Kategori: Politik

Klankandidaten Leila Ali Elmi

Carl SvanbergLämna en kommentar

Rebecca Uvell har, som vanligt, grävt lite och upptäckt att den okände miljöpartisten Leila Ali Elmi har lyckats kryssa sig in till Riksdagen. Hon tycks ha kommit in genom att vädja till primitiv kollektivism: tribalism.

Hon ska ha fått somalier att rösta på henne för att hon är somalier; inte för hennes politiska övertygelser, utan för att hon ska kunna tjäna som en företrädare för den somaliska klanen.

Vad jag oroar mig på är inte att just Miljöpartisten Leila Ali Elmi kom in som en somalisk klankandidat, utan att om klankandidaturer som henne någonsin blir en accepterad företeelse då riskerar Sverige att förvandlas till ett klansamhälle—och det vore riktigt illa. Titta bara på stamkrigen på Balkan.

Så det är bra att sådan här tribalism uppmärksammas i tid—och fördöms!

Individens rätt till rörlighet

Carl Svanberg3 kommentarer

I min artikel “Sveriges ‘riggade’ invandringsdebatt”, argumenterade jag för att många av dem som står för fri invandring ofta varit sina egna värsta fiender. Genom att grunda argumentet för fri invandring på utilitaristiska dvs kollektivistiska grunder—genom att försök påvisa att invandringen är en “samhällsvinst”—har de (oavsiktligen) spelat nationalistiska kollektivister som Sverigedemokraterna i händerna.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen. Men vad innebär det då att omfamna individualismen?

Först: Vad är individualism? Det är idén att när det kommer till samhällsfilosofiska frågor, så är individens liv utgångspunkten och måttstocken, inte ett kollektiv som staten, samhället, nationen, folket, “allmänheten”, osv.

Individualism följer av det faktum att individen är ett moraliskt självändamål, inte ett medel för andras ändamål; moraliskt sett så tillhör individens liv henne (individen), inte samhället, staten, folket, allmänheten, “de behövande”, osv.

Eftersom människans liv och välbefinnande kräver att individen kan tänka och handla som en rationell egoist följer principen om individens rättigheter. I ett politiskt sammanhang betyder individualism att man står för principen om individens rättigheter.

Så vad är då individens rättigheter? Ayn Rand förklarar:

A “right” is a moral principle defining and sanctioning a man’s freedom of action in a social context. There is only one fundamental right (all the others are its consequences or corollaries): a man’s right to his own life. Life is a process of self-sustaining and self-generated action; the right to life means the right to engage in self-sustaining and self-generated action—which means: the freedom to take all the actions required by the nature of a rational being for the support, the furtherance, the fulfillment and the enjoyment of his own life. (Such is the meaning of the right to life, liberty and the pursuit of happiness.)

The concept of a “right” pertains only to action—specifically, to freedom of action. It means freedom from physical compulsion, coercion or interference by other men.

Thus, for every individual, a right is the moral sanction of a positive—of his freedom to act on his own judgment, for his own goals, by his own voluntary, uncoerced choice. As to his neighbors, his rights impose no obligations on them except of a negative kind: to abstain from violating his rights.

Jag menar att rätten till liv också implicerar rätten till rörlighet. Så om du till exempel ser att dina chanser att få ett bra jobb är större i Stockholm än i Malmö, då har du rätt att flytta dit. Samma princip gäller om du vill flytta från Stockholm till Helsingfors eller New York City. Samma princip som gäller inom ett land gäller alltså också mellan länder.

Precis som en fri ekonomi—fri företagsamhet, fri marknad och fri handel—är ett uttryck för individens rätt att producera och utbyta värden med varandra, är fri rörlighet ett uttryck för individens rätt till rörlighet.

Enligt individualismen har staten endast ett moraliskt legitimt syfte och det är att skydda individens rättigheter. Vad betyder detta beträffande invandringspolitiken? I den mån staten bedömer att någon form av gränsbevakning är nödvändig för att säkra individens rättigheter, bör en sådan upprätthållas.

Rätten till rörlighet innebär inte rätten att kränka eller hota andras rättigheter. Så om man utgör ett objektivt hot för andras rättigheter, då har du ingen rätt att komma in. Din rätt till rörlighet ger dig inte rätten att röra dig på ett sätt som hotar eller kränker andras rätt till liv.

I detta sammanhang finns det två kategorier av objektivt hotfulla individer: 1. Brottslingar (inklusive spioner och terrorister) och 2. De som bär på skadliga eller dödliga, smittsamma sjukdomar. Sådana hotfulla individer måste staten stänga ute, låsa in eller sätta i karantän.

Exakt hur staten ska etablera vilka individer som utgör ett objektivt hot är en komplicerad diskussion som jag måste skjuta upp. Det enda som jag kan och vill säga här och nu är en invandringspolitik som bygger på “preventiv lagstiftning” är ogiltig.

Vad är “preventiv lagstiftning”? Harry Binswanger förklarar:

[P]reventive law, law that treats men as guilty in advance, requiring them to satisfy the government that they will not bring about a certain result, in the absence of any specific evidence that they will do so. . . The premise of regulatory [dvs preventive] law is: since some individuals may act irrationally and irresponsibly, all must submit to supervision. Thus regulatory law sacrifices virtue to vice.

“Preventiv lagstiftning” behandlar individen som skyldig tills motsatsen är bevisad. En sådan lagstiftning—samtliga statliga regleringar—lägger orättfärdigt bevisbördan på den enskilde individen.

Enligt en individualistisk invandringspolitik så ligger bevisbördan på staten. Staten måste alltså på något sätt etablera att den enskilde individen utgör ett objektivt hot. Återigen, exakt hur staten kan eller ska etablera detta är en komplicerad diskussion för en annan dag. Det enda jag kan konstatera idag är att det räcker inte med att bara konstatera att det är en metafysisk möjlighet att den enskilde individen kan göra något dumt.

Så att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottstatistiken är således inget giltigt skäl för att stoppa oskyldiga individer vid gränsen och därmed straffa dem för deras landsmäns synder. Bara för att finnar är överrepresenterade i den svenska brottsstatistiken är inget bevis för att tro att min finska fru utgör ett objektivt hot och således inget skäl för att stoppa henne vid gränsen. Och inser man det då inser man också att samtliga statistiska “nyttokalkyl”-argument för att begränsa invandringen är ogiltiga.

Nu kanske du tänker: “OK, så kanske det ligger något i detta. Kanske en individualistisk invandringspolitik är den rätta. Men det förändrar inte att det finns alla dessa ‘invandrade’ problem: islamisering, terrorism, brottslighet, osv. Kan man verkligen säga att individualism och rätten till rörlighet är ett ideal om det leder till allt detta elände?” Det är en bra fråga som jag kommer att återkomma till i en framtida artikel.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Sveriges “riggade” invandringsdebatt

Carl Svanberg2 kommentarer

Idag “vet” alla att fri invandring inte fungerar. Alla “vet” att invandringen måste “stramas åt”. Om detta är nästan alla från höger till vänster överens. Men om detta har “alla” fel. Tro det eller ej, men jag vidhåller att fri invandring är idealet.

Hur kan jag säga en sådan sak? På allvar?

Jag förstår din reaktion. För visst är det så att Sveriges invandringspolitik har fört med sig en lång lista av “invandrade” problem, problem som är så många och omfattande att det är nästan omöjligt att blunda för: islamisering, terrorism, moralpoliser, könssegregering, påtvingade barnäktenskap, slöjtvång, hedersmord, sexuella trakasserier och (grupp)våldtäkter, brottslighet och otrygghet, klanbråk och gängkrig, rasism och antisemitism, “utsatta områden” och “no go”-zoner, bilbränder, granatexplosioner, skjutningar, upplopp, välfärdskostnader som ruinerar skattebetalarna. . . Jag kan fortsätta.

Detta är verkliga, allvarliga och växande problem. Ändå var det många som in i det längsta förnekade att problemen ens fanns. Och när det visade sig vara omöjligt då gjorde de sitt bästa på att förminska problemen.

Och istället för att sakligt diskutera problemens natur och vidd så har alldeles för många förespråkare av fri invandring ägnat sig åt att brunsmeta alla som vägrar att blunda. Genom sina högljudda och ofta hysteriska protester har de insinuerat att “Bara rasister ondgör sig över gruppvåldtäkter!” “Bara främlingsfientliga oroar sig över skjutningar och granatexplosioner!” “Bara Sverigedemokrater ojar sig över hedersmord!” (Och sedan undrar ofta samma människor varför så många i ren desperation vände sig till det enda partiet som inte stoppar huvudet i sanden.)

Den fria invandringens förespråkare har alltså ofta varit sina egna värsta fiender. Deras tendens att förminska eller förneka de “invandrade” problemen har tyvärr gjort invandringsdebatten helt skruvad.

Nu tror många att vi bara har ett alternativ: Antingen inser vi fakta och överger den fria invandringen som ett naivt ideal eller också fortsätter vi att ignorera fakta och håller fast vid den fria invandringen som en dogm.

Med andra ord, så tror många att man måste vara en “faktaresistent” fanatiker för att hålla fast vid tron på den fria invandringen—då alla sansade “realister” inser att den måste regleras bort.

Varför har de då känt ett sådant behov av att förneka verklighetens obekväma fakta? En faktor är att de är rädda för att bli för att bli anklagade för rasism. De är alltså rädda för att få smaka på sin egen medicin.

Men en annan bidragande faktor är att invandringsdebatten har formats av utilitaristiska argument.

Utilitarismen är väsentligen en moralfilosofi enligt vilken det goda är det som leder till den största möjliga “nyttan” för det största möjliga antalet. En handling är således god (eller ond) beroende på om man kan räkna fram en “nyttokalkyl” som visar på en “nettovinst” (eller “nettoförlust”).

Så om “nyttokalkylerna” visar att Sverige gör en “samhällsvinst” på att på att begränsa (eller stoppa) invandringen, då följer det att vi bör begränsa (eller stoppa) invandringen.

Hur denna “nettokalkyl” påverkar den enskilde individen, som vill flytta till Sverige, har enligt detta synsätt ingen betydelse. Samhällets, Sveriges, folkets eller nationens bästa går, enligt detta utilitaristiska synsätt, före individens bästa. Utilitarism är kollektivism.

Vi kan se detta kollektivistiska synsätt i att en stor del av debatten berör statistik om invandringens nettovinster och -förluster. Företrädarna för “stängda gränser” menar att invandringen är en “nettoförlust” för Sverige medan företrädarna för “öppna gränser” menar att invandringen är en “nettovinst” för Sverige.

Men för att detta utilitaristiska argument för “öppna gränser” ska hålla är det helt avgörande att alla plus mer än tar ut alla minus.

Men vad händer då om det blir svårt att bevisa en sådan “samhällsvinst”? Vad om för varje plus som Centerpartiet lägger till, kan Sverigedemokraterna dra bort minst lika många minus? Ingen vän till fri invandring vill gärna sluta upp med att säga: “Å ena sidan har vi fått islamisk terrorism och gruppvåldtäkter. Men å andra sidan har vi också har fått pizza och Zlatan!”

En sådan obscen “nyttokalkyl” är onekligen svår att sälja in. Det är då betydligt enklare att förminska eller förneka invandringens “minus”-poster och samtidigt passa på att ständigt anklaga sina meningsmotståndare för att vara “främlingsfientliga”, “rasister” och/eller Sverigedemokrater.

Det är på detta vis som den svenska invandringsdebatten är hopplöst “riggad” av kollektivismen. Och det är därför som debatten ser ut som den gör och vi är där vi är.

Men det måste inte vara så här.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler och överväganden ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

#Valet2018: Ayn Rand om vänsterpartiets kampanj mot egendomsrätten

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag vet naturligtvis inte vad Ayn Rand skulle ha sagt om vänsterpartiet—sannolikt Sveriges mest anti-liberala och därför mest livs- och människofientliga parti—och dess syn på den privata egendomsrätten. Men detta citat ger oss nog ändå en ganska bra hum:

The modern mystics of muscle [t ex marxistiska materalister] who offer you the fraudulent alternative of “human rights” versus “property rights,” as if one could exist without the other, are making a last, grotesque attempt to revive the doctrine of soul versus body. Only a ghost can exist without material property; only a slave can work with no right to the product of his effort. The doctrine that “human rights” are superior to “property rights” simply means that some human beings have the right to make property out of others; since the competent have nothing to gain from the incompetent, it means the right of the incompetent to own their betters and to use them as productive cattle. Whoever regards this as human and right, has no right to the title of “human.” — Ayn Rand, Atlas Shrugged

Läs mer om Rands syn på:

#Valet2018: Min röst går till. . .

Carl Svanberg6 kommentarer

Det har knappast undgått någon att det är valår. Så vad ska jag rösta på? Nå. Jag inte har memorerat partiernas sakpolitik så för att få en bättre hum om vilket parti som står mig närmast bestämde jag mig för att göra Svenska Dagbladets, Sveriges Televisions och Expressens valkompasser.

Jag svarade på testerna med hjälp av mitt filosofiska ramverk: Ayn Rands filosofi objektivismen. Mer specifikt utgörs mitt ramverk bland annat utgörs av följande relevanta principer:

  • Det faktum att människans liv och välbefinnande är måttstocken för gott och ont; det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda och det som hämmar det är det onda.
  • Det faktum att för att vi ska kunna leva och frodas som människor måste vi leva rationellt; vi måste tänka och handla i enlighet med förnuftet och verkligheten.
  • Det faktum att individen är ett självändamål, inte ett medel för andras ändamål; individens liv tillhör henne, inte staten, nationen, rasen, klassen, samhället, osv.
  • Det faktum att för att vi ska kunna leva och frodas rationellt måste också vara fria att tänka och handla rationellt; frihet—frihet från initierandet av fysiskt tvång—är således människans ett socialt överlevnadsvillkor.
  • Det faktum att ett samhälle som bygger på ovanstående principer, inklusive principen om individens rättigheter är det moraliska idealet. Idealet är med andra ord laissez-faire kapitalismen.
  • Det faktum att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka—vilket betyder att statens utgörs av försvar, polis och domstolar. Detta är statens kärnuppgifter—inte socialistisk “skola, vård och omsorg”; inte välfärdspolitik, inte omfördelningspolitik, inte “klimatpolitik”.

När det kommer till samhällsfilosofiska frågor kan mitt ramverk sammanfattas med ett ord: individualism. Och för en individualist är den enskilt viktigaste frågan som man måste ställa sig när man bedömer sakpolitiska frågor: Leder detta till mer frihet för individen, eller mindre?

Så hur gick det?

Screen Shot 2018-08-27 at 15.02.13.png

Screen Shot 2018-08-24 at 9.27.36.png

Screen Shot 2018-08-28 at 10.05.18.png

Så vad betyder detta? Då valkompassen går ut på att utvärdera partiernas sakpolitik följer det att jag som en principiell och konsekvent förespråkare av individens frihet sympatiserar mest med Moderaternas sakpolitik.

Med individens frihet som måttstock är alltså Moderaternas sakpolitik den som på det stora hela antingen gör mest för att öka individens frihet och/eller minst för att inskränka den. Således är deras sakpolitik den bästa eller, beroende på frågan, den minst dåliga. Allt som allt skulle deras sakpolitik göra den svenska blandekonomin lite friare. I relation till idealet (laissez-faire kapitalism) är Moderaterna det minst dåliga; i relation till övriga partier är det nog det bästa partiet.

Det följer inte att jag sympatiserar mest med Moderaternas uttalade ideologi (“liberalkonservatism”). Det följer inte heller att jag köper deras argument, vilket är en viktig distinktion då en del bra sakpolitik ibland motiveras med dåliga (kollektivistiska) argument. Ett exempel på detta är att de borgerliga bland annat anser att sänkta skatter är bra för det leder i längden till mer pengar till “välfärden”. Varför är det önskvärt att göda den stora välfärdsstaten? Om man är en socialist (eller fascist), då kanske det låter som ett bra skäl för att sänka skatterna. Knappast om man, som jag, är en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, och därmed, laissez-faire kapitalismen.

Givet mitt ramverk kommer det knappast som någon större överraskning att jag står längst ifrån de partier som mest konsekvent föreslår den absolut sett mest anti-liberala sakpolitiken: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet.

Varför går jag på sakpolitiken? Varför går jag inte på partiernas uttalade ideologi?

Rent allmänt kan man faktiskt tvivla på att de flesta borgerliga partier ens har någon klar och tydlig ideologi, inklusive Moderaterna. Det finns så många motsägelser i deras olika idépolitiska program att det är omöjligt att fullt ut förstå vad deras ideologi går ut på, än mindre hålla med om allt.

Partier kan dessutom tillskriva sig själva vilken ideologi som helst utan att det har någon nödvändig koppling till deras faktiska sakpolitik. Här är Liberalerna ett perfekt exempel.

Så att endast eller främst gå på partiernas uttalade ideologi när det kommer till att bedöma vilket parti man ska rösta på är ganska hopplöst. Ofta säger sakpolitiken mer om deras faktiska ideologi (om någon) än om deras uttalade.

Enligt Svenska Dagbladets Valkompass står jag sakpolitiskt lika nära Sverigedemokraterna som jag gör andra partier som jag i alla fall rent spontant finner mer sympatiska, nämligen Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Jag står dem lika nära detta trots att jag inte alls sympatiserar med deras socialkonservativa och nationalistiska ideologi. Deras ideologi är så systematiskt, konsekvent och fundamentalt oförenlig med min filosofi att jag kan inte se mig själv rösta på Sverigedemokraterna.

Jag har inte undersökt vad det är för sakpolitiska frågor som jag är överens med dem, men med tanke på deras uttalade ideologi och retorik jag misstänker att det inte berör några väsentliga frågor. Alla sakfrågor är inte lika viktiga. En del förslag ökar individens frihet mer än andra och en del inskränker individens frihet mer än andra. Och många bra förslag kan, som sagt, motiveras med dåliga argument. Jag misstänker att det är lite av varje som gör att jag ser ut att sympatisera så mycket med Sverigedemokraternas sakpolitik. Men vad det än är, så är det inte deras viktigaste fråga: invandringspolitiken. Tro det eller ej, men jag står för fri invandring!

Oavsett vad den exakta förklaringen är, vill jag inte på något sätt associeras med ett så pass kollektivistiskt parti som Sverigedemokraterna. Jag vill nämligen inte ge kapitalismens fiender vatten i deras kvarn genom att på något sätt hjälpa dem att bekräfta eller förstärka den vanliga vanföreställningen att kapitalism har någonting att göra med “högerextremism” dvs en röra av rasism, nationalism och socialism eller fascism. Men den associationen finns där ute. Så om de som identifierar sig själva som “individualister”, “objektivister”, “liberaler”, “höger”, “borgerliga”, osv., röstar på och därmed låter associeras med Sverigedemokraterna (eller något ännu värre som Alternativ för Sverige) då kommer ni att göra kapitalismens sak en enorm björntjänst!

€ € €

Hur svarade jag? Låt oss snabbt gå igenom SvDs valkompass:

Jag svarade JA på följande:

  • Inkomstskatten ska sänkas
  • Bidragstak ska införas
  • RUT ska tredubblas
  • Polisen ska få bättre tillgång till kameraövervakning
  • Arbetsförmedlingen ska läggas ner
  • Permanent uppehållstillstånd ska vara huvudregel i flyktingpolitiken
  • Lägre ingångslöner för ungdomar ska införas
  • Skatten på pension ska vara samma som på lön
  • Fler enkla jobb

Jag svarade NEJ på följande:

  • Tandvård ska subventioneras på samma sätt som sjukvård
  • Värnplikten ska återinföras
  • Fler pappamånader ska införas
  • Studielån ska avskrivas för den som bosätter sig i glesbygd
  • Fria skolvalet ska avskaffas
  • Bensinskatten ska höjas
  • Flygskatten ska höjas
  • Sverige, dvs STATEN, ska satsa på snabbtåg
  • Fackavgiften ska vara avdragsgill
  • Klimatpolitiken ska överordnas allt annat
  • Fler hyresbostäder ska byggas med skattemedel
  • Sex timmars arbetsdag ska införas
  • Vinster i välfärden ska förbjudas
  • Studielån ska avskrivas för den som bosätter sig i glesbygd

Om man gör dessa tester då blir det snabbt uppenbart att det finns en del frågor som det inte går att ge ett rationellt svar på. Så varje gång jag stötte på en fråga där det inte finns ett rätt svar eller ens det minst dåliga svaret, valde jag att passa. Jag passade också varje gång jag inte tyckte mig ha tillräckligt med faktaunderlag för att kunna ta ställning. Således svarade jag “pass” på på följande:

  • Religiösa friskolor ska förbjudas
  • Tiggeri ska förbjudas
  • Sverige ska lämna EU
  • NATO medlemskap
  • Alla som har fyllt 85 ska erbjudas plats på äldreboende
  • Pensionsåldern ska höjas
  • Sjuksköterskor ska kunna vidareutbilda sig med full lön
  • Niqab ska förbjudas i skolan

€ € €

Det kan kanske vara intressant att se hur jag svarade och resonerade kring en del frågor. Så här följer ett axplock:

“Religiösa friskolor ska förbjudas.” Det är inte uppenbart att ett förbjud av just religiösa friskolor ökar eller minskar individens frihet. Om vi förbjuder dem då kan man argumentera för att vi kränker somligas tanke- och religionsfrihet (t ex de troende föräldrar som nu tvingas skicka sina barn till sekulära skolor) men om vi tillåter dem då kan vi lika väl argumentera för att vi kränker andras tanke- och religionsfrihet (t ex de icke-troende föräldrar som nu tvingas finansiera religiösa friskolor). Så vad man än gör här verkar det bli fel. Och om det finns ett steg i någon riktning som är uppenbart bättre, då vet i varje fall inte jag vad det är. “Pass!”

“Tiggeri ska förbjudas.” Å ena sidan finns det ingen vits att förbjuda tiggeri som sådant, då det inte kränker någons rättigheter. Å andra sidan sker tiggeriet på offentliga gator och torg, och där har man strikt talat ingen rätt att tigga. Hur offentliga gator och torg får användas regleras alltid av ägaren dvs staten: huruvida man får dricka eller ha sex, demonstrera och protestera, spela live-musik, osv. Allt vi gör på offentliga gator och torg gör vi endast med statens tillstånd. Givet detta då kan man argumentera för att det är rimligt att skattebetalarna får en säg i hur offentliga gator och torg ska få användas. Men om majoriteten få bestämma över vad individen får och inte får göra på offentliga gator och torg, då kan det lätt sluta illa. Och det är ju knappast som att allt majoriteten tycker och tänker är rätt (se bara på hur de röstar). Att ge majoriteten makten att reglera användandet av offentliga gator och torg är detsamma som att ge den makten att med tvång reglera bort sådant som den ogillar. Det är en inbjudan att lagstifta moral. I dag är det tiggeri. I morgon är det all rökning på offentliga platser. I övermorgon är det att kvinnor inte ska få gå ut utan “anständig klädsel”. Det är ett dubbeleggat svärd. Så länge vi har offentliga gator och torg, och staten reglerar med majoritetens godkännande, då finns det enligt mig inget uppenbart rätt eller fel svar här. “Pass!”

“Klimatpolitiken ska överordnas…” “Nej! Nej! Nej!” Statens uppgift är att skydda individens rättigheter—inte paternalistiskt “knuffa” runt individen med skatter, subventioner och regleringar; inte centralplanera fram “alternativa energiformer” som inte har en chans på den fria marknaden; inte ransonera individens energiförbrukning; inte diktera för individen om hon ska få flyga eller storhandla med bilen eller äta rött kött; inte kränka individens rättigheter i “klimatförändringarnas” namn; osv., osv., osv. Att på olika sätt tygla eller straffa individen för ett påstått ont som hon inte är skyldig till är oförenligt med individualismens och rättvisans princip. Den vetenskapliga sanningen är att ingen enskild individs bidrag till jordens uppvärmning gör någon skillnad. (Om det kommer fram några vetenskapliga belägg för att jordens uppvärmning är katastrofal då är lösningen bättre teknologi, inte totalitär kontroll över individens energiförbrukning och självpåtvingad energifattigdom. Sådan miljöpolitik gör oss bara mindre kapabla att anpassa oss till uppvärmningen samt ta fram nya energiformer och ny teknologi som kanske gör det möjligt för oss att kyla ned jorden utan att behöva offra vår fossilbränsle-baserade levnadsstandard. I dagsläget finns det inga belägg för att tro att “klimathotet” är katastrofalt. Katastrofscenariona bygger nästan uteslutande på spekulationer som i sin tur bygger på opålitliga klimatmodeller.)

“Permanent uppehållstillstånd ska vara huvudregel i flyktingpolitiken?” Om Sveriges stinkande välfärdsstat drar till sig flugor—omoraliska och skrupelfria människor som ljuger om att vara flyktingar bara så att de kan få leva gott som välfärdsparasiter—då är det endast ett ytterligare argument för att lägga ned den. Det är däremot inte ett hållbart argument för att straffa oskyldiga individer som verkligen flyr från krig och liknande. Så jag säger: “Ja”.

€ € €

Moderaternas sakpolitik är inte perfekt, långt ifrån. Men jämfört med alternativen är den, som sagt, ändå det bästa eller, beroende på frågan, minst dåliga. Därför kommer jag att lägga min röst på Moderaterna. Och om du delar mitt ramverk, objektivismen, då bör du också överväga att göra detsamma.

Ett par ord om anti-plastkampanjen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Richard Morrison vid Competitive Enterprise Institute skriver om miljörörelsens ovetenskapliga kampanj mot plast.

Morrison påpekar bland annat att av allt plast som hamnar i haven där de kanske skadar några havsdjur (men intressant nog inga människor), kommer nästan inget från rika industriländer som USA:

The vast majority of plastic waste in oceans actually comes not from advanced countries like the U.S. but from countries like China and Indonesia that consume a large volume of plastic products but lack our modern waste collection infrastructure. Much of their plastic waste ends up washed into major river systems that empty into the oceans. A study published last year in the journal Environment Science & Technology by three German researchers found that 90% of the plastic debris found in the world’s oceans is dumped there by just ten of the world’s rivers—none of which are in the Western Hemisphere, much less the United States.

Trots detta insisterar miljöaktivister att individer i USA och Västeuropa inte ska få använda sig av sugrör och annan engångsplast. De insisterar alltså på att inskränka helt oskyldiga individers frihet att använda engångsplast—för ett påstått ont som de inte har gjort sig skyldiga till. (Detta är inte första gången som miljöaktivister vill straffa oskyldiga individer för påstådda orätter.)

Morrison tar också upp något som sällan kommer upp i denna hysteriska anti-plastkampanj, nämligen vilken inverkan miljöpolitiken får för människor:

Beside the fact that U.S. consumers are contributing very little to the ostensible problem is the other side of the equation: the benefits of the straws themselves. I suspect many Americans who were initially receptive to the idea of a ban were genuinely surprised to learn that disposable drinking straws are very important to people with certain disabilities. British disability rights activist Penny Pepper recently commented in the Guardian about how she depends on plastic straws—and other single-use, disposable products like baby wipes—writing “I don’t have the luxury of a plastic-free life.” The durability, convenience, cleanliness, low price, and resistance to heat of disposable plastic straws make them irreplaceable to people with many different physical limitations.

“De grönas” likgiltigheten inför plastens enorma fördelar för oss människor i allmänhet och för sådana som Penny Pepper i synnerhet, säger en hel del om miljörörelsen—och inget av det är gott.

Fientligheten till plasten grundar sig inte huvudsakligen i okunskap. Nej, den grundar sig först och främst i att de allra flesta använder sig av en irrationell måttstock för att avgöra vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, moraliskt eller omoraliskt, osv.

Den ofta implicita måttstocken som folk använder sig av är “det som bevarar den orörda naturen är det goda”. Vilket betyder att “det som minimerar människans inverkan är det goda”. Vilket betyder att människors liv och välbefinnande bör offras för naturen.

Miljörörelsen är alltså bara den senaste yttringen av vad Ayn Rand kallade för dödens moral: altruismen.

Men om vi istället använder vi oss av en fakta- och logik-grundad måttstock—det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda—då kan man till exempel se hur sådan mänsklig inverkan som skogsskövling i själva verket utgör en miljöförbättring:

Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)

Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig, rik och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.

Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.

Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.

Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att detsamma är sant om plast.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Smålandsbladets Dag Elfström skrev idag en ovanligt rationell och observant ledare om vad som verkligen driver miljörörelsen och Miljöpartiet:

Miljönyttan är inte det som står i centrum, utan istället känslomässigt drivna symbolåtgärder. En åtgärd för klimatet värderas inte utifrån om den minskar utsläppen maximalt, utan utifrån om den skapar den maximala uppoffringen. Att flyga och åka bil måste göra ont, inte för att det räddar klimatet, utan för att det känns rätt, och slår mot livsstilsval.

Den ständigt svällande klimatbudgeten, som Miljöpartiet bannar alla som inte prisar, fungerar enligt samma logik. Regeringens klimatåtgärder är bra för att de kostar mycket pengar, och därmed utgör en uppoffring.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön? Därför att miljörörelsens ideologi inte handlar om att skydda om naturen för människan, utan om att skydda naturen från människan.

Miljörörelsen är inget annat än den senaste “återanvändningen” av den primitiva, ovetenskapliga och barbariska självuppoffringsmoralen som har plågat mänskligheten genom årtusendena.

Istället för att offra oss för varandra som altruisterna säger eller för gruppen (t ex arbetarklassen eller rasen) som kollektivisterna säger, bör vi enligt miljöaktivisterna offra oss för naturen. Dvs sjöar och skog; spindlar och sniglar; jord-, sand- och vattenmassor; etc., etc., etc.

Varför är miljöaktivisterna ofta så totalt likgiltiga inför människan och hennes överlevnadsbehov? Observera deras reaktion till jordens uppvärmning. Som jag förstår det är jordens uppvärmning återhållsam och hanterbar, inte katastrofal. Men även om uppvärmningen vore katastrofal finns det, som Elfström noterar ovan, inget rim eller reson i miljöpartiets smärtsamma symbolpolitik.

Tvivlar du fortfarande? Här kommer då en ledtråd: Om du verkligen tror att vi konfronteras med en annalkande katastrof, då borde man väl åtminstone vara för kärnkraft? Det bidrar ju inte direkt till jordens uppvärmning. Och även om kärnkraften kanske har några nackdelar skulle väl ändå fördelarna av att rädda mänskligheten från den kommande katastrofen väga över, inte sant?

Ändå motsätter sig Miljöpartiet kärnkraft. Varför? Därför att deras motivation är inte att “rädda mänskligheten”, utan att “rädda planeten”.

För den som ännu tvivlar på detta kommer här ytterligare en ledtråd: Det som har gjort det möjligt för miljardtals människor att inte bara lyfta sig ur den förkapitalistiska misären utan dessutom leva längre, rikare och bättre liv än alla föregående generationer tillsammans, är vår nya sköna teknologi och industri.

Det som håller igång vår teknologiska och industriella civilisation är, och har alltid varit, tillgången till billig och pålitlig energi: fossila bränslen. Ändå vill “de gröna” att vi ska minska vår eldning av fossila bränslen med åtminstone 80%. Detta innebär att vi långsamt svälter vår teknologi och industri—som bokstavligen hålla oss alla vid liv—på det bränsle den behöver.

Fundera för ett ögonblick vad som skulle hända med vår globala matproduktion om vi minskade eldningen med fossila bränslen med åtminstone 80%. Vi skulle sannolikt sluta med en världsomspännande svältkatastrof utan dess like.

En sådan drastisk minskning av fossilbränsle-eldningen vore kanske befogat om det fanns några andra former av billig och pålitlig energi. Men det gör det alltså inte. Varken idag eller inom den närmsta framtiden. Att då envisas med att kraftigt minska eldningen med fossila bränslen kommer oundvikligen att ha en oerhört negativ inverkan alla våra aspekter av våra liv, inte minst matproduktionen.

En sådan fossilbränsle-svältkur måste logiskt sett leda till ett utdraget och smärtsamt kollektivt självmord för mänskligheten. Det måste logiskt leda till mänskligt lidande och död på en omfattande skala. Hur kan då miljörörelsen motivera en sådan politik? Därför att det viktiga för dem är inte huruvida människans liv och välbefinnande förbättras, utan att det gör ont medan vi offrar oss för naturen.

Klandra inte Facebook för statlig censur

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Det finns ingen censur på Facebook

Carl Svanberg5 kommentarer

Häromdagen slängde Apple, YouTube och Facebook ut Alex Jones’ Infowars. Detta fick en del inom den så kallade högern att reagera. Och hur de reagerade är avslöjande.

Infowars personligheten Paul Joseph Watson, som utger sig för att vara en “klassisk liberal”, fördömer Apple, YouTube och Facebook som “storföretag” och “monopol” för att de “definierar parametrarna” för det Första författningstillägget (som är där för att reglera staten, inte individen).

Ted Cruz, som utger sig för att vara en “kämpe för friheten”, kommer med en liknande kritik mot Facebook.

Detta är inte första gången folk från den så kallade högern ondgör sig över att företag vägrar förse dem med en plattform. Dennis Prager, den konservativa radio talk show värden, anklagar i en stämningsansökan YouTube för “censur”.

När det kommer till yttrandefrihetens innebörd är sådana som Paul Joseph Watson, Ted Cruz och Dennis Prager oroväckande fel- och/eller oinformerade. Sanningen är att det inte finns någon censur på privata plattformar som Facebook.

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Man måste förtjäna sin plattform. Antingen får man skapa sin egen eller också får man använda sig av andras genom frivilliga överenskommelser.

När jag vägrar lyssna på Jehovas Vittne då ägnar jag mig inte åt censur. När New York Times vägrar publicera mina artiklar då ägnar de sig inte åt censur. När ett skivbolag vägrar ge ut och distribuera min musik då ägnar det sig inte åt censur. När ett teknikbolag som Facebook vägrar mig en plattform då ägnar det sig inte åt censur.

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Den så kallade högern—sådana som Watson, Cruz, Prager—avslöjar här sin totalitära ådra i och med de implicerar att staten ska kunna förslava teknikbolagen genom att tvinga dem att förse folk med en plattform.

De som ondgör sig över att individer och företag utövar sin rätt att yttra sig, är nu avslöjade: Watson, Cruz, Prager, et al. är inga vänner till konstitutionalism eller kapitalism. De är inga vänner till individens frihet. Alla som står för individualism och frihet bör därför ta avstånd från dem.