Via Captus hittade jag idag en bra debattartikel av Gunvor Hildén, i vilken hon argumenterar för att problemet med de höga elpriserna inte beror på att vi har en ”avreglerad” marknad, utan att vi inte har mycket till elmarknad alls:
Problemet med den socialdemokratiska förtjusningen är att det inte finns någon elmarknad. Jämför till exempel med flyget. När flyget avreglerades uppstod raskt ett antal nya små företag. Resultatet blev en stenhård konkurrens som ledde till dramatiska prisfall.
Nu kan man flyga utomlands till en bråkdel av kostnaden för några år sedan. Det är marknad. ”Elmarknaden” i Sverige är visserligen något mindre reglerad än förr, vilket också då ledde till något lägre priser. Men producenterna består av tre jätteföretag, alla helt eller delvis ägda av staten. Vattenfall ägs av svenska staten, Fortum delägs av finska staten och Eon delägs av tyska staten.
Politiska beslut, och inte marknaden, styr både vattenkraft och kärnkraft. Återstående utbyggda älvar får enligt riksdagens beslut inte tas i anspråk för vattenkraft, och hur stenhårt kärnkraften är reglerad är ingen hemlighet. Några nya konkurrenter kan inte uppstå.
Som många andra debattörer också har noterat är det ju regeringens egna miljöpolitik som till stor del ligger bakom de höga skatterna. Hildén skriver: ”Mona Sahlin vill beskatta elföretagens övervinster för att kunna genomföra sänkta elskatter för konsumenterna. Men regeringen vill ju att elpriserna ska vara höga för att folk ska spara el. Hur går det ihop?” Bra fråga.
Eftersom denna el”marknad” i själva verket är politiskt styrd, konstaterar hon helt riktigt att det är politikernas ansvar att priserna är så höga, inte ”marknaden”.
Sebastian Weil poängterade nyligen att den svenska el”marknaden” trots allt är den internationellt sett mest avreglerade. I alla fall enligt tidningen The Economist. Och elpriserna är också lägst jämfört med många andra semikapitalistiska länder som USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, m fl. Detta före skatterna. Efter skatterna är de svenska elpriserna bland de högsta i Europa. Ändå har socialdemokraterna mage att lägga skulden för de höga elpriserna på de under skatter och regleringar fastkedjade elproducenterna.
Hela denna historia om ”avregleringen” av elmarknaden för med sig en mycket viktig läxa. Och den är att halvmesyrer sällan eller aldrig fungerar. Detta är också någonting som de borgerliga måste begripa. Många av deras förslag är bra. Men i den mån de faktiskt är bra förslag så är de tyvärr också halvmesyrer. Vad är till exempel vitsen med att sänka ersättningsnivåerna för arbetslöshetsförsäkringen — om man inte samtidigt är villig att avreglera arbetsmarknaden? För många, kanske för de allra flesta, är inte bara problemet att det inte lönar sig att arbeta, som den moderata propagandan säger. Problemet är att det överhuvudtaget inte finns några jobb. Varför inte det? Därför att vi inte har någon genuin arbetsmarknad. Fackföreningarna har med hjälp av staten makten att pressa fram väldigt höga minimumlöner, som skapar arbetslöshet. Även om det är sant att sänka ersättningsnivåer för arbetslöshetsförsäkringen skulle göra det svårare för fackföreningarna att bedriva sin nuvarande politik, räcker det inte på långa vägar. Mer radikala förslag krävs. Men några sådana förslag vågar inte de fega pragmatikerna inom den borgerliga oppositionen.
Det är dock inte bara feghet som präglar den borgerliga oppositionen. Den borgerliga oppositionen verkar lida av ungefär samma okunskap om nationalekonomi som socialdemokrater gör. Det var inte alltför länge sedan Fredrik Reinfeldt avfärdade idén om att privatisera Vattenfall med motiveringen att det bara skulle resultera i ”mindre” konkurrens på den svenska elmarknaden. De allra flesta inom den borgerliga oppositionen har uppenbarligen låtit sig övertygas av den falska teorin om ”perfekt konkurrens”. Det är sannerligen tragiskt när man måste spendera tid inte bara åt att bekämpa de myter om kapitalismen som socialdemokraterna slänger sig med, utan även de myter som de borgerliga slänger sig med.
Den mer fundamantala läxan av allt detta är inte bara att halvmesyrer tenderar att fungera dåligt. Den mer fundamentala läxan av allt detta är egentligen att pragmatism inte fungerar. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för pragmatismen inom den svenska inrikespolitiken. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för sådana antikapitalistiska vanföreställningar såsom teorin om perfekt konkurrens. Notera att den fundamentala striden därför inte är en politisk strid mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Nej, den fundamentala striden är den mellan rationell filosofi (objektivismen) och irrationell filosofi. Det är denna långsiktiga opinionsbildning som är den allra viktigaste.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 