Thomas Sowell om ”våldspiralen”:

The ”cycle” notion suggests that each side is just responding to what the other side does. But just what had Israel done to set off these latest terrorist acts? It voluntarily pulled out of Gaza, after evacuating its own settlers, and left the land to the Palestinian authorities.

Terrorists then used the newly acquired land to launch rockets into Israel and then seized an Israeli soldier. Other terrorists in Lebanon followed suit. The great mantra of the past, ”trading land for peace,” is now thoroughly discredited, or should be.

But facts mean nothing to people who are determined to find equivalence, whether today in the Middle East or yesterday in the Cold War.

Kristdemokraterna är parti som många förknippar med ett stort engagemang för etik. Detta är ett parti som säger sig ta etik, kristen etik, på allvar. Jag måste redan här påpeka att jag inte alls är sympatiskt inställd till kristendomen som religion och i synnerhet inte till den kristna etiken. Men det är härvidlag helt irrelevant för den kommande diskussionen. Poängen är att kristdemokraterna gör anspråk på att stå för den kristna moralen i svensk inrikespolitik.

Så här skriver de på sin hemsida: ”Kristdemokraterna bildades inte för att slå vakt om en särskild samhällsgrupps intressen, utan för att främja idéer med grund i den kristna etiken.” Givet detta skulle man ju kunna förvänta sig ett och annat. Men sanningen är att kristdemokraterna är inget annat än den värsta och vidrigaste sortens hycklare. De tar inte sin egen moral med något allvar alls.

Det finns många saker som man kan anmärka på, inklusive det faktum att de förespråkar kristen etik till att börja med. Men det är egentligen inte relevant här. Saken är den att kristdemokraterna, i enlighet med deras religiösa och moraliska övertygelser, betraktar abort som omoraliskt och fel. De ser det nämligen som mord. Så här skriver de i sitt principprogram:

Det är varje värdeförankrad demokratis ansvar att värna livet allt ifrån dess tillblivelse. En abortsituation är därför en konflikt mellan rätten till liv och de blivande föräldrarnas situation i de fall man inte tycker sig ha möjlighet att fullfölja graviditeten. Mot bakgrund av människovärdesprincipen är det omöjligt för staten och lagstiftaren att ställa sig neutrala till det etiska dilemma som en abort innebär. En abort innebär att ett liv släcks.

Jag vill här för ett kort ögonblick bortse ifrån att abort inte är mord. Låt oss bara anta för ett ögonblick att vi håller med dem om att abort faktiskt är mord. Om så, då skulle man ju kunna tro att kristdemokraterna intar ett kompromisslöst ställningstagande för att förbjuda abort, inte sant? Om det var vad ni trodde, då tar ni fel.

”Lösningen på detta dilemma är emellertid inte förbud.” Varför inte? ”Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa.” Detta är i princip som att säga att det är meningslöst att förbjuda mord i allmänhet. Erfarenheten visar nämligen klart och tydligt att somliga har en benägenhet att begå mord alldeles oavsett vad lagarna än säger. (Varför bryr sig förresten kristdemokraterna helt plötsligt om dessa kvinnors liv och hälsa? De är ju medskyldiga till mord. De är moraliskt sett, givet deras kristna etik, lika onda som abortläkarna själva.)

Så här har vi alltså ett parti som inte vill förbjuda vad de måste betrakta som ett statligt sanktionerat massmord. Varför? Därför att det ”fungerar inte”. Det är inte ”praktiskt”. Hur ska man kunna se på ett sådant här parti, utan att konstatera att det är, moraliskt sett, genomruttet?

Låt oss anta för ett ögonblick att det vore rationellt att betrakta civila som oskyldiga endast och allena eftersom de är civila, varför varje civilt offer är en stor tragedi, som bör undvikas så långt det är möjligt. Även om vi antar detta, hur kan då reaktionerna i medierna vara ”proportionerliga”? Bör de inte följa sina egna rekommendationer och vara lite mer ”återhållsamma” i sin kritik mot Israel?

För om det nu var sant, som Hizbollah säger, att Israel avsiktligen attackerar civila, vad är då ”bevisen” för det? Jo, att nästan 150 civila har dödats sedan kriget startades av Hizbollah för fem dagar sedan. Men bevisar inte detta i själva verket att Israel inte gör sitt yttersta för att av ren blodtörst göra slut på så många civila som de bara kan? Jo, det är ju precis vad det bevisar. Israel har den militära förmågan att göra slut på hela Libanon väldigt snabbt och lätt – om de bara ville. Uppenbarligen vill de inte.

Vad beror det på? Förutom att de inte drivs av någon blodtörst, så bryr de sig uppenbarligen alldeles för mycket om världsopinionen som ju ständigt kräver av dem – som är offret här – att hålla tillbaka, att inte göra sitt yttersta för att försvara sig, att skona civila, etc. Denna vädjan kommer även ifrån Vita huset. Vi hör däremot ingen säga att Hizbollah, Hamas eller staterna som står bakom dem, som ligger bakom allt detta, Iran och Syrien, ska visa på ”återhållsamhet” eller ”proportionalitet”.

Vem har rätt eller fel i den här konflikten är inte en fråga om vem som svarar mest ”proportioneligt” eller i enlighet med ”folkrätten” eller vem som håller sig inom Genevekonventionen. Det är en fråga om principer. Detta är något som ständigt ignoreras av våra intellektuella och kommentatorerna i medierna. I vår otroligt pragmatiska kultur, är detta inget som förvånar mig. Men det är inte desto mindre oerhört frustrerande att se människor diskutera i evigheter vad som krävs för att uppnå en lösning här, bara för att efter mycket om och men komma fram till att det i bästa fall är otroligt komplicerat och kommer ta otroligt lång tid, eller i värsta fall att ingen lösning finns tillgänglig.

Tack och lov har de fel. Helt fel. Om man bara väljer att acceptera rationella principer, inser man mycket snabbt vad det är som är problemet och hur man ska lösa det. Man inser då även hur irrationell kritiken mot Israel egentligen är.

Vem startade kriget? Det är, som vanligt, inte Israel. Det är Hamas, Hizbollah, Iran och Syrien. Så vem bär då ansvaret för samtliga offer i denna konflikt? Det gör dessa parter. Inte Israel. Israel har i enlighet med principen om självförsvar rätt att använda allt våld som krävs för att försvara sig, för att göra slut på fiendens förmåga och vilja att fortsätta föra krig mot dem. Exakt hur mycket eller lite våld det innefattar, bestäms av omständigheterna och är upp till militärstrategerna att avgöra. Israel bör inte avstå från att göra vad som krävs för att vinna kriget, bara för att svaret ska vara ”proportionerligt”.

De som kräver ”proportionalitet”, tycks mena att Israel – en oskyldig och väsentligen fri nation – ska gå med på att deras medborgare bli kidnappade och slaktade, eftersom det bara är ett fåtal. Var drar man gränsen för vad som är rimligt att ”acceptera”? Varför ska man överhuvudtaget acceptera detta? Det finns inget rationellt svar på dessa frågor. Inte så länge man envisas med att inte vända sig till rationella principer. Istället ska det avgöras, som pragmatiker alltid föreslår, genom helt godtyckliga gränsdragningar som bestäms av vad som är ”rimligt” och ”praktiskt, dvs av vad som tillfredställer världsopinionens anti-Israeliska känslor för tillfället.

Vad betyder idén om ”proportionalitet” i verkligheten? Det finns som jag ser det bara ett sätt att förstå sig på denna idé. Anta att Hamas spränger ihjäl en Israel, då ska Israel svara med att bara döda en palestinier, eller, på sin höjd kanske ha sönder ett hus utan att några människor skadas eller dödas. Hur ska detta få ett slut på kriget? Hur ska det stoppa terroristernas förmåga att genomföra attacker? Hur ska det bryta de civilas vilja att fortsätta stöda slaktandet av israeler? Sanningen är förstås den att det inte hjälper det minsta och endast kommer att dra ut på kriget, stärka fienden i sin tro att de kan vinna kriget, köpa tid åt fienden att mobilisera för nästa attack, osv.

Så de som kräver att Israel ska visa på ”återhållsamhet” och svara mer ”proportioneligt”, menar egentligen att Israel inte har någon rätt att försvara sig och därmed inte har någon rätt att existera och att de därför inte ska göra vad som krävs för att faktiskt försvara sig. Vad är rationellt med denna position? Absolut ingenting. Och tvärtemot vad dess förespråkare säger och pragmatiskt har övertygat sig själva om, kommer kravet på ”proportionalitet” inte leda till fred. Det kommer endast att leda till ett mer utdraget krig, med mer blod, död och förstörelse. Fler oskyldiga civila, israeler såväl som libaneser kommer att dö. Ändå är det ”proportionalitet” de envisas med att förorda.

Om det bara var fråga om lite mer ”återhållsamhet” och ”proportionalitet” hos dessa människors irrationalitet.

Det råder nu krig mellan Libanon, palestinierna och Israel. Iran hotar att förklara krig mot Israel om de angriper Syrien. Det talas om storkrig. Våra intellektuella ser mycket mörkt på situationen, detta trots att de har fått precis vad de ville.

Våra intellektuella förespråkar pacifism och så kallade rättvisa krig. De förespråkar förhandlingar och kompromisser med terrorister. De fördömer ständigt Israel för att de inte förhandlar tillräckligt eller för att de inte är tillräckligt pacifistiska eller för att de inte för tillräckligt ”rättvisa” krig. Ändå är dagens situation verket av just pacifism, teorin om rättvist krig, ständiga förhandlingar och kompromisser med terrorister.

Israel förhandlade år 2000 med palestiniernas ledare Yassir Arafat och erbjöd dem 96% av allt land de begärde. Allt Israel begärde i utbyte var fred. Vad fick de? En andra intifada, en våg av terrorism, som har kostat hundratals israeliska liv.

När Israel till slut svarade på palestiniernas terrorism, år 2002, då gjorde de ofta det på ett enligt våra intellektuella ”rättvist” sätt. De gick in och utsatte sina soldater för helt onödiga risker. Istället för att låta deras flygvapen jämna terrornästen som Jenin med marken, gick de med på att offra ett tjugotal av sina egna soldater. Varför? Jo, för att skona civila i området. Men en överväldigande majoritet av palestinierna är inte oskyldiga. De stöder som både opinionsundersökningar och deras handlande visar terroristernas sak både materiellt och moraliskt.

Förra året gav Israel i utbyte mot ingenting bort hela Gaza till palestinierna. Vad fick de? En seger för Hamas eftersom de, palestinierna, såg detta som en seger för deras terrorism. Raketer har sedan dess regnat över Israel från Gaza, attacker som Israel inte har svarat på.

Sedan kidnappade palestinierna och Hizbollah tre israeliska soldater, vilket bröt ut dagens situation. Varför? Därför att Israel i åratal har gått med på att lämna ut terrorister för att få hem sina kidnappade soldater. 1985 lämnade Israel ut 1150 libanesiska och palestinska terrorister, för att få hem 3 israeliska soldater. 2004 lämnade Israel ut 436 terrorister för att få hem 3 israeliska soldater.

När man förhandlar med terrorister då ger man dem den principiella överhanden. Man säger i princip till dem att de kan komma undan med deras terrorism. Men inte bara det. Man säger även till dem att de faktiskt har rätt. Så förhandlingar och eftergifter resulterar endast i att man uppmuntrar terroristerna till att slakta fler oskyldiga och att komma med fler krav. Genom att skona de ”oskyldiga” civila ser man till att det moraliska och materiella stödet från allmänheten för kriget mot Israel fortsätter att vara starkt. Historien är fylld av exempel som uteslutande visar hur pacifism och eftergifter av den här sorten endast stärker och uppmuntrar den aggressiva parten i en konflikt.

Men de intellektuella ignorerar och evaderar allt detta och mycket mer därtill. Sedan fortsätter de med att fördöma Israel för att de inte är tillräckligt hängivna till deras irrationella idéer. Sist världen stod på randen till ett världskrig, trodde Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain att han hade skapat ”fred i vår tid” genom att förhandla och ge efter för Hitler. Så borde inte de intellektuella, i ljuset av detta, granska sina egna idéer och premisser, innan de, återigen, kräver att Israel ska förhandla fram en ”fred i vår tid”?