Om konst konkretiserar konstnärernas metafysiska värdeomdömen, ”sense of life”, då måste jag konstatera att Final Destination-filmerna illustrerar en extremt hemsk sådan.

Filmerna handlar om, om ni inte har sett någon av dem, människor som skulle råka ut för en olycka som skulle döda dem alla. Men av någon outgrundlig anledning får alltid någon en vision om vad som ska hända strax före. Personen som får denna vision brukar då göra allt vad hon eller han kan för att undvika den kommande olyckan och lyckas ofta få med sig några andra som följer med.

Detta gör att dödens plan skjuts upp. Sedan dör de, en efter en, oundvikligen i extrema ”freak accidents” i samma ordning som de skulle ha dött om de var med i olyckan från början. Döden beskrivs i filmerna som en ond metafysisk kraft som avsiktligen ser till att deras förtidiga död är oundviklig. Det finns inget de kan göra åt det. Sällan har väl ”the malevolent universe”-premissen beskrivits så ytterst explicit.

Frågan är om detta är ett uttryck för en enskild filmskapares perversa ”sense of life”, eller om det är ett uttryck för en hel kulturs? Om man lyssnar på de uppgivna, cyniska, nästan fatalistiska kommentarorerna bland medierna, skulle man ju kunna tro det senare.

Metafysiska värdeomdömen bildas av våra upplevelser av världen. Det får oss att upptäcka vad vi tycker är viktigt i livet. (Viktigt betyder inte ”bra” eller ”gott”, utan bara att det är viktigt, att det har betydelse i livet.) Vi upplever nu vad som endast kan beskrivas som början på det tredje världskriget. Kommentatorerna har inga idéer, ingen ideologi, inga principer – och därmed inga lösningar. Jo, de har ”lösningar”, men de fungerar inte – och de tycks, på något plan, vara medvetna om det. Därför är allting så mörkt och hopplöst. (Som exempel, se på mediernas kommentarer kring Israel-Arabkonflikten.)

Är det i kontexten av allt detta, i deras oförmåga att framgångsrikt handskas med tillvaron, som gör att de ser allting i så mörka termer? Jag vet inte, men det skulle inte överraska mig. Våra intellektuella säger nämligen att pacifism, förhandlingar, eftergifter, och extrem naivitet (uttryckt i deras vilja att evadera så mycket som möjligt i tron om att de kan komma undan med det) är moraliskt och praktiskt. Verkligheten ger dem dock dagligen en bekräftelse på att de har fel. (Som exempel, se återigen på Israel-Arabkonflikten.)

Hur ska detta kunna generera något annat än en syn på världen som ett ställe där fred är omöjligt? En tillvaro där människans oundvikliga öde är misslyckande, olycka, lidande och död? En tillvaro där man tror att det onda är mäktigare än det goda – och att det därför är praktiskt att sympatisera med skurkarna? Hur är det möjligt, för dessa människor och många andra idealister, att sluta upp som något annat än förbittrade cyniker som alltid tror det ”värsta” om människor? (Som exempel, se på de människor som trots överväldigande mängder av bevis som pekar på raka motsatsen, vägrar tro att USA gick in i Irak av några andra skäl än olja.)

Om allt detta är fallet, är det då verkligen långt därifrån till att konstatera att dessa människor blir nihilister i själen? Och som därför får ut någonting av att se på filmer som verifierar deras metafysiska värdeomdömen?

Nej, jag säger inte att Final Destination-filmerna lockar till sig cyniker till intellektuella. Men, hur ofta får ni inte höra människor irritera sig över, ja nästan känna sig lite äcklade av att få bevittna ett lyckligt slut i en film? Jag har i alla fall fått erfara det flera gånger. Och jag blir lika irriterad och förbluffad över dessa reaktioner, varje gång. Det är nästan som om de blev besvikna för att det överhuvudtaget fanns en hjälte i filmen, och att han komma undan med livet i behåll, satte dit skurkarna, och till råga på allt fick tjejen i slutet.

Hur ofta säger de inte att ett sådant här slut är ”orealistiskt”? Framgång, lycka, njutning och liv är alltså ”orealistiskt”. Misslyckande, olycka, lidande och död är det inte – det är det ”normala”, det ”realistiska”, det vi bör förvänta oss och acceptera?

Är allt detta en enda gigantisk slump? Nej.

Sex är något av det mest egoistiska som finns. När man har sex har man inte det, i första hand, för sin partners njutning. Man har det för sin egen. Men det finns naturligtvis inget motsattsförhållande mellan din och din partners njutning.

Man kan inte njuta av sex om man börjar behandla det som en altruistisk akt, som en välgörenhetsakt, som en uppoffring för sin partner. Man kan inte heller njuta av sex om man går med på att av altruistiska överväganden ligga med folk som man inte attraheras av eller som man kanske till och med föraktar som människor.

Naturligtvis vill man att sin partner också ska njuta. Vem vill inte det? Vem vill ha sex med folk som inte får ut något av det? Vem vill ha sex med folk som endast går med på det eftersom de tycker synd om dig, för att hon finner dig otroligt ful och osexig? Alla rationella män och kvinnor vill vara ett sexobjekt för sin älskare, dvs ett objekt för begär och njutning.

Sexologen Helena Cewers, som idag intervjuas i SvD, observerar hur ”jämställdheten” inom sex resulterar just i att folks sexlust försvinner. Och problemet är just att det är för lite egoism i sängen.

…en trend i tiden, enligt Helena Cewers, är att man är väldigt uppmärksam på att ge sin partner orgasm.
– Det är en vacker tanke, men den kan vara lustdödande. Om han gör allting tekniskt rätt, men hon har svårt att slappna av och koncentrera sig på sin egen njutning kan det gå snett ändå. Man måste våga vara lite egoistisk i själva akten. Man ska njuta för sin egen skull. Man vill inte ligga med en barmhärtig samarit. Det kan bli lite trist…

Så sant. Altruistisk sex är inte sexigt och fungerar inte.

I vanlig ordning har medierna gjort allt vad de har kunnat för att framställa USA:s president, George W Bush, som en idiot, eller arrogant tölp, eller något liknande. SvD:

President George Bush har gjort en Ringholmare. Ovetandes om att mikrofonen var på talade han om hur han egentligen tyckte att konflikten mellan Israel och Libanon skulle lösas.

”Tala bara om för Syrien att de ska pressa Hizbollah till att sluta med den här skiten så är konflikten löst” säger han till Tony Blair när han tror att mikrofonen är avslagen, skriver Reuters.

Tycka vad man vill om honom, men hans påstådda ”groda” gör ju snarare att hans moraliska status växer i mina ögon. Det enda han ska klandras för, om något, är för att han inte säger detta rakt ut, klart och tydligt, så att alla i hela världen kan höra det. För det behöver verkligen sägas.

Bush är, som jag ser det, inte ond. Han har många brister, varav en del är ganska allvarliga. Men det betyder inte att jag hatar honom. Faktum är att mitt samlade intryck av honom är just att han har hjärtat på rätt ställe. Att hans ”sense of life” är, i grunden, sund. Hans, om  man så vill, ”magkänsla” är ofta helt riktig. Det visar bland annat hans så kallade groda.

Problemet är att i den mån han har några medvetna övertygelser är de ofta fel och olämpliga (kristendom och neokonservatism). Detta har tyvärr också en stor inverkan på USA:s utveckling (stärker den religiösa högern och misslyckas i ”kriget mot terrorismen”).

Att någon är en i grunden god människa betyder inte att man vill ha honom som president. Han må vara en trevlig granne (jag skulle i alla fall inte haft något emot att ha honom som granne), men det hjälper inte. Det räcker inte. Inte på långa vägar.

EU vill förbjuda vad de kallar för ”lockpriser” på flyg. Det vill säga priser som är verkar väldigt låga eftersom man inte tar med skatterna i priset. Detta gör att folk blir ”lurade” till att köpa resor som de tror är mycket billigare än vad de är, säger EU. Flygbolagen anklagas därför för att ägna sig åt en form av bedrägeri. Det är skamligt, men inte ett dugg överraskande, att näringslivet klandras för att flygresor är dyrare än vad de behöver vara.

I vilket fall som helst är det bara bra att flygbolagen inte tar med skatterna i deras priser. Det gör nämligen bara folk mer medvetna om hur höga skatter de egentligen betalar. Och det vore bara bra om fler företag och fler branscher gjorde samma sak. (Det vore av samma anledning bra om arbetsköparna även såg till att redovisa samtliga skatter på arbete, inte bara inkomstskatten.)

Om EU verkligen vill göra något åt ”problemet” med att flygresor, efter alla höga skatter, är dyrare än vad de hade behövt vara, då borde de verka för att avskaffa alla skatter på flyg. Då blir resorna inte bara så billiga som flygbolagen säger, det blir också lättare att jämföra priserna, något som av en ren händelse också sägs vara en av anledningarna till varför EU vill ta bort ”lockpriserna”.

Aftonbladet har inlett en hysterisk ”upplysnings”kampanj om ”växthuseffekten”. De har t o m bemödat sig med att skriva artiklar om påhittade skräckscenarion från vår varmare framtid. De gör allt vad de kan för att skrämma slag ur sina läsare. Detta är sensations”journalistik” när den är som värst. Det här är den ”trovärdiga” och ”seriösa” kvällspressen möter Day After Tomorrow. För en mer saklig redogörelse vill jag starkt rekommendera följande länkar:

The Real ‘Inconvenient Truth’

Friends of Science

Global Warming FAQ

Aftonbladet: ”De unga männen ville bli hjältar. Därför tände de på den handikappade 61-åringens hem. Sedan bar de ut honom ur huset.” Howard Roark sade: ”Isn’t that the root of every despicable action? Not selfishness, but precisely the absence of self. Look at them. The man who cheats and lies, but preserves a respectable front. He knows himself to be dishonest, but others think he’s honest and he derives his self-respect from that, second-hand. . .” (The Fountainhead)

Tor Wennerberg har skrivit en artikel på Aftonbladets kultursida. Den heter: ”Stackars George, stackars värld”. Detta är en artikel som utgör ett perfekt exempel på vad Ayn Rand kallade för psykologisering. Och det är ett i sanning ovanligt smaklös exempel på det. Vad man än tycker om George Bush, och jag kan komma på många saker att klaga på, så är detta helt obefogat. Det är verkligen lågt. Och det är framför allt helt utan substans.

Vad är psykologisering? ”Psychologizing consist in condemning or excusing specific individuals on the grounds of their psychological problems, real or invented, in the absence of or contrary to factual evidence.” (Ayn Rand, ”The Psychology of ‘Psychologizing'”, The Voice of Reason, s 24). Vad får vi då veta i denna artikel? Wennerberg hänvisar till boken Bush on the Couch av en psykoanalytiker vid namn Justin Frank.

Bush anklagas för att hålla en ”grandios självbild” och att det är denna självbild som ledde honom till att svara på terrorattackerna den 11 september på följande sätt:

När Bush talade till det amerikanska folket direkt efter den 11 september gav han sina landsmän rådet att fortsätta shoppa som vanligt. Det var hans sätt att hantera de nationella känslorna av förlust och sårbarhet. Som Frank konstaterar tycktes han vilja tvinga på hela nationen sin egen oförmåga att sörja. I stället övergick han nästan omedelbart till att tala om blodshämnd och korståg, också det ett sätt att förneka känslor av förlust och sårbarhet. Den förnekade sorgen uttrycktes som omnipotent vrede, till priset av tiotusentals oskyldiga människors liv i Afghanistan och Irak.

Detta är inte bara smaklöst, det är dessutom fullständigt felaktigt. Det finns inga som helst belägg för detta omdöme. Men det blir värre. För Frank slutar inte med att ”analysera” Bush, han fortsätter sedan med att indirekt ”analysera” alla andra som har samma världsbild som Bush tillskrivs:

En idealiserad, grandios självbild kan då bevaras genom att alla negativa (ångestväckande) drag eller egenskaper förnekas och i stället projiceras på omgivningen. På samma sätt som självbilden blir overklig, det vill säga helt igenom god, blir bilden av andra människor starkt förenklad: de uppfattas som antingen helt goda eller helt onda. Förmågan till identifikation och empatisk inlevelse utvecklas aldrig.
  
George W Bush visar, som Frank konstaterar, tydliga tecken på just ett starkt kluvet tänkande, där världen delas upp i ont och gott och där alla nyanser är bannlysta (eftersom de skulle väcka ångest). Det så kallade kriget mot terrorismen är en kamp mellan godheten och ondskan: USA representerar det goda och alla andra nationer är antingen med USA eller med fienden, som består av ”evil-doers”.

Bortsett från att Bush, helt grundlöst, anklagas för att sakna ”empatisk inlevelse”, för att tro att han är ”helt igenom god” (trots att han är kristen och vet att det inte är sant; men medvetna övertygelser och uttalanden är inget som ”psykologiserare” bryr sig om), antyds det här att om man har en svart-vit världsbild, dvs man inser att det finns goda och onda människor (och att det inte finns några motsägelser i verkligheten), då är det ett uttryck för psykologiska problem. Om vi går på Bush handlingar, inte hans ord, då inser vi att Bush inte alls är övertygad om att USA är gott och därför måste försvaras med alla tillgängliga medel. Om vi dessutom ser på hans sätt att uttrycka sig i olika tal inser vi att han definitivt inte är en människa som inte kan se i ”nyanserade” termer. Det är enligt Bush inte islam som är fienden, det är bara en liten grupp av galna radikaler inom islam. Allt detta evaderar Wennerberg och Justin Frank.

Denna smaklösa ”analys” av Bush fortsätter och det blir bara mer och mer groteskt ju längre fram vi kommer:

George W Bush utvecklade, efter sina föräldrars förebild, en kraftfull, livslång försvarsmekanism i form av en självbevarande likgiltighet för andra människors lidande. Samtidigt kom hans sadistiska tendenser till uttryck när han började spränga grodor med smällare (samma sadism som senare, i vuxen ålder, manifesterades när han som guvernör i Texas hånfullt härmade den dödsdömda Karla Fay Tuckers tv-inspelade vädjan till honom: ”Please don”t kill me”).

Så om man har en uppfattning om vad rättvisa är, och därför inte offrar den för att visa mördare nåd, då är man tydligen sadist? (Nej, att man som barn hittar på rena hyss är inte ett bevis för någonting.) Detta är verkligen obeskrivligt lågt, smaklöst och vidrigt. Och detta säger jag alldeles oavsett vad man tycker om Bush. Bush ska inte godtyckligt anklagas på det här sättet. Ska man fördöma honom ska man göra det med fakta och logik som bas, inte genom rena spekulationer om vad som sägs pågå i hans undermedvetna.

Uppdatering: Vad sade Bush själv om avrättandet av Karla Fay Tucker?

When I was sworn in as the Governor of Texas, I took an oath of office to uphold the laws of our state, including the death penalty. My responsibility is to ensure our laws are enforced fairly and evenly without preference or special treatment… many people have contacted my office about this execution. I respect the strong convictions which have prompted some to call for mercy and others to emphasize accountability to consequences.

Like many touched by this case, I have sought guidance through prayer. I have concluded judgments about the heart and soul of an individual on death row are best left to a higher authority. Karla Faye Tucker has acknowledged she is guilty of a horrible crime. She was convicted and sentenced by a jury of her peers. The role of the state is to enforce our laws and to make sure all individuals are treated fairly under those laws.

The state must make sure each individual sentenced to death has opportunity for access to the court and a thorough legal review. The courts, including the United States Supreme Court, have reviewed the legal issues in this case, and therefore I will not grant a thirty-day stay. May God bless Karla Fay Tucker, and may God bless her victims and their families. (A Charge to Keep, George W Bush, s 150)

Sadistiskt och sjukt som bara den, eller hur?

”Pophögern” eller åtminstone tre av dess representanter, Johannes Forssberg, Linda Backman och Jonathan Fried, skrev den 28 juni en artikel i Expressen om just ”pophögern”. Jag läste den dock först idag och även om bloggen är på semester kan jag inte låta bli att kort kommentera denna artikel.

Vad är denna pophöger? Den går inte att identifiera i några speciella ideologiska termer (annat än möjligtvis deras tro på ”förtryckande strukturer” som, trots att de i andra sammanhang sägs vara ”osynliga”, de ”bara för tydligt såg omkring” sig). Det beror på att ”pophögern” står inte för några specifika idéer. ”Pophögern” är ungefär lika ytlig och substanslös som skräpet som sänds på MTV. Detta är ytterst konkretbundna människor. Dessa människor låter sig inte identifieras i termer av idéer, principer, ideologi. Det är inte argumenten som styr dem, det är deras känslor, andras utseende, klädsel, beteende och attityder.

De avfärdar inte ideologier på ideologiska eller intellektuella grunder, utan på känslomässiga grunder. Det är inte argumenten som får dem att bli först vänster sedan höger, det är deras känslor och ofokuserade intryck. Låt mig citera lite på måfå ur deras artikel:

Pophögern är den som inte låter sig skrämmas till socialism av borgerlighetens punschångor. Popvänstern var den som var så skraj för egomän i portfölj att de hellre ville ha planekonomi än att vara på samma sida som Bo Lundgren. Nu börjar vi haja att det är ohållbart att förhålla sig till ytterligheter på det sättet. Bara för att man är för marknadsekonomi behöver man inte vara en kylig egoist.

Man ”skräms” in i det ena eller andra lägret på grund av ”borgerlighetens punschångor”. Debatt? Argumentation? Har inget med saken att göra. Observera deras motstånd till ”ytterligheter” dvs till att vara ”extremt”, men vad som är ”extremt” här är inte identifierat i ideologiska termer utan i termer av oväsentliga detaljer och konkreter: ”egomän i portfölj” och Bo Lundgren representerar borgerligheten, högern, kapitalism. Lägg märke till den där sista meningen. I ett nomralt fall skulle man ju kunna ta det där som en meningslös kommentar. Men vi ska snart se att detta inte är en slumpartad mening. De fortsätter:

Vi var vänster -99. Alla var det. Vi förstår bättre varför när vi tänker oss tillbaka till våra högstadieskolor. Högern var killen i klassen som gick runt med sin pappas oversizade kostym och hade slipsnål när han på lördagen satt med sin enda kompis och drack konjak. Högern var Muf som log hurtigt mot oss när de delade ut ‘jag älskar att äga’-pins och predikade egoism.

Observera: inte ett knyst om några idéer, principer, ideologi eller argument. De avfärdade högern eftersom högern bestod av tråkiga överklassbrats. OK, jag tycker också att tråkiga överklassbrats är ganska hemska och meningslösa. Den enda idé, om någon, som nämns här är det faktum att mufare ”predikade egoism”. Bortsett från att jag har svårt att föreställa mig att det finns några muffare som har tillräckligt med civilkurage för att ”predika egoism” på skolorna, så vill jag återigen påpeka hur meningslös denna kommentar hade varit i normalfallet. Men detta är inget normalt fall, för lite längre ned skriver de: ”Vi som var lite bräckliga och inte kunde identifiera oss med Ayn Rands solitära hjältar valde den röda sidan.” Det är förstås från Ayn Rand som behovet av att avfärda egoismen kommer ifrån.

Notera att det är inte på grund av några specifika idéer som Rand har som de verkar avfärda henne (förutom möjligtvis det faktum att hon förespråkade något så ”anstötligt” som egoism, dvs individens rätt att leva för sin egen skull, dvs som ett självändamål istället som ett medel åt andras ändamål). Nej, de avfärdar henne eftersom de inte kunde identifiera sig med hjältarna i hennes skönlitterära böcker.

Det jag har noterat bland människor som inte kan ”identifiera sig” hos Rands hjältar, är att de ofta inbillar sig att karaktärerna är till för att imitieras. Det är sant att en del av Rands karaktärer har många beundransvärda och egenskaper som inspirerar. Men om man verkligen tror, vilket många människor uppenbarligen gör, att man är en misslyckad människa, eller rentav omoralisk människa, eller en ”dålig objektivist”, etc bara för att man inte är ett geni som John Galt, eller en självständig människa som Howard Roark, eller en produktiv gigant som Hank Rearden, då har man helt missat poängen. Men hur kan man begå ett så allvarligt misstag i sitt tänkande? Genom att fästa blicken vid oväsentligheterna och/eller vägra läsa ut väsentligheterna. Så när de läser om Francisco D’Anconia då tänker de ungefär så här: ”Den här killen är överklass, han är väldigt intelligent, han är väldigt produktiv, han är väldigt framgångsrik… Han är en hjälte i boken… Han representerar därför det goda… Detta är inte jag… jag är inget annat än en medelmåtta… Jag kan inte nå hans specifika nivå i livet… Eftersom han är det goda begär Rand det omöjliga… Alla kan inte vara sådana här ”övermänniskor”… [sedan evaderar jag alla goda karaktärer i boken som inte är dessa övermänniskor såsom Eddie Willers]… Vem är Rand att ställa sådana här omänskliga krav på mig?! Usch! Jag vill inte ha med detta att göra! Jag vill inte ha med hennes hänsynslösa och kyliga egoism att göra! Hon hatar de svaga och fattiga… de bräckliga…” Sedan blir resten dimma och sedan är det, vad dessa människor anbelangar, färdigt. Det är i sådana här oväsentliga termer som de anammar och avfärdar allt i sin omgivning, inte bara Rand:

Det var inte nödvändigtvis innehållet i Bo Lundgrens politik som fick oss att avsky honom, snarare den kyliga autism med vilken han uttryckte den.

Det är inte vad folk säger, det är inte huruvida det de säger är sant eller falskt, som spelar någon roll för ”pophögern”. Det är om deras tonläge eller sätt att uttrycka sig är ”kyligt” eller ”varmt”, om det får dem att känna sig bekväma eller om det får dem att känna sig obekväma. Det är därför ingen som helst överdrift från min sida att avfärda detta som oseriösa, ytliga och, framför allt, tramsiga människor. Om dessa är minsta lilla representativa för ”pophögern”, då är också hela ”pophögern” trams. När politik är en fråga om vad som är mode får man saker som ”pophögern”. Om jag har förstått mig på det hela rätt, kommer ”pophögern” att försvinna ungefär lika snabbt som den kom. Som alla andra trender och flugor går den förhoppningsvis över snart.

Idag tar bloggen semester fram till åtminstone torsdag. Idag (måndag) åker jag nämligen till min vän Per Nilsson. Jag kommer förmodligen att ha tillgång till Pers dator, men räkna inte med att jag kommer ha tid att snabbt godkänna inlägg. Så ja, ni får helt enkelt se till att underhålla er själva! ;)

PLO-NYTT rapporterar idag att: ”Barnen plågas av israelernas terrorkrig.” Samtidigt får vi veta att de fredsälskande och älskvärda palestinierna har visat att de är villiga att förhandla: ”Palestinierna som har kidnappat den israeliska soldaten Gilad Shalit har sänkt sina krav. Istället för att kräva att tusen fängslade palestinier släpps, kan man låta sig nöja med 100 kvinnor och 30 män.” Tyvärr vill inte terrorstaten Israel ge efter för palestiniernas kompromissförslag, oh ja, denna akt av ren kärlek: ”Officiellt vägrar Israel gå med på någon som helst byteshandel med gisslantagarna…” Under tiden som de palestinierna slänger ut en hoppets och fredens hand, går de mordlystna israelerna till angrepp mot civila och därmed ”oskyldiga” palestinier: ”Blodet flyter i Gaza igen”; ”Tretton civila palestinier och en israelisk soldat rapporteras ha dödats.”