Hyresgästföreningen kampanjar för en socialdemokratisk valseger. Men vad mer konkret är det de slåss för? Inte är det för fler bostäder. Munkhammar fyller i:

Innehållet i deras kampanj är rent fientligt mot dem som vill ha någonstans att bo. Hyresgästföreningens krav är att det så kallade hyrestaket ska finnas kvar [de borgerliga vill tydligen ta bort det]. Det är en statlig reglering om hur högt hyror får sättas. Men vad händer om staten, som idag, ställer en lång rad krav på hur byggandet av bostäder ska vara – som omöjliggör enkla och billiga bostäder – och samtidigt sätter ett tak för hyran? Naturligtvis byggs inte tillräckligt med lägenheter. Och man får köer, som idag, och en omfattande svart marknad.

Det fanns en liknande hyresreglering på Manhattan i New York för några decennier sedan. Den resulterade i att cirka 80 procent av bostadshusen i Harlem blev brandskadade. Varför? Jo, husens ägare fick ut mer på brandförsäkringen än de fick ta ut i hyra av sina hyresgäster. Nu har denna reglering slopats och Harlem blomstrar. Den socialdemokratiska maktmaskinen är inte bara en demokratisk tvivelaktighet utan även ett hinder för reformer som skulle lösa viktiga problem.

Det är naturligtvis bara rättvist att folk som slåss för hyresregleringar och alla andra destruktiva interventioner i ekonomin, som bland annat omöjliggör bostadsbyggandet, också får lida av det. Men varför ska andra som istället vill ha en fri bostadsmarknad behöva lida av det? Det är knappast rättvist.

Det ligger, i förbigående sagt, ju knappast i hyresgästföreningens medlemmars intresse att slåss för dagens reglerade bostadsmarknad. Det illustreras bland annat av det faktum att folk gör precis allt de kan för att behålla sin lägenhet, även om de inte längre tänker bo där, just eftersom de vet att det är så oerhört svårt att få tag på en ny lägenhet. Precis som på arbetsmarknaden får man en otrygghet som är ett uttryck för rädslan för att behöva vänta i flera år i bostadsköer. Faktum är att det endast är en på fri bostadsmarknad som det återigen kommer att finnas en möjlighet för hyresgästerna att välja och på så vis sätta en press på hyresvärdarna att börja konkurrera om kunderna.

Det faktum att Hyresgästföreningen slåss emot sina medlemmars intresse är ett bra exempel på att människor inte alltid vet vad som faktiskt främjar deras egenintresse, och att alla människor därför inte är egoister. För sanningen är ju den att alla vinner på en fri bostadsmarknad.

Det var inte bara jag som reagerade på gårdagens reportaget i Rapport från kommunist”paradiset” Nanjie i Kina. Näringslivets medieinstitut kommer med en hel del kritik emot det här:

I reportaget intervjuas två tillresta kinesiskor som tycker att modellen är mycket bra, en byinvånare som entusiastiskt visar upp sin lägenhet samt byledaren som viftar bort anklagelser om att välutbildade inte vill flytta till Nanjie. Inga speakerkommentarer eller frågor om avsaknaden av demokratiska val, om regimens regelbundna övergrepp mot och förvägrande av mänskliga rättigheter samt fängslandet och förföljelserna mot oliktänkande.Denna problemställning hade varit särskilt relevanti en by där friheten de facto är ännu mer begränsad än i det omgivande Kina.

Och:

Att Kina fortfarande är en kommunistisk diktatur diskvalificerar landet från att betraktas som en renodlad fri marknadsekonomi. Att kommunisterna vägrar att dela med sig av makten gör att ekonomin går mindre bra än vad den hade kunnat göra, och att färre fattiga människor tar sig ur fattigdom. Dessutom innebär kommunistisk styrning en ineffektivitet i systemet, som ofta gör att löftena om gratis välfärd blir meningslösa. I det kommunistiska Östeuropa var sjukvårdssystemen till exempel underfinansierade och många behandlingar och mediciner ransonerade. För många människor var betalning under bordet det enda sättet att få tillgång till vård. (Disney & Hrobon, 2005:4f) Det finns all anledning att anta att läget är detsamma i det kommunistiska Kina. Och då spelar det ju knappast någon roll att sjukvården är gratis på pappret.

Jag instämmer helt i denna kritik, men jag vill gå ett steg vidare. Reportern, Fredrik Önnevall, sade nämligen bland annat detta:

– Att Nanjie mår så bra, beror också på arbetare från andra byar. De jobbar i Nanjie men får inte någon gratis utbildning eller lägenhet. Dessutom har man fått mycket pengar från staten för att kunna bygga upp idyllen. Det finns många sprickor i den lyckliga fasaden.

Vad är detta om inte ett medgivande att hela byn är en enda gigantisk bluff? Om det inte vore för att det fanns andra arbetare som skapar deras lilla välstånd (som försörjer byborna) och pengar från staten (som i sin tur tar dem ifrån från det välståndsskapande privata näringslivet), då skulle denna lilla bluff till kommunistby vara precis lika fattig och efterbliven som alla andra kommunistbyar eller -länder (se t ex Kuba och Nordkorea). Fredrik Önnevall och hans kollegor på SVT borde tänka lite mer kritiskt i framtiden.

Ju högre skatterna är, desto mer måste vi jobba för staten. Sett ur detta perspektiv är det förstås alldeles sant att höga skatter ger oss mindre fritid. För om skatterna vore lägre, då hade inte behövt jobba lika länge för att försörja oss. (Flera månaders arbete om året, går ju åt för att betala skatten.) Men sambandet mellan höga skatter och lite fritid är starkare än så. Det kan först verka märkligt, men sanningen är att den vanlige amerikanen har mer fritid än den vanlige européen. Det är sant att man i USA inte har, via lag, fem veckors (betald) semester. Det är också sant att européernas arbetstid överlag är kortare. Men det är inte sant att européerna för det har mer fritid. Hur går det ihop?

Faktum är att den vanlige amerikanens fritid bara har ökat de senaste fyrtio åren, även om den betalda arbetstiden har varit i stort sett oförändrad. Det som har gjort detta möjligt är att amerikanerna lägger ned mindre och mindre tid på obetalt arbete i hemmet. Förklaringen till detta är inte så mycket att fler kvinnor jobbar och att de jobbar mer. Förklaringen är snarare att amerikanerna har till skillnad från oss européer råd med att anställa folk som sköter sysslor i hemmet: städning, matlagning, underhåll, trädgårsarbete, etc. Allt detta ger mer tid över för oss att göra annat. Det ger oss, så att säga, mer fritid över. Det som gör att amerikanerna har råd med det är inte att bara deras löner är högre, utan framför allt eftersom deras skatter är lägre.

Constantin Gurdgiev skrev nyligen en artikel i nättidningen Tech Central Station, i vilken han förklarar och redogör för detta samband. Han förser oss med en hel del intressant statistik. Visste du t ex att om man räknar in, för européerna den tid de lägger ned på obetalt arbete i hemmet, då arbetar t ex den vanliga tyska kvinnan 1,5 timmar mer i veckan, än den vanliga amerikanska kvinnan.

Det är egentligen bara i ett avseende som européerna har mer fritid, väsentligt mer fritid, än vad amerikanerna har. Och det är om man räknar in alla de arbetslösa européernas ofrivilliga fritid. Och ironiskt nog är dessa arbetslösa på grund av de höga skatterna som krävs för att finansiera de stora och svällande välfärdsstaterna i Europa. (Tragiskt nog håller USA på att utvecklas åt samma riktning: välfärdsstaten har ju expanderat och det snabbt under Bushadministrationen.) Skatter skapar arbetslöshet och på så vis en sämre arbetsfördelning som gör oss alla fattigare: de arbetslösa är uppenbara förlorare, men det är också alla arbetande européer som endast hade tjänat på att folk istället jobbade för pengar istället för att de gick hemma och levde på bidrag. Alla hade blivit rikare och alla hade fått mer (frivillig) fritid.

När man gör sig själv uppmärksammad på den här sortens relationer, då kan man lätt bli nedstämd eftersom det känns som om en bättre framtid är så långt bortom räckhåll. Och jag kan förstå de som känner så. Men varje gång jag känner mig lite deppig brukar jag ögna igenom ett kapitel eller avsnitt ur t ex George Reismans Capitalism. Förutom glädjen jag får av att kanske nå en ny insikt, finns alltid glädjen av att också förstå de praktiska implikationerna av denna insikt: det kan bli bättre – mycket bättre. Och detta är något som glädjer mig väldigt mycket…

En vanlig reaktion här är: ”Nej, inte en chans. Hur kan du vara så cyyyyyynisk att du tror en sådan sak om människor?! Ingen fuskar med bidrag!” Man behöver inte vara cyniker för att inse att en del tycker det är ”OK” att vara hemma om dagarna och slippa jobba, om man kan klara sig ganska bra på det med en sjukförsäkring som ger dig 80% av lönen. Skapar man ett system som gör att det inte lönar sig att arbeta särskilt väl, då får man vara beredd på att folk tar det till sig. Inte minst när det är så lätt att bli och förbli sjukskriven.

Nyligen rapporterades detta på SVT:

Även långtidssjukskrivna fick gå när företagen skar ner på personal förra året. Men överraskande nog blev cirka 50 procent av dem friska och många har nu nya jobb, uppger Rapport.

Rubriken till artikeln är: ”Uppsägning botade långtidssjukskrivna”. Kommentarerna är egentligen överflödiga.

Men låt oss ändå se hur facket resonerade i frågan: ”…fackförbundet SIF anser att det sista en sjuskriven behöver är att skakas om [genom att få sparken]. Istället ska arbetsgivaren ta sitt ansvar för rehabiliteringen [även om ”sjukdomen” inte beror på arbetsplatsen?]. – Det är så systemet är uppbyggt i dag. Men om den nuvarande arbetsplatsen gör att man är sjuk så hamnar man i ett moment 22, säger Carl-Gustaf Leinar.” Så allt de har att säga till sitt försvar för detta system är alltså ett ad hoc-argument som bara förutsätter att orsaken till att dessa människor blev och förblev ”sjuka” berodde på arbetsplatsen, men så fort de fick sparken så blev de friska… men om de inte är på arbetsplatsen pga sjukdom, borde inte det ”bota” dem? Som vanligt är det ingen logik i fackets resonemang…