”Moderaternas övertagande av det socialdemokratiska systembygget är oroande. Ett maktskifte måste också betyda ett tydligt systemskifte.”, skriver CUF:s ledare Fredrik Federley tillsammans med Sofia Karlsson, Erik Haara och Annie Johansson. Och de har förstås alldeles rätt. Moderaterna och den borgerliga alliansens mesighet gör att ett maktskifte inte kommer ha någon större betydelse. Läs hela deras artikel på SvD Brännpunkt. Jag vill dock poängtera att även om CUF på sistone har blivit – vilket glädjer mig stort – mycket mer radikala på sistone, så har de fortfarande en bit kvar. De förespråkar nämligen fortfarande ett ”grundtrygghetssystem”.

Se ”The Rise of Dominionism”, en 44 minuter lång diskussion där den kristna högerns destruktiva doktrin, målsättning och ambitioner mycket detaljerat beskrivs. Väldigt intressant. Det finns också en skrämmande dokumentär på 28 minuter som heter ”Life and Liberty for All Who Believe” och som ni också bör se. Båda dessa dokumentärer kan ni ladda ned här. Dessa två filmer visar varför den kristna högern utgör ett lika stort om inte större hot friheten i USA än vad t ex al-Qaida gör!

Jag läste en lång rad intressanta observationer i Arnaud de Borchgraves artikel Dynamic of war:

The Bush administration sells to Israel for $30 million 100 bunker-busting bombs clearly designed as a signal to Iran it may be next on the hit list unless it ceases and desists its quest for nuclear power.

Defense Secretary Donald Rumsfeld pleads with Congress for funds to research nuclear bunker-busters to get at weapons of mass destruction facilities hidden underground (presumably in Iran and North Korea);

The Pentagon, according to calculated leaks, is polishing a contingency plan for 240 air strikes over three days, including Tomahawk cruise missiles, to set Iran’s nuclear plans back 10 years.

Scott Ritter, the controversial ex-Marine turned UNSCOM weapons inspector in Iraq, who correctly predicted there were no WMD in Saddam’s arsenal, says the plan to bomb Iran’s widely scattered nuclear installations has been approved by President Bush. Mr. Ritter predicts the massive air attack against Iran’s nuclear infrastructure will take place next June.

Om detta är sant så finns det kanske fortfarande skäl för hopp.

I Ding ding värld, förlåt, Expressen rapporterar man om en 11 månader gammal bebis som väger 22 kilo: ”Den indiske pojken Lokman Hakim Mondol i Calcutta förbryllar barnläkare över hela världen. Trots att han bara är elva månader har han vuxit enormt, och väger i dag hela 22 kilo.” Det kan förstås inte ha någonting att göra med detta? ”Varje dag dricker han fem liter mjölk och äter ett kilo risgröt för att inte bli otålig av hunger.” Nu är jag ingen expert, men vad exakt är det som förbryllar? Att han väger 22 kilo eller att han matas med ungefär 5-6 kilo föda varje dag?

Minst 50 människor har på onsdagen dödats i en serie självmordsbomber i Irak.

Mellanöstern experten Daniel Pipes kom igår med en ny artikel där han förklarar varför somliga palestinier är sympatiska till Israel. Förklaringen är förstås att Israel står för frihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, lagstyre och kapitalism.

”But planning the [Victory celebration] event the Russian president must have picked the wrong year. The whole happening looked more like a celebration in the year of 1945 than 2005. The red square was filled with statutes of Stalin and happy Russians were dancing under huge banners of the disreputable hammer and sickle. The celebration of the defeat of a cruel tyrant with the symbols of another horrible ruler. That is what you can call abuse of history.

So why did they all [Bush, Schröder, Chirac etc] go to this awkward party in Moscow? Why did they all happily turn up and accept to march under red flags? Everything without even mentioning the millions of victims caused by communist horror or the problems of democracy and human rights in today´s Russia. The Economist has a good wording for this behaviour; eagerness not to offend. This was exactly the same kind of conduct that allowed Hitler to strengthen his power.” – Europea (Via Johan Norberg)

Den frispråkige Walter Williams vet: Genom att ta personligt ansvar. Läs hans senaste kolumn här.

Irakkriget verkar ha gjort det omöjligt för USA att invadera Iran. Inte i huvudsak av militära skäl utan av moraliska. Irakkriget har utvecklats till en soppa bortom allt hopp om räddning. USA har envist struntat i alla möjligheter att rätta till sina tidigare snedsteg. Varje snedsteg har resulterat i att moralen hos amerikanerna har gått ned. Följaktligen har den amerikanska allmänheten blivit trött på kriget. Och det med all rätt. De som ursprungligen var för kriget var det inte därför att de ville att USA skulle bli världens socialtjänst. De gjorde det därför att de ansåg att USA hade rätt att i självförsvar göra slut på hotet från Saddam Husseins Irak. Men sedan tog det slut där. Det handlade inte om att spendera hundratals miljarder på att bygga upp ett helt lands infrastruktur. Och det var definitivt INTE för att de ”älskvärda” irakierna skulle få rösta sig till en ny teokrati à la Iran. Det är därför inte en slump att det finns absolut ingenting som idag tyder på att USA kommer göra någonting åt Iran. Bush har helt enkelt inte mandatet från det krigströtta amerikanska folket. Men något måste göra. Vad? Dr Hurd har följande att säga:

I’m not saying Iran should necessarily be invaded. The politicians have made such a mess in Iraq that I doubt we could invade, whether we should or not. It certainly is reasonable to stop the phony peace talks and consider options such as bombing any and all Iranian weapon facilities. Leave overthrowing the government to the Iranian people, if they want to overthrow it. It they establish an equally bad one, we’ll bomb them too. We can help the Iranians and ourselves by making sure there are no weapons that their irrational, evil government can use. This was Israel’s approach with Iraq’s weapon facilities in the early 1980s. Perhaps sooner or later Israel will do it to Iran. It seems to be our best hope.

Tragiskt men sant så har dr Hurd nog rätt: Israel verkar vara vårt enda hopp.

De som ägnar sig åt omfattande piratkopiering tycker kanske inte att det de gör är stöld. Men de vet att andra tycker det. Så även om de inte känner att de måste rättfärdiga sitt handlande för sig själva känner de ofta att de måste rättfärdiga sig inför andra som tycker att det de gör är stöld. Sällan får man höra mindre begripliga argument. Det faktum att de tycker att deras argument har någon validitet får mig till att undra om det egentligen inte är så att de själva tycker att det är fel, men eftersom de måste ge sig själva ett moraliskt försvar så går de med på vilket argument som helst som kan utgöra ett försvar, även om det inte håller för fem öre.

Några exempel på dessa obegripliga argument är: ”Artisterna förlorar inte på det”, ”Skivbolagen tjänar mer på att vi köper skivor än artisterna”, ”Skivbolagen är giriga”. Det finns kanske fler dåliga argument av samma sort men som jag inte känner till, men de är alla av samma natur: rationaliseringar.

Låt mig bara snabbt granska dessa vanliga dåliga argument. Låt mig börja med det första argumentet, nämligen att artisterna inte har någonting att förlora på att folk inte köper deras skivor. Detta är uppenbart felaktigt. De förlorar givetvis ingenting i den meningen att någon tar pengar ifrån dem, men de förlorar pengar indirekt eftersom de går miste om de inkomster de hade haft om folk köpte musiken istället för ladda ned den.

Det andra argumentet om att det skulle vara OK att stjäla musik genom att ladda ned den bara för att skivbolagen tjänar mer om artisterna bygger på premissen att det är fel av skivbolagen att försöka tjäna pengar på att sälja deras produkter (skivorna), eftersom det – åtminstone hos de med någon talang – är artisten som ju står för själva musiken. Det där är säkerligen ofta sant, men skivbolagen står för precis allt annat som fordras för att producera, lansera och sälja det färdiga resultatet, dvs skivan. Och det färdiga resultatet är inte ensamt ett resultat av artisterna. Så det är lika mycket skivbolagens produkt som det är artisterna. Och eftersom skivbolagen faktiskt står för samtliga omkostnader och tar alla risker är det bara rättvist att det i huvudsak är dem som blir den största vinnaren av affären. Men även om man godtyckligt väljer att bortse från allt detta, så tycks de som motsätter sig att skivbolagen ska få göra vinster på att producera och sälja musik, resonera som så att eftersom artisten i jämförelse inte tjänar så mycket per skiva som skivbolagen så är det ”orättvist” mot artisten, och då menar de att de vill straffa skivbolagen för deras ”exploatering” av artisterna genom att helt enkelt vägra betala för musiken. Det tycks gå helt förbi dessa att artisterna förlorar ekonomiskt även på detta eftersom de ofta tjänar pengar per skiva som säljs. Så mycket för att de ”bryr sig” om de stackars ”exploaterade” artisterna.

Argumentet att skivbolagen är giriga vilar på tre premisser: 1. Det är fel att vilja tjäna massor med pengar. 2. Skivbolagen försöker göra detta genom att kräva ”hutlösa” priser, som dessutom bara går upp hela tiden. 3. Beviset för att skivbolagen är giriga är att det bara kostar några ören att trycka upp en skiva, ändå kräver de allt mellan 100-200 kr per skiva.

Till att börja med finns det absolut ingenting som är fel i att vilja tjäna så mycket pengar som möjligt. (Vad som däremot är fel, men som inte har med saken att göra, det är att vilja tjäna pengar på andras bekostnad, dvs genom att t ex stjäla.) Girighet är en underkategori av egoism, och egoism handlar om att tjäna sitt eget liv, om att handla på ett sätt som främjar ens liv och välmående. Vad är fel med det? Ingenting såvitt jag kan se. Vad som däremot vore fel är att kräva av människor att de ska leva som slavar för andra, inte tjäna sitt eget bästa, utan skada sig själv och utsätta sig för lidande genom att offra sig för andra. Att sträva efter förluster istället för vinster. Det är ett självdestruktivt betende.

Angående skivbolagens prissättning så är frågan huruvida någonting är dyrt eller inte är en fråga om vad man själv är villig att lägga på någonting. Hur mycket man är villig att lägga på någonting säger en del om vad man tycker det är värt för en. Om man är villig att lägga 200 kr på en CD istället för 200 kr på ett par byxor eller sprit, då tycker man att CDn är mer värd än byxorna eller spriten. Om man är villig att lägga 200 kr för en CD istället för en annan som kanske kostar 100 kr så tycker man att den är dubbelt så mycket värd, osv. Så när någon säger att de vägrar betala för musiken de gillar därför att de tycker att den är ”dyr”, så betyder det att de vill ha kakan och äta den samtidigt. Vilket betyder att de är irrationella. Det är i detta sammanhang också värt att notera hur många som säger sig inte ha råd med den ”dyra” musiken aldrig har några problem med om och om igen att slänga ut hundratals, ja rentav tusentals kronor på andra saker såsom sprit och kläder. Av någon anledning har de aldrig råd att prioritera musiken de säger sig hålla så kär. Hur som helst vill jag också poängtera att skivpriserna inte har stigit väsentligen de senaste tio åren. Det är bara en myt eller inbillning orsakad dels av att folk om och om igen har sagt att skivorna har blivit dyrare, dels att folk inte kan tänka abstrakt. De glömmer nämligen bort två saker: omsatt i termer av hur många timmar folk måste jobba idag jämfört med t ex för 10-20 år sedan för att köpa en CD-skiva, så har CD priserna säkerligen gått ned, inte upp. Dvs i termer av CD-skivor har våra reallöner gått upp – och detta trots inflationen. Nu har jag inga siffror på det, men det skulle inte heller förvåna mig om det visade sig att priset på CD-skivor har följt KPI (konsumentprisindex), vilket betyder att det inte har blivit dyrare relativt inkomsterna (som ju också har gått upp under samma tid) att köpa skivor.

Att det inte kostar så mycket att trycka upp en skiva samtidigt som man kan behöva betala upp till 200 kr för en CD-skiva är inget som helst bevis för att skivbolagen tar ut några ”överpriser”. Många känner inte till det men bara för att de stora skivbolagen i absoluta tal lyckas leverera vinster betyder inte att skivbolagen är en exceptionellt lönsam bransch. Faktum är att skivbranschen jämfört med många andra branscher är en ganska olönsam bransch. I genomsnitt är det bara en på tio eller tjugo skivor som innebär en vinst för skivbolagen. Så omkostnaderna för att producera en skiva är väldigt höga, vilket med andra ord betyder att vinstmarginalerna är väldigt små. Det är därför ganska uppenbart att nedladdningen av musik är direkt skadligt för skivbolagen. I längden lär detta också drabba musikkonsumenterna eftersom skivbolagen inte kommer vara lika sugna på att t ex skriva kontrakt med nya artister som de var förr. Att skriva kontrakt med en helt ny talang och försöka producera något med dem kostar massor med pengar och innebär därför väldigt stora risker. Men om folk bara laddar ned den färdiga produkten istället för att köpa den då säger det sig själv att skivbolagen kommer vara mindre intresserade av att göra sådana satsningar. Så vad vi får är dåliga men kommersiellt ”säkra” artister som Britney Spears, och ett sämre och mindre utbud av nya artister.

Det finns många fler dåliga argument som folk kommer med, men dessa får räcka för idag.