsla och det hat som de själva göder. Det är vidrigt.

Det CAIR gör är för övrigt förenligt med islams grundläggande inställning till ärlighet: ljug om det främjar islams sak. Och vad detta, tyvärr, verifierar är att det går inte att lita på muslimer. I varje fall inte deras företrädare och talesmän. Precis som Arafat fördömer de terrorism när västvärldens kameror är på, men sedan säger de något helt annat i andra sammanhang. Det är i kontexten av allt detta inte ett dugg märkligt att man å ena sidan hör en massa muslimer om och om igen säga att islam har absolut ingenting med terrorism att göra, bara för att å andra sidan se krig och terrorism över hela världen, startade och orsakade av muslimer drivna av sina religiösa övertygelser. Krig är som Muhammed säger ”vilseledande”. Frågan är: när ska västvärldens ledare inse detta? När ska de inse att när terroristernas främsta vapen är politiskt korrekta lögner, då är vårt främsta vapen den politiskt inkorrekta sanningen.

Jag tycker att det numera är hög tid att börja köra med profilering vid flygplatserna. Varför ska alla tvingas genomgå en massa noggranna och bökiga undersökningar, när vi vet att praktiskt taget alla flygplanskapare och -bombare, är unga män med ett Mellanösternutseende? Det är extremt fel och orättvist.

Vi kör redan med profilering inom all annan polisiär verksamhet. När man exempelvis letar efter våldstäktsmän eller seriemördare. Då tar man reda på så mycket man kan om hur dessa i allmänhet beter sig, ser ut, tänker, osv. Sedan jagar man alla som passar beskrivningen. Ingen seriös människa säger: ”Men det vore ju fördomsfullt att anta att alla som är så och så, är pedofiler!” (eller vad det nu är fråga om). Man säger däremot att det vore oansvarigt och fel av polisen att börja trakassera folk som man har absolut ingen anledning att misstänka.

Detta sker inte bara inom brottsbekämpning. Försäkringsbolag har t ex högre premier för vissa grupper pga sannolikheten ser annorlunda ut. Det är en form av profilering. En del klagar på det, men de flesta inser att alternativet är värre. Nämligen att folk med låga risker tvingas ta del av andras högre. Dvs de inser att alternativet vore orättvist.

Och om några araber har problem med detta, då får de väl ta upp det sina terroristvänner. Nu kanske någon säger: ”Men jag har inga terroristvänner!” – ”Synd.” Men principen här är exakt densamma som för de ungdomar som får betala högre premier för deras trafikförsäkring. Om de har några problem med det, då får de ta upp det med deras jämnåriga vänner.

Profilering kommer inte att stoppa alla framtida attacker, och det kommer inte att få ett slut på den islamiska terrorismen. Men det skulle göra livet för många flygpassagerare mycket smidigare, bekvämare och säkrare.

Expressen:

Det finns terrorister i Sverige, och det är inte omöjligt att de planerar attentat som utgår från landet. Enligt Anders Hellner [från Utrikespolitiska institutet] är terrorgrupperna etablerade sedan länge.

…

– Absolut. Al Qaida har sannolikt redan celler här, och finns det inte celler så finns det åtminstone personer som står bakom deras idéer.
– Det vet jag att också Säpo vet…

Om så är fallet, då är frågan: varför har man inte arresterat eller deporterat dessa människor? Beror det på våra lagar? Om så, varför har man inte ändra dem? Eller vad är det fråga om här? Är det någon som vet vad det är som hindrar Säpo från att arrestera och/eller deportera dessa människor? (Jag talar inte om människor som ”bara” delar terroristernas religiösa övertygelser. Jag menar naturligtvis ”cellerna”.)

I dagens DN Debatt kan man läsa om hur korruption blir ett vanligare fenomen bland forskare i Sverige och i Skandinavien. Hur kommer detta sig? Artikelförfattarna verkar mena att det bara är något som ”händer” när det blir för mycket pengar med i bilden.

I dag beror samhällets tillväxt och välstånd av forsknings- och kunskapstillväxt. Makthavare vill stimulera forskning bland annat genom att förorda ett mer företagsekonomiskt sätt att se på verksamheten. Anslagstilldelningen har blivit extremt konkurrensutsatt och produktivitet i form av antal publiceringar och doktors examina har fått ett stort meritvärde. Ökat sam arbete och ökat beroende av externa anslagsgivare med kommersiella intressen, och ökat antal egna företag och möjlig egen patenträtt stimuleras.

Det finns inget skäl att tro att vissa forskare med mindre klar yrkesetik och inte gritet i en sådan kultur skall bete sig annorlunda än i andra yrken, exempelvis i affärsvärlden, och försöka bedra systemet av egenintresse.

Men det är en bristfällig förklaring som jag ser det. Som jag ser det är det mer troligt att dåliga ”forskare”, av den typ som Reisman beskrev i sin artikel, lockas till vetenskapen av alla pengar som staten slänger omkring sig. För observera att mycket av den ohederlighet som artikelförfattarna ger exempel på, är just av den typ man kan förvänta sig från den här sortens ”skräpforskare”.

Med tanke på det senaste årets uppmärksammade fall av forskningsfusk och vetenskaplig oredlighet är det rimligt att ställa dessa frågor. I dagarna redovisar Läkartidningen resultatet av den oberoende granskningskommission som nu kommit med sin rapport angående vad man kan kalla Skandinaviens värsta oredlighetsärende inom forskningen i modern tid. En cancerforskare i Oslo misstänktes av en annan forskare för att ha förvrängt forskningsresultat i den prestigefyllda tidskriften Lancet 2005.

Utredningen visar nu att forskaren i själva verket systematiskt fabricerat sina forskningsunderlag sedan 1996. Ett stort antal publikationer har baserats på data som fabricerats på olika sätt. Ändå har de kunnat publiceras i ledande vetenskapliga tidskrifter. Forskaren har haft ett sextiotal samarbetspartner och medförfattare i dessa publikationer och institutionen och universitetet har tagit emot mycket stora forskningsanslag till gruppens forskning som ansetts spännande och världsunik.

Detta visar, liksom en lång rad liknande fall också ifrån Sverige, hur forskarsamhället inklusive tidskriftsredaktörer, anslagsgivare, nära medarbetare liksom institutions- och fakultetsföreträdare och universitet kan låta sig bedras under mycket lång tid av forskning som är framgångsrik och drar in stora anslag. (Min kursivering.)

”Grupptänkande” har fått gå före självständigt tänkande. Subjektiv prestige före objektiva meriter. Det etablerade, det konventionella, det traditionella kommer för det nya, det radikala och det utmanande. Och detta är ett genomgående tema:

Sannolikt är den typ av fusk som Oslo fallet redovisar med upprepad fabricering av data som stöd för en ny hypotes betydligt lättare att upptäcka än den kanske vanligare formen att något justera eller anpassa resultat eller tolkning så att de stödjer en befintlig och etablerad hypotes.

Sådana resultat kommer av självklara skäl att granskas mindre kritiskt och därmed kan en kanske i grunden ohållbar hypotes få stöd av en mängd nya men delvis friserade resultat. Det är kanske inte de verkligt grova falsifieringarna som är problemet men ett stort antal smärre ”friseringar” av resultat kan tillsammans bli större katastrofer som blir svåra att upptäcka.

Författarna menar att den enda lösningen är att forskare börjar ta etiska frågor på allvar. De skriver:

Det är vår uppfattning att enda sättet att förebygga oredlighet i forskning är att institutioner och universitet upprätthåller och tar på allvar forskningsetiska frågor i den dagliga verksamheten och i under visningen.

Etiken måste få status som en väsentlig kvalitetsaspekt i verksamheten. Det handlar inte om att alla forskare skall bli etiker i någon filosofisk mening, men debatter kring forskningsetiska och forskaretiska frågor och kurser i dessa ämnen bör ha en obligatorisk plats i såväl grund- som forskarutbildningar.

Bristande etik är definitivt ett problem här. Många forskare har säkerligen fått höra om den falska idén att vetenskap handlar om hur världen är, inte om hur världen bör vara, och att vetenskap följaktligen inte har ett dyft med värderingar och etik att göra. Etiken har sina rötter i våra känslor, begär, preferenser. Är det då underligt att man som forskare får för sig att det inte finns någon etik som kan vägleda dem i deras arbete? Är det underligt att en del oseriösa ”forskare” rationaliserar deras fusk inom sin ”forskning” eftersom det tjänar deras irrationella begär för prestige? Nej.

Men frågan är om inte lösningen är enklare än så här. Genuina forskare har en god forskaretik. Genuina forskare är intresserade av världen, av verkligheten, av sanningen. De ser absolut inget värde i ohederlighet. Den här sortens självständiga och ärliga tänkare till forskare trivs bäst om forskningen var fri från staten. Den sortens ”forskare” som gärna fuskar trivs däremot sämst under fri forskning. Så lösningen är därför ganska uppenbar: befria forskningen från staten.

Thomas Sowell har skrivit en ny kolumn som tar upp ämnet, ”‘Studies prove…'”:

Whenever I hear the phrase ”studies prove” this or that, it makes me think back to the beginning of my career as an economist at the Labor Department in Washington.

Secretary of Labor Arthur Goldberg was scheduled to appear before Congress to argue in favor of some policy that the Labor Department wanted enacted into law. Down at the bottom of the chain of command, I was given four sets of census data that had not yet been published and was told to analyze these data for a report to go to the Secretary of Labor.

Two of these sets of data seemed to support the Labor Department’s position but the other two went counter to it. When I wrote up a paper explaining why this was so and concluded that the statistics overall were inconclusive, there was much dismay among those in the hierarchy between me and the Secretary.

They were also puzzled as to why anyone would write up such a paper, knowing what the Department’s position was on the issues. They took my paper, edited and rewrote it before passing it up the chain of command.

Secretary Goldberg then made his usual confident presentation of the rewritten study to Congress, probably unaware of the contradictory data that had been left out.

It was a valuable experience so early in my career to learn that what ”studies prove” is often whatever those who did the studies wanted to prove.

Läs resten här.

Jag vet inte hur många gånger jag får höra borgerliga politiker säga att anledningen till att de inte upplever större politiska framgångar i opinionsundersökningar och i valen än vad de gör, är att de inte är så bra på att få fram sitt budskap. Stämmer det verkligen? Och om det stämmer, vad betyder det då? Vad beror det på?

Som jag ser det beror det på att de allra flesta borgerliga politiker är, precis som deras politiska motståndare, otroligt okunniga inom det allra mesta. Inte minst inom ämnet nationalekonomi. (Jag säger otroligt eftersom man ju skulle kunna tro att de borde veta bättre om de nu är så övertygade om att ett mer kapitalistiskt samhälle är något värt att kämpa för.) Den borgerliga alliansen är nästan alltid oförmögen att leverera moraliska argument för kapitalismen. Men i vissa fall kan de inte ens leverera några ”värdeneutrala” ekonomiska argument för sin sak.

Det är väldigt sällsynt att se några pålästa politiker. I den mån de överhuvudtaget kan sägas vara ”pålästa” är det tyvärr nästan uteslutande i en massa felaktiga teorier (keynesianism och en massa neoklassiskt flum). Och är det inte dem så är det deras ”rådgivare” och ”chefsekonomer” (se moderaternas Anders Borg som ett exempel här).

Sverige har just nu vad som ser ut att vara en oväntat och ovanligt bra tillväxt. Men på grund av bristande kunskaper kan de borgerliga inte leverera några vettiga svar på hur detta kommer sig. Detta gör att socialdemokraterna kan ta åt sig äran för den ekonomiska utvecklingen. Och om de kan göra det, då kan det kosta de borgerliga röster i valet. (Allmänheten är ju knappast några experter i ämnet heller och lär därför inte kunna se igenom socialdemokraternas retorik.)

Det kan i detta samband tyckas märkligt att när jag ibland rekommenderar politiskt aktiva att läsa diverse böcker, då får jag istället höra föraktfulla och ifrågasättande kommentarer. De säger: ”Vad är vitsen med det där? Jag är ju redan övertygad om att kapitalismen är bäst!”

Det är denna anti-intellektualism som är orsaken till att de sällan blir mer pålästa och till att de, val efter val, bara levererar dåliga argument. Sedan undrar de efter valet, förbluffade, hur de inte lyckas ”nå ut med sitt budskap”. De verkar inte begripa att de kanske förlorar valen just eftersom de har lyckats nå ut sitt ”budskap”, dvs sina dåliga argument och förklaringar?

Thomas Sowell:

Most studies show unemployment resulting from minimum wages. But a few studies that reach different conclusions are hailed as having ”refuted” the ”myth” that minimum wages cause unemployment.

Some of these latter studies involve surveying employers before and after a minimum wage increase. But you can only survey employers who are still in business. By surveying people who played Russian roulette and are still around, you could ”refute” the ”myth” that Russian roulette is dangerous.

Minimum wage laws play Russian roulette with people who need jobs and the work experience that will enable them to rise to higher pay levels. There is now a glimmer of hope that more people are beginning to understand this, despite political demagoguery.