Bushs dödliga mysticism

I det teokratiska Afghanistan löper Abdul Rahman löper risken att avrättas. Varför? Därför att han genom att konvertera till kristendom har begått brottet att överge islam som sin religion. FoxNews fyller i detaljerna:

State Department spokesman Sean McCormack reported that Rice underlined to Karzai the ”fact that the United States stands forthrightly for principles of freedom of worship, freedom of expression, and that these are bedrock principles of democracy around the world, these are principles that are enshrined in the Afghan constitution and they’re principles that are enshrined in the U.N. Universal Declaration on Human Rights,” he said.

Abdul Rahman, 41, a medical aid worker, converted from Islam to Christianity 16 years ago, a fact that came out publicly during a civil custody case between him and his wife in front of local authorities. The authorities charged him with rejecting Islam, a crime under the country’s Shar’ia-based law. The penalty, if guilty, is death.

On Wednesday, President Bush said he was troubled by the possible decapitation. ”I’m troubled when I hear, deeply troubled when I hear, the fact that a person who converted away from Islam may be held to account. That’s not the universal application of the values that I talked about. I look forward to working with the government of that country to make sure that people are protected in their capacity to worship,” Bush said.

In Afghanistan, Supreme Court judge Ansarullah Mawlavizada told Reuters that ”Afghanistan is an Islamic country and its judiciary will act independently and neutrally. … No other policy will be accepted apart from Islamic orders and what our constitution says.”

Igår sade George Bush detta i ett försvarstal för sitt ”krig” i Irak:

An interesting debate in the world is whether or not freedom is universal, see, whether or not — people say, there’s old Bush imposing his values. See, I believe freedom is universal. I believe liberty is a universal thought. It’s not an American thought, it is a universal thought. And if you believe that, then you ought to take great comfort and joy in helping others realize the benefits of liberty.

Men som denna och oändligt många andra incidenter av samma typ så entydigt visar, finns det inget stöd i verkligheten för föreställningen att alla i hela världen värdesätter frihet. Och man kan ju verkligen undra vad det är som gör att Bush fortsätter att tro på denna föreställning trots allt han ser runt omkring sig. Bush svarade själv på denna fråga i samma tal jag nyss citerade:

The way I put it is, there is an Almighty God. One of the greatest gifts of that Almighty God is the desire for people to be free, is freedom. And therefore — (applause) — and therefore, this country and the world ought to say, how can we help you remain free? What can we do to help you realize the blessings of liberty?

Så eftersom Bush tror att Gud har gjort så att alla människor över hela världen älskar frihet, är det också USA:s moraliska plikt att sprida demokrati och ”frihet”. Ayn Rand hade rätt när hon sade att företrädarna för altruismen alltid måste vända sig till mysticism. Och det är på grund av denna mysticism hos George Bush som tusentals amerikanska soldater har dött helt i onödan… Usch!

Vad kom egentligen först?

Jag fick idag en fråga av en kamrat. ”Vad kommer först: socialliberalismen eller pragmatismen?” Bakgrunden till frågan var att den politiska mitten i Europa präglas, i väldigt stor utsträckning, av just socialliberalism. Är det så att partierna har blivit mer och mer socialliberala eftersom folk har gått och blivit socialliberaler, eller är det så att partierna har blivit det av strikt pragmatiska överväganden? Men om så, är det då inte indirekt möjligt att det är allmänhetens socialliberala tendenser som har styrt dem dit?

Jag är ej säker på vad som kom först. Men när jag funderade på frågan kom jag fram till att svaret kanske ligger i socialliberalismens natur. Ty det verkar nämligen som att socialliberalismen som sådan är verket av pragmatiska överväganden.

Hur ofta får man inte höra socialliberala motivera sin socialliberalism på strikt pragmatiska grunder? Hur ofta avfärdar de inte äkta liberaler med motiveringen att de är ideologiska? Hur ofta säger inte socialliberaler sådana saker som:

”Jo, kapitalism är bra, men det fungerar inte utan vissa restriktioner och statliga interventioner. Vi måste vara ‘praktiska’ och inse att sådan dogmatisk nyliberalism inte fungerar…”

”Jodå, det är en fin tanke, det där med individens rättigheter, men en hungrig människa är inte fri…”

”Kapitalism är bra, men det måste finnas ett litet socialt skyddsnät…”

”Jag står visst för frihet, men jag är realist och inser till skillnad från sådana testuggare som dig att äkta frihet kräver att folk har de ekonomiska medlen för att kunna…”

De som säger så här säger det dels för att de är extremt okunniga om kapitalismen. Dels säger de det för att de hatar rättvisan. Men det är just detta som gör att de också tror att principerna bakom kapitalismen är opraktiska och olämpliga att försöka, strikt, tillämpa. Deras okunskap om kapitalismen får dem till att tro att en oreglerad kapitalism leder till att massorna blir fattiga och exploaterade, att miljön förstörs, att kvinnor lönediskrimineras, att skadliga monopol växer fram, etc. Deras hat leder dem till att på moraliska grunder fördöma kapitalismen på grundval av att det råder ojämlikhet, vilket betyder att de fördömer kapitalismen på grundval av att den är rättvis.

Nu påstår jag inte att det inte finns socialliberaler som t ex har läst John Rawls och låtit det påverka dem. Men även i detta fall måste vi ju fråga oss vad det är som gör John Rawls argument så tilltalande till att börja med. Min teori är att dessa människor redan från början bar på denna okunskap och hat för kapitalismen. Så det enda Rawls bidrar med är filosofiskt sanktionerade rationaliseringar för deras okunskap och hat mot rättvisan.

Eller? Vad tror ni?

Marknadshyror – den moraliska lösningen

Idag publicerar jag en ny artikel på min hemsida. Den handlar om varför marknadshyror är den enda moraliska och praktiska lösningen på bostadsbristen i Sverige. Ett smakprov:

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär. Men mera fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Ni kan läsa hela här.

Spinozas egoism

Under tiden jag studerade filosofins historia stötte jag naturligtvis på en del dåliga filosofer som t ex Berkeley, Hume och Kant. Jag stötte även på en del filosofer som hade helt ofarliga, men fullständigt felaktiga idéer. Men de hade inte desto mindre oerhört underhållande argument för sin position. Jag tänker nu närmast på Augustinus argumentation för tidens icke-existens. Men jag stötte även på ett par filosofer som jag tyckte hade en del bra eller i varje fall intressanta idéer. Jag tänker t ex på Aristoteles, Thomas ab Aquinos, Spinoza och John Locke. Och av dessa vill jag idag kort behandla vad jag tyckte var intressant med Spinoza. Det som var intressant med Spinoza var inte hans rationalism eller metafysik, utan hans teori om känslornas natur och orsaker, och dels hans redogörelse av vad som måste beskrivas som någon form av egoism.

Genom hela filosofins historia finns det inte särskilt många som har förespråkat egoism. Vi har Aristoteles och vi har Nietzsche. Medan Aristoteles förespråkade någonting som med skulle kunna kallas för en rationell egoism förespråkade Nietzsche en irrationell form av egoism. Det fanns fler företrädare för denna senare form av egoism. (För detaljer se Per-Olof Samuelssons ”Anti-egoismens historiska rötter…”.) Vid en första läsning tyckte jag att Spinoza hade mycket vettigt att säga här. Men när jag läste igenom det han skrev en andra gång, lade jag märke till ett par saker. Men låt oss börja från början. Spinonza skrev:

Då förnuftet inte fordrar något som står i strid med naturen, kräver det alltså att var och en älskar sig själv, söker sin fördel i det som verkligen är en fördel, och eftersträvar allt som i verkligheten för människan mot större fullkomlighet; vidare kräver det obetingat att var och en så gott han kan söker bibehålla sin tillvaro. Detta är en sanning som är lika nödvändig som att det hela är större än delen.

Då nu vidare dygden inte består något annat än att handla i överensstämmelse med sin naturs lagar, så följer härav:
för det första att dygdens grund just är strävan att bibehålla sin tillvaro och att lyckan består däri att människan kan bibehålla sin tillvaro; för det andra att dygden måste eftersträvas för sin egen skull och att det inte finns något annat som är bättre och nyttigare för oss än den och för vars skull man skulle eftersträva den;
för det tredje att den som tar sitt eget liv har en kraftlös själ och att de helt och hållet besegras av yttre orsaker som strider mot deras natur. (Detta och alla efterföljande citat kommer ifrån Filosofin genom tiderna 1600-talet 1700-talet av Konrad Marc-Wogan.)

Så här långt verkar ju allt vara i sin ordning. Men som vanligt måste allt detta måste förstås i sitt sammanhang. Det visar sig att Spinoza egentligen inte är ute efter att försvara eller förespråka någon form av egoism. Det Spinoza istället gör är att han beskriver människans natur och i synnerhet hennes psykologiska drivkrafter. Det Spinoza presenterar här är med andra ord en form av ”psykologism egoism”.

Människor drivs, enligt Spinzoa, av tre primära känslor: lust, olust och begär. Hennes känsla av lust och olust är i sin tur bara ett känslomässigt uttryck för hennes förmåga att existera. Och alla människans känslor såsom kärlek, hat, ångest, avundsjuka, välvilja, medkänsla, vrede, etc är alla bara olika uttryck för hennes grundläggande känslor, lust och olust. Spinoza skriver: ”Lust (laetitita) är människans övergång från mindre till större fullkomlighet. Olust (tristitia) är människans övergång från större till mindre fullkomlighet.” Och:

En affekt är i den mån den hänför sig till själen, en idé genom vilken själen hos sin kropp bejakar en större eller mindre kraft att existera än förut. Om alltså själen påverkas av någon affekt, erhåller kroppen samtidigt en affektion genom vilken dess förmåga att verka ökas eller minskas.

Det är därför som Spinoza menar att människor som handlar på ett sätt som är oegennyttigt också handlar på ett sätt som strider mot människans natur. Men detta implicerar också en annan sak, nämligen att vad som är gott eller ont inte är en fråga om fakta. Dvs värden är inte uttryck för en relation mellan verkligheten och hur det objektivt sett tjänar människans liv. Nej, detta är en tanke som Spinoza uttryckligen förnekar:

Av allt detta framgår att vi inte strävar, vill eller begär något därför att det är gott utan att vi anser att det är gott därför att vi eftersträvar, vill eller har en drift eller ett begär efter det. (Min kursivering.)

Detta ska nu inte tas som att Spinoza försvarar eller förespråkar en form av irrationell egoism. Men det verkar i varje fall stå klart att Spinoza inte anser att frågan om värden är en fråga om fakta. Och jag anser naturligtvis att hans redogörelse är fullständigt felaktig. I verkligheten är det vår uppfattning av någon som (objektivt sett) ett värde, som gör att vi också har ett begär att sträva efter det. Men om detta är Spinozas syn på saken, då uppstår ett problem. Det verkar nämligen nu som att det Spinoza säger inte bara är felaktigt, det är dessutom ett motsägelsefullt synsätt. För lite senare skriver nämligen Spinoza följande:

Vidare gäller att vi aldrig kan åstadkomma att vi inte skulle behöva yttre ting för vår tillvaros bibehållande och att vi aldrig kan leva utan kommunikation med yttervärlden. Det finns något utanför oss som är nyttigt för oss och därför eftersträvansvärt. Av detta åter är det bästa vi kan tänka oss det som helt överensstämmer med vår natur.

Så det verkar vara som så att vi anser att något är gott för oss eftersom vi strävar efter det (begär implicerar värden) samtidigt som vi anser att det verkar finnas där ute som som är gott vilket gör det eftersträvansvärt (värden implicerar begär). Jag är inte säker på hur exakt man ska förstå Spinoza. Antingen är det jag som har missat någonting, eller också är detta en verklig, och ovanligt explicit, motsägelse i Spinozas filosofi.

Är det någon som har något förslag på hur man ska förstå Spinoza? Är det någon som anser att jag har missförstått Spinoza filosofi? Eller är det någon som kanske bara har någon annan reflektion att dela med sig?

”Something for nothing”?

Thomas Sowell har nyligen skrivit tre fantastiskt bra artiklar, och som nyligen har publicerats i Capitalism Magazine. Deras gemensamma tema är att det finns ingen undanflykt från rättvisan, dvs från verkligheten. Eller som han själv uttrycker det: ”there is no such thing as something for nothing.”

Det är just denna föreställning om att man kan vinna någontign på parasitism som får folk till att tro att det finns något att vinna på sådant som välfärdspolitik, fackföreningar och minimumlöner. Men i verkligheten finns det inget att vinna. Och det är detta som Sowell visar så klart och tydligt i dessa artiklar: ”Social Security”, ”Unions” och ”Living Wage and Unemployment”.

Sowell antyder även att det är just somliga människors ovilja att se längre än vad näsan sträcker sig, att se bortom ögonblicket, dvs att tänka långsiktigt, dvs att tänka i termer av principer, som gör att de inbillar sig att det lönar sig att vara orättvis. Och visst är det så. Det är just Attila-mentaliteten hos en del människor som gör att de inte begriper att vad de egentligen håller på med är att slakta den höna som värper guldägg.

Logik vs verkligheten?

För ett tag sedan skrev jag om hur filosofer mer eller mindre uppmuntras till att ägna sig åt rationalistiska spekulationer. Förutom det att min föreläsare sade detta explicit under introduktionen av kursen, verkar detta också vara en vanlig attityd att döma av vad som står i vår litteratur, Language, Proof and Logic:

Logic focuses, for the most part, on the validity of arguments, rather than their soundness. There is a simple reason for this. The thruth of an argument’s premises is generally an issue that is none of the logician’s business: the thruth of ”Socrates is a man” is something historians had to ascertain; the falsity of ”All rich actors are good actors” is something a movie critic might wiegh in about. What logicians can tell you is how to reason correctly, given what you know or believe to be true. Making sure that the premises of your arguments are true is something that, by and large, we leave up to you. (sidan 43)

Logiken handlar alltså primärt om att se till att våra spekulationer är riktiga – givet att premisserna också är det. Men hur vet vi om premisserna är korrekta eller inte? Hela poängen med varför vi behövde logik till att börja med, var just eftersom vi inte har några ”empiriska metoder” för att finna sanningen, och grunden för våra premisser. Men det finns mer underligheter i texten:

Intuitively, a sentence is logically possible if it could be (or could have been) true, at least on logical grounds. There might be some other reasons, say physical, why the statement could not be true, but there are no logical reasons preventing it. For example, it is not physically possible to go faster than the speed of light, though it is logically possible: they do it on Star Trek all the time. (sidan 94, min kursivering).

Men det är ju visst en logisk omöjlighet att färdas snabbare än ljuset om det också är fysiskt omöjligt att göra det. Men dessa författare tycks istället mena att logik är en sak, och verkligheten en annan, och om man då kan föreställa sig någonting, även om det är helt omöjligt i verkligheten, så är det i varje fall inte logiskt omöjligt. Men att man kan föreställa sig någonting, i en fantasi eller en dröm eller i en science fiction-såpopera, betyder inte att det också är ”logiskt möjligt”.

Jag undrar var denna attityd kommer ifrån. Jag har mina misstankar, men jag är inte säker. När jag vet mer, tänker jag rapportera om det. Stay tuned!

Har staten rätt att förslava?

Anders Gustafsson skrev nyligen en artikel i nättidningen Captus. Captus beskriver sig själva på detta sätt:

Captus Tidning är ett forum för intellektuell borgerlig idédebatt som i första hand syftar till att ge unga och talangfulla frihetliga skribenter möjligheten att exponera sina idéer och sitt skrivande. Captus Tidning utkommer varje vecka och är en av Sveriges mest lästa intellektuella debattidningar.

Så det är uppenbarligen ingen större överraskning att Captus inte bryr sig om vad det är de publicerar. Innehållet ska innehålla, får man förmoda, ”borgerliga” idéer, värderingar och åsikter. Men vad betyder det? Uppenbarligen betyder det inte ett kompromisslöst moraliskt försvar av individualism och frihet som värden. Anders Gustafssons artikel bevisar det.

I denna artikel säger sig Gustafssons vilja argumentera emot värnplikten. Det var rubriken som lockade mig att läsa den: ”Värnplikten – Slaveri eller solidaritet?”. Och som väntat var det också en intressant läsning. Inte för att Gustafsson sade någonting som var sant eller vettigt, utan för att jag inte kunde tro att man skulle kunna publicera en sådan här artikel i Captus. I denna artikel argumenterar en person för att staten har rätt att förslava människor. Detta i en ”borgerlig” tidning. De flesta borgerliga debattörer och politiker skulle inte våga säga en sådan sak explicit, även om de implicit tycks dra samma slutsats i och med de försvarar och till och med vill expandera välfärdsstaten. Gustafsson gör det som om han inte alls förstår vad som är kontroversiellt med ett sådant påstående.

Värt att notera är att det förs ingen som helst explicit diskussion om solidaritet i själva artikeln; förmodligen beror det på att man inte kan försvara slaveri med hänvisning till någon ”solidaritet”, för hur ska man då förklara den fullständiga avsaknad av ”solidaritet” till slavarna som ett sådant försvar skulle innebära?

Gustafsson inleder sin artikel med ett ”förtydligande”:

Värnplikt är inte, som många nyliberal [sic] anser, en form av slaveri. Även om det endast skulle existera en nattväktarstat i Sverige skulle det finnas ett behov av en försvarsmakt för att skydda landet från yttre och inre fiender. På samma sätt som staten har rätt att med våld stjäla medborgarnas pengar (skatt) så har staten rätt att med våld stjäla deras tid och kraft (värnplikt). Om man anser att staten har rätt att ta något ifrån medborgarna varken tid eller pengar, så kommer man onekligen hamna i en position där det enda man kan försvara är anarko-kapitalism. Eftersom det troligen är så få människor som bekänner sig till den positionen orkar jag inte argumentera mera om saken, även om jag personligen är väldigt skeptiskt till att en sådan stat skulle kunna vara stabil.

Allt detta är fel från början till slut. Varför? Låt mig förtydliga.

Värnplikt är en form av slaveri på samma sätt som skatt är det – eller för den delen slaveriet i Amerika eller fd Sovjetunionen var det. Det finns ingen principiell skillnad. Slaveri handlar om att man under hotet av fysiskt våld tvingas arbeta för andras skull. Skatt innebär ju att man flera månader om året tvingas jobba för någon annan (staten eller mera konkret de som försörjs via välfärdsstaten). Och att tvingas arbeta inom försvaret mot sin vilja är också en form av slaveri detta eftersom man tvingas bidra för att förse landet med en armé. Och det är slaveri även om man får ”betalt” i någon mening. (Även slavarna i Amerika fick kost och logi.) Poängen är att man jobbar under hot om fysiskt våld. Det är detta som gör det till tvång.

Stater som sådana har inga rättigheter. Det är bara människorna som har rättigheter. Statens enda auktoritet – rättmätiga och legitima makt – kommer från medborgarnas samtycke. Ingen människa har rätt att tilldela staten någon auktoritet att initiera bruket av våld av samma anledning som ingen människa till att börja med har någon rätt att initiera bruket av våld.

Människorna har bara rätt att delegera staten uppgiften att under objektiva lagar se till att skydda oss. Varje människa har rätt till liv och därför också rätt att försvara sig. Det är med hänvisning till denna rätt som varje människa har rätt att delegera denna uppgift till staten. Staten har inga rättigheter; den har bara tillstånd och det är folket som bestämmer vad staten har tillstånd att göra. Vilka tillstånd staten har bestäms mest rationellt genom en konstitution som objektivt definierar och sanktionerar statens uppgift och auktoritet – och därmed begränsar vad den har tillstånd att göra och inte tillstånd att göra. Men några rättigheter har staten inte.

Alternativet till en ”nattväktarstat” med ”rätten” att förslava är inte ”anarko-kapitalism” dvs anarkism. Alternativet är en riktig nattväktarstat – en stat vars enda uppgift är att skydda individens liv, frihet och egendom. En äkta nattväktarstat har inte rätt att stjäla medborgarnas pengar av samma anledning som en skurk inte heller har det. En nattväktarstat har inte rätt att initiera bruket av våld. Varken för att finansiera statens verksamhet eller också för att förse landet med ett försvar.

Nu ska det poängteras, innan någon som avsiktligen vill missförstå mig börjar öppna sin mun, att avskaffandet av skatt som källa för statens inkomster är det sista steget. Att behålla det som inkomstkälla fram till dess man har avskaffat den är inte detsamma som att sanktionera det som en institution, det är att inse att övergången från dagens välfärdsstat till en nattväktarstat kommer att ta tid, och att ingenting kan eller bör ske över en natt. Så länge man argumenterar för avskaffandet av välfärdsstaten utifrån moralprincinpen att varje människa har rätt att existera för sin egen skull, som ett självändamål, varför skatten till slut måste avskaffas som det sista steget i övergången till ett helt fritt samhälle, så sanktionerar man inte det som en institution.

Gustafsson fortsätter:

Men om nu har staten har rätt att kräva människor på dess tid och pengar, så borde den, eftersom det innebär våld och förtryck, använda denna möjlighet så lite som möjligt.

Så staten har rätt att initiera bruket av våld? Varför ska man då begränsa det? Varför ska man opponera sig emot det? Ingen speciell förklaring ges mer än att man trots allt borde göra det eftersom statens rättigheter implicerar våld och förtryck. Så implicit medges det här att staten inte gör helt rätt i att initiera bruket av våld. Inte desto mindre känner sig författaren, Anders Gustafsson, sig nödgad att fortsätta att tala om statens påstådda ”rätt” att förslava människor. Det har överhuvudtaget inte getts någon som helst förklaring till varför staten har denna rätt, förutom att Gustafsson inte gillar vad han ser som det enda alternativet, nämligen anarko-kapitalism.

En annan sak som är viktig för att systemet ska vara moraliskt är att alla i samhället utsätts för förtrycket i lika utsträckning, dvs alla betalar skatt eller genomför värnplikt.

Så förtryck och slaveri är moraliskt om det är ”lika för alla”? Snacka om hur egalitarianism kan försvara de värsta av övergrepp. Men låt gå för denna perversion. Gustafsson anser uppenbarligen att denna perversa princip är värd att använda sig av för att veta vad som är en lämplig nivå på statens förtryck och slaveri. För strax därefter kommer han med sitt argument emot värnplikten:

Här kommer alltså ett av mina argument mot värnplikten: Systemet är idag fullkomligt godtyckligt i sitt tvångsutövande. Idag är det en minoritet av alla män i en årskull som genomför värnplikt, och även om de flesta som mönstrat och inte velat göra lumpen sluppit, så har det funnits fall där folk som inte velat har tvingats in. Om systemet med tvång ska ha någon som helt moralisk grund, så borde det innefatta alla i en årskull (helst också kvinnor, det finns inga vettiga anledningar till att kvinnor skulle vara sämre soldater än män).

Slaveriet är inte fel som sådant. Staten har rätt att förslava. Problemet är bara att slaveriet är godtyckligt. (Som om det fanns någon som helst rationell förklaring till varför något slaveri överhuvudtaget skulle kunna vara motiverat och därmed inte godtyckligt.) Ur detta följer sedan nästa slutsats i resonemanget, nämligen att Gustafsson ”tycker … att värnpliktsystemet är omoraliskt som det ser ut idag, men inte som det såg ut för 25-30 år sedan, då verkligen samtliga genomförde sin värnplikt…”

Men detta betyder inte att Gustafsson vill återinföra detta ”moraliska” slaveri. Det vore onödigt med tanke på att vi inte står inför samma hot som vi gjorde förr, detta i och med Sovjetunionen inte längre finns. Men detta är också den enda anledningen som tycks motivera honom dvs ”praktiska överväganden”. Och det är bara därför som han ser ett värde i en yrkesarmé och det är bara ur detta avseende som han anser att moderaternas förslag om att ersätta dagens system med en yrkesarmé är en bra idé.

Detta är utan tvekan något av det värsta jag har läst. Jag är uppriktigt sagt överraskad över att Captus kan sjunka så lågt att de publicerar något så hemskt. Jag hade inte blivit överraskad om artiklar av detta slag hade publicerats i en kommunistblaska eller liknande. Men i Captus? Och om sådana som Gustafsson är representativa för de borgerliga och deras ”värderingar”, då är det inte undra på att de borgerliga också har varit och är en så otroligt värdelös opposition. Ty man kan inte argumentera för friheten om man anser inte är villig att på moraliska grunder argumentera för individens rätt att leva för sin egen skull. Man kan inte försvara kapitalismen på altruistiska och kollektivistiska grunder.

”Ordens kritik mot orden”

I januari började jag läsa teoretisk filosofi A. Den första kursen är en översiktlig genomgång av hela filosofins historia. Det var en ur många avseenden rolig och givande kurs.

Jag tyckte det framför allt var roligt att diskutera filosofierna med andra studenter under rasterna och efter lektionerna, och på textseminarierna. Väldigt många gånger hörde jag folk säga att de tyckte den ena eller de andra filosofen hade en massa viktiga och bra poänger, inte minst Hume och Kant, men sällan eller aldrig var de villiga att leva i enlighet med vad dessa filosofier implicerade. Och detta vet jag eftersom jag explicit frågade dem och de explicit sade det.

När jag sedan fick reda på att Hume själv faktiskt ansåg att livet skulle vara ett helvete om vi försökte leva i enlighet med den skepticism som hans filosofi implicerar, varför vi bör fortsätta att av vana tro på sådana saker som att världen är kasualt ordnad, att det finns en materiell verklighet, ett det finns ett ”jag”, etc, och att det dessutom fanns andra studenter som hade stor sympati för detta sätt att resonera, då fick det mig att börja tänka på en sak jag hade läst. Efter en stund kom jag på det.

Det jag kom att tänka på var det i sanning mycket insiktsfulla Nietzschecitat som Per-Olof Samuelsson brukar ge ibland:

Den enda kritik av en filosofi, som är möjlig och som även bevisar något, nämligen att försöka leva efter den, har aldrig föredragits på ett universitet: utan alltid blott ordens kritik av orden.

Många av mina kollegor har ingen förståelse för varför jag reagerade så häftigt ibland på det jag hörde under föreläsningarna. Jag försökte till en början förklara att jag blev irriterad på den dåliga argumentationen, som jag betraktade som en enda stor och utdragen förolämpning av min intelligens. Men nu förstår jag också att det som gjorde mig irriterad var att jag, till skillnad från mina kollegor, anser att filosofin – om den ska fylla något syfte – måste gå att tillämpa i vardagen, i livet.

Det är ju klart att om man ser på filosofin som en rolig men helt meningslös, opraktisk intellektuell lek, då finns det ju ingen anledning att låta sig uppröras över de praktiska implikationerna som följer om och när man försöker omsätta dessa filosofier till verkligheten. Som exempel vill jag hävda att om man skulle försöka uppfostra ett barn utifrån Humes skepticistiska resonemang, då skulle det enligt mig räknas som ren tortyr. Och detta var, otroligt nog, någonting som en del av mina kollegor instämde med. Ändå såg de inte någon anledning att ens bli litet upprörda över Humes filosofi!

Vad beror detta på? Filosoferna själva blir mer eller mindre uppmuntrade till att inte ens försöka koppla ihop sitt filosofiska tänkande till verkligheten.

Igår började jag på en ny delkurs som heter ”Filosofiska arbetsmetoder”. Den handlar i korthet om logik. Varför är logik viktigt? Ett kort och korrekt svar på den frågan är, därför att verkligheten är fri från motsägelser är det viktigt att också vårt tänkande om verkligheten är fri från motsägelser, om vi vill vara objektiva, dvs om vi vill att våra tankar ska vara förenliga med verklighetens fakta. Detta var inte det svar som vår föreläsare gav oss under gårdagens introduktion till ämnet.

Nej, förklarade hon, filosofer har inte som exempelvis vetenskapsmännen inom naturvetenskaperna, några empiriska medel för att nå kunskap eller verifiera sina slutsatser. Filosofin är ”spekulativ” och därför har filosoferna bara sitt eget ”spekulativa tänkande” som medel för sin verksamhet. Det är därför som logiken är viktig; för att våra rationalistiska luftslott ska vara logiskt riktiga, även om de inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Filosofin har sedan länge ett dåligt, men förtjänat, rykte om sig, som säger att det bara är något som ”flummiga” och ”intellektuella” människor, utan någon som helst verklighetskontakt, ägnar sig åt. Filosofi har inget med verkligheten att göra, det fyller inget syfte, det resulterar inte i någonting, etc. Med tanke på att filosoferna själva blir uppmuntrade att hålla sig borta från verkligheten och istället ägna dagarna åt just ”ordens kritik mot orden”, är det väl inte så konstigt att folk i allmänhet ser på filosofin på detta sätt?