Idag har Ulf Nilson en bra kolumn i vilken han argumenterar för privatiserandet av SVT. (Tack för tipset Robert Knutsson.) Nej, jag håller inte med om allt, men jag håller definitivt med om följande:

Sverige har ovanligt taskiga nyhetsprogram jämfört med andra europeiska länder – för att inte tala om USA. Jag följer regelbundet nyhetsflödet i fransk, tysk, brittisk och amerikansk tv och jag kan försäkra att samtliga ger en rikare och mera nyanserad bild av världen än vare sig Rapport eller Aktuellt (som jag också ser regelbundet via satellit). De svenskar som inte behärskar främmande språk blir på grund av detta dummare, mera förstockade, mera benägna att falla för SVT:s ogenerade indoktrinering än de borde vara.

Så väldigt sant, inte minst det där sista. Själv har jag inte sett någon tysk eller fransk tv, men jag har sett en del amerikansk (tittar via Internet regelbundet på FoxNews) och en del dansk. Så jag vet att detta stämmer. Läs förresten hela kolumnen här!

Trött på att SVT spyr ut anti-kapitalistism, anti-förnuft, anti-liv dagarna i ända? Trött på den ensidiga debatten i medierna? Den vänstervridna journalistiken? Trött på att ”Utbildningsradion” lär ut politiskt korrekt feministflum och miljöflum? Trött på att få den där känslan av att ditt huvud ska explodera nästa gång du öppnar en dagstidning? Jag med. Tack och lov finns det numera ett alternativ: Penn & Tellers tvprogram Bullshit! som hade premiär idag på TV6.

Om FoxNews är högerns svar på vänsterns totala dominans i mainstreammedierna i USA, så kan nog detta beskrivas som liberalismens svar på vänsterns totala dominans inom ”Public Service”. Och till skillnad från SVT och UR gör dessa verkligen allmänheten en riktig tjänst: de upplyser och informerar, de avslöjar skitsnacket för vad det är (allt ifrån utomjordingar till konspirationsteorier till miljöflum till kreationism). Deras argumentation vilar just på en stor respekt för förnuftet och vetenskapen. Utöver detta står de också för något så ovanligt som frihet, principen om individens rättigheter, kapitalism!

Även om Bullshit! inte på något sätt är perfekt, vill jag ändå gå så långt som att hävda att de utan tvekan är förnuftets och frihetens enda företrädare på svensk tv idag. Så om ni missade det idag, se då till att se nästa omgång!

Jag har läst Inside the Criminal Mind av psykologen Stanton E Samenow. Denna bok som först kom ut 1984 har blivit något av en klassiker inom ämnet. (En ny och utökad upplaga kom 2004, men den har jag inte läst.) Och jag kan förstå varför. Det är nämligen en riktig ögonöppnare till bok. Inte bara slår den sönder en lång rad av myter kring brottslingar och brottslighet, den redogör också på djupet hur brottslingar fungerar och föreslår en rationell lösning för att ändra deras beteende.

Hur många tror, bara för att ta några exempel, att brottslingar inte känner till skillnaden mellan rätt och fel? Eller att somliga föds till brottslingar? Eller att brottslingar är verket av dåliga föräldrar? Eller att brottslingar är verket av ett dåligt umgänge? Eller att folk slutar upp som brottslingar eftersom ”samhället” aldrig gav dem någon chans? Om ni tror på något av allt detta, då har ni blivit lurade. För det är inget annat än myter. Och Samenow visar i sin bok varför det är myter. Ändå är det på basis av dessa och andra myter som man har försökt bekämpa brottsligheten. Men det har varit förgäves. Samenow skriver: ”Criminals cause crime — not bad neighborhoods, inadequate parents, television, schools, drugs, or unemployment.” Och: ”Despite a multitude of differences in their backgrounds and crime patterns, criminals are alike in one way: how they think.” Det är därför det hjälper föga att låsa in dem, för när de väl kommer ut fortsätter de allra flesta att begå brott igen. Det enda sättet man kan få ett slut på brottsligheten är att få brottslignarna till att ändra sitt tänkande.

Samenows redogörelse av brottslingarnas tänkande är ett intressant kapitel i sig själv. Samenow redogör genom otaliga exempel direkt från verkligheten ingående hur brottslingar ställer sig till sådana saker som att skaffa sig en utbildning, ett jobb, sin relation till andra människor, och sin föreställning om sig själv. För en människa som är övertygad om att det är filosofiska premisser som ytterst styr människors öde, är det Samenow redogör för otroligt intressant att läsa. Samenow använder inte de ord som jag skulle använda mig av, men innebörden av det han säger är exakt densamma.

Det han säger och visar genom sina studier är att det utmärkande för brottslingarnas tänkande är att det är extremt subjektivistiskt och konkretbundet. Därför tänker och handlar de också väldigt kortsiktigt vilket i praktiken betyder väldigt oansvarigt och självdestruktivt. De värdesätter inte förnuftet eftersom de inte söker fatta verkligheten för att kunna handskas med den. De förväntar sig istället att verkligheten och omgivningen i övrigt ska anpassa sig efter hans känslor och begär. Total nyckdyrkan är ett resultat av deras tänkande. Deras oförmåga att handskas med verkligheten, till följd av deras ovilja att tänka, måste de betala för: de blir andrahandsmänniskor. Men som ett slags psykologiskt självförsvar målar han också upp en fullständigt orealistisk och uppblåst självbild. (Jämför gärna här med ”the tribal lone wolf” som Ayn Rand beskrev i sin essä ”Selfishness Without A Self”.) Att öppet erkänna för sig själv att han är oförmögen att leva kan han av förståeliga skäl inte leva med. Många brottslingar tror att de är, mer eller mindre, bäst i hela världen på mer eller mindre allt. Att göra sig förtjänt av stora rikedomar genom hårt och hederligt arbete, förefaller för brottslingen som i bästa fall overkligt (på grund av hans oförmåga att tänka långsiktigt), och i värsta fall omöjligt (på grund av att varken verkligheten eller andra människor tycks lyda under hans nycker). Så brottslingens liv präglas av ständiga motgångar, frustrationer och ren vrede. Om inte allt direkt går som han hade förväntat sig, då tar han det som ett slag på hans självbild och därmed hans pseudosjälvaktning. Men istället för att rannsaka sig själv, klandrar han andra människor och verkligheten som sådan. I filosofiska termer kan man säga att en brottsling är en människa som bestämmer sig för att förklara krig mot verklighetens absolutism. I praktiken betyder det att de angriper och manipulerar andra människor.

Vad är då dåligt med boken? Förutom ett par detaljer beträffande vissa slutsatser här och där, är mitt enda riktiga klagomål att författaren inte gör några större ansträngningar till att integrerar och sammanfattar materialet i abstrakta och generella termer. Detta gör att läsaren inte får någon helhetsbild av fenomenen han beskriver. Det tycker jag är lite synd. Men bortsett från denna lilla brist tycker jag att boken är väldigt bra. Den är intressant, engagerande och upplysande. Ett definitivt måste för alla som verkligen vill förstå sig på brottslingar och hur man bör gå till väga för att handskas med dem.

När jag läste igenom artikeln om bug chasers lade jag märke till följande:

Carlos surfs online about twenty hours a week looking for men to have sex with…

Condoms and safe sex are openly ridiculed on bug-chasing Web sites, with many bug chasers rebelling against what they see as the dogma of safe-sex education; constantly thinking about a deadly disease takes all the fun out of sex, they say, and condoms suck. Carlos agrees and says getting HIV will make safe sex a moot point. ”It’s about freedom,” he says. ”What else can happen to us after this? You can fuck whoever you want, fuck as much as you want, and nothing worse can happen to you. Nothing bad can happen after you get HIV.”

…

For others, deliberately infecting themselves is the ultimate taboo, the most extreme sex act left on the planet, and that has a strong erotic appeal for some men who have tried everything else. Still others feel lost and without any community to embrace them, and they see those living with HIV as a cohesive group that welcomes its new members and receives vast support from the rest of the gay community, and from society as a whole.

…

For Carlos, bug chasing is mostly about the excitement of doing something that everyone else sees as crazy and wrong. Keeping this part of his life secret is part of the turn-on for Carlos, which is not his real name. That forbidden aspect makes HIV infection incredibly exciting for him, so much so that he now seeks out sex exclusively with HIV-positive men. ”This is something that no one knows about me,” Carlos says. ”It’s mine. It’s my dirty little secret.” He compares bug chasing to the thrill that you get by screwing your boyfriend in your parents’ house, or having sex on your boss’ desk. You’re not supposed to do it, and that’s exactly what makes it so much fun, he says, laughing.

Dessa människor vill inte ha sex. De vill inte ens leva. De är hedonister som verkar medvetna om att de leker med döden. De säger att de vill ha ”frihet” och att när man väl har fått HIV kan det inte bli värre. Tja, när du väl är död kan det inte heller bli värre. Och det är i praktiken så här de verkar resonera. Allt de vill ha, innan de gör slut på sina meningslösa miserabla ”liv”, är att uppnå en massa självdestruktiva ”kickar”. Andra självlösa och vilsna människor gör det eftersom de så desperat vill tillhöra en grupp. Det är rent ut sagt patetiskt. En annan förre detta bug chasers öde är talande:

Hitzel’s experience started when he moved from his home in Nebraska to San Francisco with his boyfriend. When that relationship broke up, Hitzel was at the lowest point in his life, and alone. He sought relief in drugs and sex, as much of each as he could get. At first, he started out just not caring whether he got HIV or not, then he found the bug-chasing underground and embraced it. He was sure he’d get HIV soon anyway…

Han var olycklig och försökte trösta sig genom att knarka och ha massor med sex. Det fungerade naturligtvis inte, varför han bara fortsatte och fortsatte, men blev aldrig tillfredställd. Han slutade inte förrän han blev allvarligt sjuk. Han fick till slut HIV. Han blev förstås bara ännu mer olycklig: ”Whenever I have to deal with things like medication, days when I’m really down,” Hitzel says, ”I have to look myself in the mirror and say, ‘You did this. Are you happy now?’ That’s the one line that goes through my head: ‘Are you happy now?'” He says it with a snarl, full of anger. ”Some days I feel really angry and guilty. I’m pretty much adjusted to the fact that this is my life, but about forty percent of the time I look at myself and say, ‘Look what you’ve done. Happy now?'” Och: ”Looking back on it, Hitzel says he was committing suicide by chasing HIV, killing himself slowly because he didn’t have the nerve to do it quickly.” Detta är vad det handlar om: självmord — ett långt och utdraget självmord. Men med tanke på hur dessa människor lever, skulle man ju kunna tro, om man nu ska acceptera den gängse konventionen av en hedonist, att detta är de lyckligaste människorna på jorden:

Though he’s older, Carlos lives a life that has a lot in common with Hitzel’s in San Francisco. Carlos estimates that he has had several hundred sex partners throughout his life, and he routinely hooks up with three or four guys a week, all of them HIV-positive or at least uncertain about their status.

En psykolog uttalar sig om fenomet:

That’s a common trait among bug chasers, says Dr. Bob Cabaj, director of behavioral-health services for San Francisco County and past president of both the Gay and Lesbian Medical Association and the Association of Gay and Lesbian Psychiatrists… ”For kids who have had a really hard time fitting in or being accepted, this becomes like a fraternity.”

Somliga av dessa människor är uppenbarligen sådana andrahandsmänniskor att de är villiga att göra precis allt för att ”platsa” in någonstans, även om det kostar dem livet.

Dessa människor är ofattbart irrationella:

Furthering the epidemic doesn’t bother Carlos. Bug chasing requires a great deal of self-delusion, and he easily acknowledges the contradictions in what he’s doing. He notes that while he seeks HIV, he doesn’t eat junk food or smoke, and that he drinks only socially. ”I take care of myself,” he says proudly. He also notes the hypocrisy in his doing volunteer work at GMHC, in which he tells other men to use condoms and practice safe sex, while he’s hunting for partners for his secret hobby. The conflict doesn’t bother him in the least.

Denna ”rörelse”, om man kan kalla det för det, är inget annat än en självmordskult:

Forstein says that attitude is disastrous for gay men. ”We’re killing each other,” he says. ”It’s no longer just the Matthew Shepards that are dying at the hands of others. We’re killing each other. We have to take responsibility for this as a community.”

Och: ”Cabaj estimates that at least twenty-five percent of all newly infected gay men fall into that category. With about 40,000 new infections in the United States per year, according to government reports, that would mean around 10,000 each year are attributable to that more liberal definition of bug chasing.” Carlos får i slutet av artikeln frågan vad han ska göra när han väl har blivit infekterad. Hans svar? ”If I know that he’s negative and I’m fucking him, it sort of gets me off. I’m murdering him in a sense, killing him slowly, and that’s sort of, as sick as it sounds, exciting to me.” Som sagt: irrationellt, sjukt, perverst och självdestruktivt. Vad är det som gör detta möjligt? Jag vet inte, jag har inte en blekaste aning. Det finns inget svar, ingen motivering, ingen förklaring. Ingen rationell förklaring. Men vet ni vad allt detta fick mig att tänka på? Jo det fick mig att tänka på något som Ayn Rand sade i sin Playboyintervju:

PLAYBOY: In Atlas Shrugged, one of your leading characters is asked, ”What’s the most depraved type of human being?” His reply is surprising: He doesn’t say a sadist or a murderer or a sex maniac or a dictator; he says, ”The man without a purpose.” Yet most people seem to go through their lives without a clearly defined purpose. Do you regard them as depraved?

RAND: Yes, to a certain extent.

PLAYBOY: Why?

RAND: Because that aspect of their character lies at the root of and causes all the evils which you mentioned in your question. Sadism, dictatorship, any form of evil, is the consequence of a man’s evasion of reality. A consequence of his failure to think. The man without a purpose is a man who drifts at the mercy of random feelings or unidentified urges and is capable of any evil, because he is totally out of control of his own life. In order to be in control of your life, you have to have a purpose — a productive purpose.

När jag läste dessa rader för första gången tänkte jag på människor som John Ausonius (efter jag hade sett miniserien om Lasermannen som gick förra året på tv). Men jag tänkte även på de depraverade och meningslösa ungdomar som har gestaltats i filmer som Kids, Bully och Ken Park. Nu kan jag även tänka mig att Carlos och hans likar utgör exempel på människor utan ett centralt och livsbejakande syfte.

Att älska livet är inget självklart. Det är en bedrift. En berömvärd bedrift. Att kämpa för att få ut så mycket som möjligt av livet, dag efter dag, är också en beundransvärd bedrift. Att kasta bort det på meningslösa kickar såsom att ha hundratals ligg bara för att få HIV, är inte ett dugg beundransvärt. Det är bara depraverat, sjukt och fel. Eller som Sam Kinison skulle säga: ”AAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Ibland får man som objektivist höra att vi tar i så att vi spricker när vi säger att altruism är dödens moral. ”Ingen är altruist”, säger dessa kritiker. Ibland tillägger de: ”Faktum är att alla egentligen är egoister.” Alldeles bortsett från att detta resonemang, är rent nonsens, nonsens som bygger på oviljan att göra en distinktion mellan motiverat handlande och egoistiskt handlande, så finns det ju faktiskt hur många exempel som helst på folk som handlar osjälviskt. Idag blev jag uppmärksammad på ett för mig helt nytt fenomen: bug chasers. Det är homosexuella män som tydligen gör allt vad de kan för att bli smittade med HIV. Det finns mycket man kan kommentera kring detta, men för tillfället vill jag bara konstatera att detta är extremt sjukt, perverst och omoraliskt…

Om objektivister bråkar med varandra, oavsett vad bråket handlar om, då avfärdas det av somliga som ”sekteristiskt käbbel” och dylikt. När de inte bråkar med varandra, då tas det som ett tecken på att de alla bara håller med varandra, att ingen tänker självständigt eller kritiskt, att ingen vågar gå emot ”sektens” seder och regler. Allt detta är inget annat än trams som oseriösa libertarianer och hatiska nihilister slänger ur sig i tid och otid.

Sanningen är att bråk, eller rättare sagt, oenigheter är oundvikligt mellan människor. Förnuftet verkar inte automatiskt. Det är en fråga om fri vilja. Och även om alla man har att göra med för det mesta väljer att använda sig av sitt förnuft, finns det ingen garanti för att ingen begår ett misstag. Det finns framför allt ingen garanti för att alla väljer att ta del av samma kunskap (läsa samma böcker, gör samma observationer i verkligheten, i samma ordning, etc). Så även objektivister är fullt kapabla till att vara okunniga. Nästan så okunniga att deras resonemang får en att ifrågasätta allt från deras intelligens till deras intellektuella ärlighet.

En objektivist, Betsy Speicher, skrev följande kommentar på Diana Hsiehs inlägg ”Fraud or Not?”:

”A growing economy is not a fixed ”pie” at all. As wealth (real goods and services) increases, the money supply has to increase to accommodate it if prices are to remain stable. One way is to increase private credit. Another way is to mine more gold and I wonder is those who hold that all increases in money and credit are fraudulent would object to gold mining too.”

Det är två saker som sägs här och båda sakerna är fel. Helt fel. Ironiskt nog, eller snarare, tragikomiskt nog är dessa två fullständigt felaktiga påståendena två mycket goda skäl till varför fler människor borde läsa sin George Reisman. Men detta bisarra resonemang från Speichers sida utgör ett argument emot Reismans ställningstagande emot falskmynteri och inflation!

För vad är det Speicher säger här? Jo att vi behöver inflation för att ekonomin ska fungera bra, annars blir priserna ”instabila”. Med ”instabila” menas här att priserna faller. Vad är dåligt med detta? Absolut ingenting, så länge man inser att det är en distinktion mellan deflation och fallande priser. När man använder sig av guld som pengar, då kommer detta, nämligen fallande priser, att vara en del av det normala livet precis som det var i USA i slutet av 1800-talet.

Det är genom fallande priser som vår levnadsstandard år efter år stiger i ett kapitalistiskt samhälle. Detta är också sant i ett samhälle utan guldpengar, det bara märks inte lika lätt eftersom penningmängden inflateras. (Det märks däremot om man tittar på hur lång tid det tar för människor att arbeta för att köpa olika saker. För i tiden tog det, bara för att ta ett exempel, mycket längre tid än vad det tog idag för människor att arbeta ihop pengar till en ny bil. Och då ska vi också komma ihåg att dagens bilar är mycket bättre än gårdagens.)

Fallande priser i allmänhet är inte deflation, det är bara ett av flera symptom för deflation. Deflation är en minskad penningmängd. När vi använder oss av guldpengar är deflation praktiskt taget omöjligt, helt enkelt eftersom när guldet väl är ur marken, måste man gå igenom enorma besvär för att göra sig av med det. (Man måste i princip skicka iväg guldet med en raket till solen eller något liknande.)

Så tragikomiskt nog bygger hela premissen för Speichers resonemang på att dagens penningekonomiska system med fractional reserve banking, med den inflation, deflation och konjunktursvängningar som ju är dess resultat, är ett slags ”måste”, givet den falska premissen att alternativet är ”instabila” priser. Därför försvarar hon detta system liksom skapandet av värdelösa papperspengar, som inte är uppbackade med någonting, som något nödvändigt för ekonomins skull. Det är rent ut sagt helt otroligt. Man behöver ju inte ens ha läst sin Reisman för att begripa varför detta är en dum idé. Allt man har behövt göra är att läsa sin Atlas Shrugged eller sin Capitalism: The Unknown Ideal. Då jag misstänker att hon har läst dessa böcker är det rent ut sagt förbluffande att hon envisas med att säga det hon säger.

”Hur är det möjligt? Man frågar sig gång på gång.” Jag kan bara komma på fyra möjligheter: 1. Hon är gammal och senil och har följaktligen glömt bort stora vitala delar av exempelvis Francisco d’Anconias tal om pengar. I detta fall är hon väl ursäktad, men jag tror faktiskt inte att detta är hennes situation. 2. Hon är okunnig om rationell nationalekonomi. Hon pratar helt enkelt i nattmössan. Men hur är det egentligen möjligt för människor att sakna insikt om sin enorma okunnighet? Och om hon nu är så okunnig, vem är då hon att ifrågasätta experter i ämnet som Reisman? Varför inte börja studera Reisman? 3. Hon är dum i huvudet. I så fall är det ju återigen möjligt att ursäkta hennes beteende. 4. Hon evaderar. I så fall finns det inga ursäkter alls.

Personligen är jag benägen att luta mig mot att hon helt enkelt talar i nattmössan. Det är inget moralisk last att vara okunnig. Det är ingen moralisk last att inte intresserad av att studera rationell nationalekonomi. Men det är en moralisk last att göra sig själv till ett åtlöje genom att kommentera ämnen som man inte själv behärskar.

Uppdatering: Tack och lov har någon bemödat sig med att bemöta Betsy Speicher.

Idag gläds miljoner svenskar över målet mot Paraguay. Jag måste erkänna att jag tillhör en av dem. Men varför är det så roligt med fotboll? Thomas A Bowden förklarar i sin artikel, ”The Joy of Football” (som visserligen talar om amerikansk fotboll, men det förändrar det inte principen):

Football fans who cannot articulate why they feel such passion for the game may retreat to their television sets feeling a vague sense of guilt that, perhaps, they are wasting their time.

However, no guilt is called for, because watching sports satisfies a vital human need.

The essential value of spectator sports lies in their capacity to illustrate, in a dramatic way, the process of human goal-achievement. They do this by making the process shorter, simpler, and more visually exciting than it is in daily life–and by giving us heroes to admire.

A process of goal-achievement underlies everything that makes our lives richer, from discovering new medicines to learning about computers, from pursuing a career to enjoying friends and family. But success is not automatic–each such endeavor must be started and maintained, often in the face of great obstacles, by an individual’s choices. To gather the moral courage to make their own difficult choices each day, people need inspiration–the spiritual fuel that flows from the sight of another’s achievement.

Läs hela här!