Kategori: Politik

Är välfärden värt sitt pris? Nej!

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen skrev Aleksandra Boscanin: “Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris”.

Ja, välfärdsstatens försvarare påminner oss ofta och gärna om vad vi “får” för skattepengarna. Och de vill gärna få det till att vi vinner på den offentliga välfärden. Men i verkligheten berövar den oss på en överlägsen privat välfärd.

Det är ett säkert antagande att i frånvaron av de fria marknadskrafterna (vinstintresset plus konkurrens) ger den offentliga välfärden oss, i bästa fall, medelmåttiga alternativ till den privata.

Här är en analogi: De bästa välfärdsstaterna bjuder på en mobiltelefon. Säg en Nokia 6070. De flesta välfärdsstater bjuder dock bara på en Motorola DynaTAC.

Och utan sammanhang skulle de allra flesta säkert tycka att detta är en bra affär. En mobiltelefon är bra att ha och visst är det bättre att ha en gammal mobiltelefon än att helt vara utan.

Många skulle säkert göra en stor sak av detta: “Är inte välfärdsstaten det bästa som har hänt mänskligheten sedan rostat bröd?” Och några skulle fylla i med: “Utan välfärdsstaten skulle bara de rika ha mobiltelefoner!”

Jag menar att det som gör detta vanliga tänkande så plausibelt är att de flesta har, så att säga, svårt för att se “det vi inte ser”. Det vi ser är den offentliga välfärden som vi tvingas betala för med höga skatter. Det vi inte ser är den privata välfärden som vi inte har råd med efter skatten.

Om vi bara kunde se det vi inte ser, då menar jag att vi skulle “se” att välfärdsstaten som bjuder på mobiltelefoner faktiskt berövar oss på överlägsna smarttelefoner. Och då skulle vi också kunna “se” att den privata välfärden vore överlägsen den offentliga om vi bara vore fria att köpa smarttelefonernas motsvarighet inom sjukvården, skolan och omsorgen.

Så frågan är inte hur mycket vi vinner på den offentliga välfärden utan hur mycket vi förlorar på den.

Fler reaktioner på regeringens hot mot åsikts- och föreningsfriheten

Carl Svanberg1 kommentar

Den 1 mars skrev jag om regeringens Kommitté om förbud mot rasistiska organisationer och dess totalitära förslag om att göra det straffbart att “delta” i “den organiserade rasismen”. Jag skrev “att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud”. Och: “Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.”

Under dagen såg jag inga reaktioner men dagen efter, den 2 mars, kom det in ett par inlägg. Göteborgs-Postens Karin Pihl ska ha beröm för att vara en av ytterst få som uppmärksammar riksdagsmajoritetens stöd för att börja förbjuda åsikter:

Ett förbud mot rasistiska organisationer, oavsett om det handlar om att sätta stopp för människor att delta på möten eller om det rör sig om att lösa upp sammanslutningar, är dock ingen bra idé … Att ta krafttag mot våldsbejakande extremism är bra. Problemet är att regeringens ambition inte riktar in sig på organisationers våldskapacitet utan på de åsikter som organisationerna anser berättigar våldshandlingarna.

Pihl kommer med andra svagare argument mot förslaget men jag tänker inte hänga upp mig på dem. Inte just nu. Med tanke på hur allvarligt hotet mot åsikts- och föreningsfriheten är, är det bara konstigt att detta inte ha genererat fler rubriker.

En annan som synliggör riksdagsmajoritetens stöd för att inskränka individens åsikts- och föreningsfrihet är Smålandspostens Fredrik Haage. Även om merparten av hans argumentation kretsar kring hur svårt det är att definiera rasism (som om det vore lämpligt att förbjuda rasistiska organisationer om alla var överens om vad som är rasism), avslutar han starkt med det allra viktigaste:

Sedan är det faktiskt också så att ett fritt land måste kunna tåla att rasistiska åsikter luftas. Ett samhälle som förbjuder alla uppfattningar som inte doftar liljekonvalj är inte fritt, och kommer på sikt åka på en dyrköpt läxa.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna vill sätta sina signum på detta är beklämmande. De borde vara yttrandefrihetens starkaste försvarare. De behöver ta ett steg tillbaka och tänka efter. Och ändra sig.

Avslutningsvis vill jag också nämna att Dagens Nyheter hade en bra ledare om saken; ingressen säger allt: “Att förbjuda medlemskap i rasistiska organisationer är ett sluttande plan. Det är brottsliga handlingar som ska förbjudas, inte tankar.”

Kapitalismens brott mot mänskligheten?

Carl Svanberg1 kommentar

När man ibland tvingas påminna om att socialismen (eller kommunismen) har direkt och indirekt dödat ca 100 miljoner människor då är de två vanligaste reaktionerna “det var inte riktig socialism” eller “kapitalismens brott mot mänskligheten är värre”.

Den första reaktionen är oärlig men logisk. Om det inte var riktig socialism, då kan man inte klandra socialismen för brotten. Den senare reaktionen är däremot bara ologisk; det är ett exempel på Tu quoque-felslutet. “Jaha, så socialismen har skördat miljontals liv? Kapitalismen har också skördat miljontals liv. Så det så!”

Hur blir socialismens giftighet overklig eller obetydlig bara för att kapitalismen möjligen också är giftig?

Hur som helst. De som vill envisas med det senare helt ologiska resonemanget häver ibland ur sig fantastiska uppgifter på flera hundratals miljoner. En del säger att det rör sig om minst 1 miljard människor som ska ha gått under på grund av kapitalismen.

Vad är beläggen för “kapitalismens brott mot mänskligheten”? Många hänvisar till en flummig hemsida full med allvarliga faktafel och komiska felslut, nämligen Staffan Jacobsons “Konst & politik”. Här försöker han redogöra för hur kapitalismen ska ha dödat ungefär 1 miljard människor bara under 1900-talet.

Om detta är “beviset” för kapitalismens ondska då är det extremt slafsigt och hafsigt. Det är faktiskt mycket svagare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att folk ändå tror på detta tyder på en oförmåga eller (mer sannolikt) ovilja att tänka logiskt—eller både och.

Så hur försöker man då klandra kapitalismen för att ha dödat “drygt 1 miljard” människor?

Innan jag går in på detta vill jag bara säga att man måste inte göra någon detaljerade genomgång av samtliga påståenden eller exempel. Det behövs inte för att se att Staffan Jacobsons slutsatser är ogiltiga.

Jag har inga problem med att för argumentets skull anta att samtliga siffror stämmer och att samtliga regeringar som han vill skuldbelägga styrdes av liberaler och att systemet i dessa länder kan räknas som kapitalism. Jag tror inte att detta stämmer det minsta lilla men även om det skulle stämma skulle det inte räcka på långa vägar för att bevisa vad Jacobson och andra vill att det ska bevisa.

För att se varför låt oss vända på steken och fråga oss vad som krävs för att bevisa att socialismen är dödlig, att den direkt och indirekt orsakar massdöd. Vad måste till?

Man måste bevisa—helst med socialisternas egna ord—hur socialismen som ideologi och system förutsätter eller kräver angreppsvåld för att etableras och upprätthållas. Eller också måste man etablera att socialismen som system orsakar fattigdom, inklusive svält. Kort sagt, man måste finna ett orsakssamband. Man måste etablera orsak-verkan mekaniken. Annars har vi bara korrelation, inte kausalitet.

Det räcker inte med att notera att mördarna kallade sig för socialister eller att alla, även socialisterna själva, skulle räkna länderna som de styrde över som socialistiska. För utan sammanhang kan det ju faktiskt bara vara ett tråkigt sammanträffande att socialism leder till massdöd. Dåligt väder. Dåligt ledarskap. Otur.

Men om man kan koppla 100 år av “otur” till ett orsakssamband då går det inte längre att bortförklara resultaten med “dåligt ledarskap” eller “dåligt väder”. Det bevisade orsakssambandet gör massdöden till en logiskt oundviklig konsekvens av socialismen som ideologi och system.

På motsvarande sätt måste socialisterna som vill påstå att kapitalismen är minst lika dödlig som socialismen (och att socialismen som “bara” dödade 100 miljoner är att föredra?) finna ett orsakssamband. Men de försöker inte ens (såvida man inte förväxlar grundlöst dravel med logiskt tänkande). Nej, om man är välvillig kan man säga att de presenterar ett resonemang som bygger på extremt svag korrelation, inte kausalitet.

Vi kan se detta eftersom Jacobson och andra anti-kapitalister gör inga seriösa försök att koppla ihop de påstådda brotten de svamlar om med kapitalismen som ideologi och system. Än mindre försöker de att göra det med liberalernas egna ord. Det finns en anledning till detta.

Ta bara en sådan sak som att kapitalismen som system bygger på principen om individens fri- och rättigheter. Den förutsätter och kräver, för att etableras och upprätthållas ett kategoriskt förbud mot angreppsvåld. Direkt och indirekt. Alla statliga tvångsingrepp i våra liv är brott mot denna liberala princip. Alla angreppskrig likaså. Alla auktoritära ideologier och system (t ex fascism) är oförenliga med liberalismen som ideologi och system och saknar existensberättigande. Det finns ingen brist på liberaler som har artikulerat dessa principer och argumenterat för deras teori och praktik.

Med denna bakgrund kan man utesluta alla som har dött av statligt angreppsvåld, inklusive samtliga angreppskrig. Man kan även utesluta alla som har indirekt dött av fattigdom, inklusive svält, som orsakas av statliga tvångsingrepp i våra liv. Vidare ryker de 100 miljoner som sägs ha dött av påstådda “krig om marknader”. (Dessa krig må ha ägt rum, men det finns inget i kapitalismen som ideologi eller system som förutsätter eller kräver dem.)

Med undantag från socialistiska länder är alla andra ekonomier blandekonomier dvs blandningar av kapitalism och socialism eller fascism; med andra ord frihet och statlig kontroll. När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Men hafsiga och slafsiga icke-tänkare som Jacobson och andra anti-kapitalister låtsas som att blandekonomier inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är socialism för “kapitalism”.

Nästan alla länder är blandekonomier och en del länder har mer kapitalism och mindre socialism/fascism i deras blandning medan andra har mer socialism/fascism och mindre kapitalism i deras blandning. Ju mer kapitalism och mindre socialism desto mer ekonomisk frihet—och tvärtom.

Historiskt och internationellt finns det ett negativt orsakssamband mellan ekonomisk frihet och fattigdom, inklusive hunger och svält. Ju mer frihet, desto mindre hunger och svält—och tvärtom. Ja, de länder med mest kapitalism och minst socialism/fascism lider minst (eller omätbart lite) av hunger och svält medan de länder med minst kapitalism och mest socialism/fascism lider mest av hunger och svält. Bland 1900-talets allra värsta svältkatastrofer ägde nästan samtliga rum under socialismen: Sovjetunionen, Kina, Indien, Kambodja och Nordkorea. (Data om hunger, svält, ekonomisk frihet och om hungern i det för-kapitalistiska väst.)

Den extremt starka korrelationens pekar på att “svältens offer” är socialismens offer, inte kapitalismens.

En noggrannare analys visar alltså att kapitalismen har direkt och indirekt dödat exakt 0 människor under 1900-talet. Det är tvärtom tack vare de kapitalistiska delarna av våra blandekonomier som flera miljarder människor inte bara lever utan lever bättre än någonsin. Ja, i den mån människor har åtnjutit kapitalism har den absoluta fattigdomen utraderats tillsammans med hungern och svälten och att massornas levnadsstandarden för massorna i de mest kapitalistiska och minst socialistiska blandekonomierna är rekordhög. Ja dagens medelklass är faktiskt rikare än gårdagens miljardärer. Den store Ludwig von Mises sade det kanske bäst: “The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

Så mycket för kapitalismens brott mot mänskligheten.

Sluta skönmåla socialismen med Sverige

Carl SvanbergLämna en kommentar

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.

Ska Sverige ta ett steg mot åsiktsförbud?

Carl Svanberg1 kommentar

TT/Omni rapporterar om en synnerligen hårresande utveckling: “I juli 2019 tillsatte regeringen Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. Uppdraget var att överväga om det bör införas ett särskilt straffansvar för deltagande i en rasistisk organisation och hur ett sådant förbud skulle utformas. Kommittén skulle också överväga om det bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer.”

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det finns hotfulla individer inom den så kallade vitmaktmiljön. Och man kan och bör säkert vidta åtgärder för att stoppa hotet från “den organiserade rasismen” precis som man kan och bör vidta olika åtgärder för att stoppa hotet från, säg, den organiserade islamismen.

Staten bör förbjuda våldsbejakande organisationer med hänvisning till deras planerade och utförda våldsdåd. Sådana organisationer är ju de facto kriminella gäng och har absolut ingen rätt att existera. Det finns ju ingen rätt att utöva angreppsvåld. Men att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud.

Det är inte kul att behöva stå upp för rasister. Men rasister är faktiskt också människor. De har samma rättigheter som alla andra—inklusive rätten att tycka och tänka vad de vill. De har rätten att förena och organisera sig. Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.

Det enda som möjligen är mer förskräckligt än förslagen från Kommittén är att det redan finns en Riksdagsmajoritet som vill göra det straffbart att “delta” i en rasistisk organisation (vad det nu betyder).

Man vill ju spontant gärna tro att ett liberalkonservativa parti som Moderaterna visste bättre. Men de vet inte bättre än att sluta sig till majoriteten som vill snabba upp Sveriges marsch mot diktatur. Tydligen bryr sig Vänsterpartiet mer om individens åsikts- och föreningsfriheten än Moderaterna.

Nazisterna är de facto socialister

Carl SvanbergLämna en kommentar

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.

Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Betalar verkligen de rikaste minst skatt i Sverige?

Carl Svanberg1 kommentar

Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, tycker att minsann att de rika betalar på tok för lite i skatt:

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.

Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.

Jag vet inte hur Per Sundgren kom fram till att de rika betalar ”minst i skatt”. Men även om det vore sant skulle det endast vara goda nyheter för den breda massan. För ju mer kapital, desto rikare blir vi. Ju mer kapital som blir över efter skatterna desto mer kapital kan investeras i verktyg och maskiner som gör arbetarna mer produktiva, nya jobb, högre löner, bättre förmåner, nya och bättre produkter som massproduceras för massorna.

Reallönerna har ökat de senaste 25 åren samtidigt som skatterna har sänkts. Det är ingen slump.

Med detta sagt, kan det ju tilläggas att en del av kapitalinkomsterna är inflation. Och det är sant att i den mån inflation ligger bakom detta är detta dåligt då det innebär att en del blir rikare på andras bekostnad. Men skulden för denna orättvisa omfördelning ligger helt och hållet på den stora välfärdsstatens sedelpressar, inte kapitalismen.

Den vidare lärdomen av detta är att det råder en intresseharmoni mellan kapital och arbete, företagare och anställda, säljare och köpare. Det ligger i ditt rationella egenintresse att respektera den privata äganderätten, och speciellt då affärsmännens äganderätt. Ju säkrare deras äganderätt är, desto större möjligheter och motivation har de för att spara och investera vilket ju kommer dig och mig direkt och indirekt till gagn.

Varför ska någon tjäna mer bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Varför inte? Varför ska inte dem som föds med ben få göra det mesta av livet bara för att några föds utan ben? Varför ska dem som föds med en hög intelligens inte få använda den till sin fördel bara för att andra föds med låg intelligens? Varför ska inte föräldrar försöka ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna de bara kan?

Det vore orättvist att straffa människor för saker som de inte kan rå för, inklusive fördelarna de föddes med. Så att straffa folk bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land vore orättvist precis som det vore orättvist att straffa människor för att de inte föddes handikappade eller ointelligenta. (Det är dubbelt orättvist om ens föräldrar har jobbat hårt för att kunna ge sina barn bästa möjliga förutsättningar genom att flytta från Venezuela till USA eller från Irak till Sverige.)

Det är mer rationellt att glädjas för dem som föds med goda förutsättningar. Och ju bättre förutsättningar folk har, desto bättre för alla. Att födas med dåliga förutsättningar är inte bra för någon. Det är ju bara synd.

Det skadar ingen att andra föds med fina förutsättningar. Tvärtom är det bara till min fördel. Jag vinner inget på att leva bland en massa förlorare utan hopp och framtid. Jag vinner på att leva bland faktiska och potentiella vinnare som direkt och indirekt kommer att berika mig på alla möjliga sätt.

Vad som är rättvist beror inte på vad man börjar med utan vad man gör. Det är många som föds in i dåliga förutsättningar men som jobbar upp sig. Och det är en del som föds in i goda förutsättningar och som fumlar bort allting. (Ayn Rand sade en gång att de som inte behöver ett arv är paradoxalt de som förtjänar det.) Det är en av de bästa sakerna med kapitalismen, den sociala rörligheten. Rationalitet och produktivitet lönar sig och irrationalitet och icke-produktivitet straffar sig. Kapitalismen är ett rättvist system.

Om du inte har en förmögenhet men du har en bra idé kan du ju söka finansiering hos de rika. Detta händer hela tiden. Så att man inte föds med förmögenhet är inget hinder för de smartaste och driftigaste som har bra idéer.

Att man kan ha otur att födas i fel land är ett av många argument för att vi bör ha fri invandring. Då kan de som har oturen att födas in i fattiga (étatistiska) länder flytta till rika (kapitalistiska) länder där möjligheterna är så mycket större.

Regeringens skatteprotektionism berikar svenska byggarbetare på alla andras bekostnad

Carl Svanberg1 kommentar

Sveriges Radio rapporterar att regeringen har ett förslag som går ut på att tvinga utländska arbetare att betala skatt i Sverige:

I de nya skattereglerna som föreslås träda i kraft 1 januari 2021 ska vem arbetet utförs för, inte vem som betalar ut lönen, vara avgörande för om skatt ska betalas i Sverige. Finansminister Magdalena Andersson ser flera fördelar med förslaget regeringen nu går vidare med till riksdagen.

Detta förslag kommer att leda till högre byggkostnader och sannolikt mindre byggande och därför dyrare boende.

Regeringen räknar med att få in 700 miljoner kronor på detta. Det höjer byggkostnaderna med minst lika mycket. Som en följd lär billigare utländska byggarbetare inte anlitas i samma utsträckning. Då får man antingen anlita dyrare svenska byggarbetare eller också får man bygga mindre än vad man annars skulle ha gjort. Givet efterfrågan betyder detta att priserna blir högre än vad de annars skulle vara.

Så en del—svenska byggarbetare—blir möjligen marginellt rikare på alla andras bekostnad. Den generella levnadsstandarden kommer sannolikt att sjunka då pengarna som läggs på att bygga dyrare bostäder inte kan läggas på annat.

Kort sagt, orättvisa och skatteprotektionism lönar sig inte.