Vad mäter guldet?

Hur mäter man bäst inflation? I tidigare inlägg har jag framfört den så kallade kvalitetsteorins syn på inflation. Enligt denna teori, som bland annat företräds av John Tamny och Nathan Lewis, är pengarnas kvalitet, inte kvantitet, minst lika viktigt (om inte viktigare), för att förstå och förklara inflationen. Vidare menar de att det är guldpriset som utgör den bästa måttet på inflation, inte traditionella prisindex som t ex KPI.

Tamnys och Lewis argument för att guldpriset utgör det bästa måttet för inflation är att guldets köpkraft har historiskt sett varit stabilt. Efterfrågan på guld är stabil då det har så få industriella användningsområden. Samtidigt utgör varje ökning av guldmängden i relation till den totala mängd som har grävts upp en försvinnande liten andel. Guldets kvalitet förändras inte över tiden. Så det finns ingen anledning att justera priset för kvalitetsförändringar. Summan av kardemumman är därför att om guldpriset går upp eller ned, då är det, enligt detta argument, sällan ett tecken på kvantitativa förändringar utbud och efterfråga och aldrig ett tecken på kvalitativa förändringar. Nej, priset går upp och ned därför att våra pengar har gått upp och ned i värde. Guldpriset är inte bara ett mått på inflation (eller deflation), det är det bästa måttet då det till skillnad från KPI nästan bara fångar upp monetära, inte reala förändringar.

Jag vill nu påstå att i den mån guldet har varit en indikator på inflation så är den nog inte längre det. Jag tror att medan vi fortfarande var på guldet då tycks guldpriset också ha fungerat som en ankare för våra priser precis som KPI idag fungerar som en ankare för våra priser. I alla fall i det långa loppet. Och det är möjligt att detta förhållande fortfarande håller i det långa loppet. Men fram tills ganska nyligen var jag övertygad om att guldpriset än i våra dagar tjänar som en sådan ankare, och då inte bara i det långa loppet utan också i det korta. Men jag är inte längre lika övertygad om att så fortfarande är fallet. (Innan vi fortsätter vill jag bara betona att inget i detta inlägg ska tas som att jag inte vill återgå till guldet.)

Vad ligger till grund för mina tvivel? Dåliga argument från John Tamny and Nathan Lewis.

Låt oss ta det från början. Tamny menar att 2000-talet var, precis som 1970-talet, en period av omfattande inflation och beviset för detta är att guldpriset steg från ca 250 USD (2000) till ca 1890 USD (2011). Fast om det nu finns ett samband mellan guldpriset, som ska mäta pengarnas värde och köpkraft, och därmed prisnivån, då var det som bortblåst under 2000-talet. Och detta vet Tamny. Och han är fullt varse om att detta är ett pedagogiskt problem när det kommer till att sälja idén att guldet ännu fungerar som en ankare och således som en måttstock för inflation eller deflation. Så de måste försöka redogöra för hur det kommer sig att verkligheten inte (längre) beter sig som deras teori förutsäger.

Tamny menar t ex att KPI var mer pålitligt på 1970-talet. Tamny påstår att förklaringen till att KPI inte längre mäter inflation är för att de priser som tenderar att reagera (snabbast) på guldprisets utveckling, nämligen råvaror (t ex mat och energi), inte längre har samma viktning i KPI-korgen som på 1970-talet. (Han antyder också, utan belägg, att KPI inte längre går att lita på eftersom staten, “eager to obscure” har medvetet förvrängt statistiken: “Inflation as calculated by government can be whatever bureaucrats want it to be”. Det ligger alltså en statlig sammansvärjning bakom de, för Tamny, obekväma KPI-siffrorna!)

Som “bevis” för detta tar han upp att i andra, fattigare länder som Indien och Kina, där folk lägger mer pengar på mat och energi, så ser vi också högre KPI-siffror. Problemet med detta resonemang är att det inte kan förklara skillnaden mellan 1970-talets höga KPI-inflation och 2000-talets jämförelsevis låga KPI-inflation. Man kan enkelt avgöra detta genom att titta på en korg som uteslutande består av råvaror som t ex mat. KPI-siffrorna blir något högre men det räcker inte på långa vägar för att förklara varför KPI-inflationen var lägre på 2000-talet än på 1970-talet. (Och om man tittar på en korg som uteslutande består av energi, då får man visserligen ganska dramatiska svängningar, men det hjälper ändå inte att förklara skillnaderna mellan 1970-talets och 2000-talets KPI-inflation då energi, som nu, endast står för 7-8% av korgen.)

Anledningen till att KPI-viktningen har ändrats är inte för att staten vill manipulera fram bättre KPI-siffror. Nej, anledningen är att amerikanerna har blivit rikare! Ju rikare folk blir, desto mindre pengar tenderar de att lägga på sådant som mat och energi. Ju mindre pengar de lägger på sådant som mat och energi, desto mer pengar har de över för att lägga på sådant som kläder, bil och villa, TV, TV-spel, datorer, smarta telefoner, surfplattor, för att inte säga konst, underhållning, semester, osv. Länder som Indien och Kina är fortfarande fattiga. Det är därför indier och kineser måste lägga en större del av sina inkomster på sådant som mat och energi. Eftersom KPI ska försöka mäta prisnivån måste den rimligen motsvara en “korg” av alla möjliga varor och tjänster som folk faktiskt köper. Om korgen viktas så att 50% bestod av mat och energi, då skulle KPI inte länge göra ett bra jobb på att mäta den generella prisnivån på det som amerikanerna faktiskt lägger sina pengar på.

Ibland påstår Tamny att 2000-talets KPI är lägre därför att dagens KPI-siffror inte inkluderar mat och energi:

Where it gets interesting is that “inflation” as measured by CPI didn’t mirror the dollar’s stupendous fall. While inflation is most certainly an effect of a decline in the unit of account (in our case, the dollar), and while measures of inflation in the 70s reflected the dollar’s sad devaluation, they didn’t in the 21st century. Even though the dollar was historically weak such that gold hit an all-time high of $1900 in August of 2011, the measures of inflation used by economists didn’t broadcast the greenback’s weakness. You see, inputs like food and energy known to be most sensitive to monetary error had been stripped out of the inflation indices such that what was, wasn’t. Inflation as calculated by government can be whatever bureaucrats want it to be. Eager to obscure (at least in headline form) Washington’s desired devaluation of the dollars we earn, what would normally have exposed the inflation was subtracted from the measure. A period of intense dollar decline (that’s what inflation is) didn’t reveal itself through CPI and the rest.

Tamny syftar inte på den vanliga KPI statistiken (som tvärtemot vad Tamny påstår visst inkluderar mat och energi), utan på något som kallas för “kärn-KPI”, dvs KPI minus mat och energi. Och Tamnys argument är att under 1970-talet var KPI hög eftersom man inkluderade mat och energi. Problemet är att även om man tittar på 1970-talets “kärn-KPI” förblir 1970-talets inflationen hög. Vare sig man inkluderar eller exkluderar mat och energi gör det ingen skillnad. (Se bilden nedan.) Så detta argument håller inte.

fredgraph-2

Tamny och Lewis menar att en anledning till att sambandet mellan guldpriset och KPI är så svagt är att många priser är tröga. Beroende på avtalens löptid kan det ta flera år innan folk väljer att förnya avtalen med hänsyn till det högre guldpriset. Jag köper att många priser är tröga och att de är tröga på grund av sådant som avtalens löptid. Jag köper också att detta kan förklara en del av det vi ser i det korta loppet. Ett problem med denna förklaring är dels att det inte finns några belägg för att folk ens tittar på guldpriset när de försöker avgöra hur illa inflationen är. (Tamny medger detta i sin läsvärda bok Popular Economics.) När löner, hyror och räntor höjs med hänsyn till inflationen då är det med hänsyn till sådant som KPI (priset på varor och tjänster), som dessa avtal skrivs. Inte guldpriset.

Men vad som gör detta resonemang än mer underligt är att om man vill försöka förklara det svaga sambandet mellan guldpriset och KPI under 2000-talet med att priser är tröga, då antyder man också att efter 1970-talets ovanligt höga KPI-inflation så blev plötsligt priserna avsevärt mycket trögare under 1980-talet och framöver. Rent logiskt skulle man ju annars kunna tro att marknaden, skärrade av 1970-talets höga KPI-inflation, skulle reagera genom att tvärtemot skriva avtal med kortare löptider, inte med längre löptid som denna mycket bekväma förklaring antyder. Detta är en ad hoc-förklaring.

Det finns ett annat relaterat skäl att ifrågasätta med vilken kraft guldet post-1971 fungerar som en ankare för priser. Tamny brukar ständigt prisa marknadens rationalitet och effektivitet—och det med rätta. Marknaden är för det allra mesta ytterst rationell och effektiv. Men om så är fallet hur kommer det sig då att så gott som inga investerare bakar in den omfattande inflation som guldpriset förtäljer när de köper inflations-indexerade statsobligationer på 5, 10 eller 30 år? Verkar minst sagt underligt om marknaden nu är så rationell och effektiv.

Liksom Tamny, avfärdar Nathan Lewis KPI-statistik. “[T]he CPI has become so heavily managed that it is regarded by many as an outright lie. Basically, propaganda”. Han förlitar sig istället på ShadowStats fejkstatistik. Detta, om något, är ett skolboksexempel på konfirmeringsbias. Om man måste förlita sig på fejkstatistik för att bekräfta sin teori, då har man ett problem.

Lewis är i alla fall konsekvent. Han menar nämligen på fullaste allvar att den vanlige amerikanen är fattigare idag än 1970. “Beviset” för detta är att om vi räknar på hur mycket guld den vanlige amerikanen har råd med idag så ser vi att pengarnas köpkraft har urholkats till en sådan grad att hon är ungefär 70% fattigare idag (2010-talet) än 1970. Detta är absurt!

Vad sägs om att istället räkna på hur mycket mat och kläder, bil och villa, TV, tv-spel, datorer, smarta telefoner och surfplattor, etc., som den vanlige amerikanen har råd med? Om man tittar på de amerikanska hushållens reala välstånd—sådant som storleken och/eller kvalitén på deras bilar, TV-apparater och TV-spel, datorer, disk- och tvättmaskiner, gasspisar och mikrovågsugnar, luftkonditionering, och allt annat som de fyller sina egnahem med, då ser man att dagens “fattiga” amerikaner har samma eller högre levnadsstandard som 1970-talets medelklass. (Se t ex Myths Of Rich And Poor: Why We’re Better Off Than We Think, Michael W. Cox och Richard Alm, 2000.)

Det är ganska svårt att få ihop denna bild om man anser att guldpriset är det bästa måttet på inflation, då det implicerar att samma hushåll knappast skulle kunna ha råd att unna sig mer, fler, nya och bättre varor och tjänster. Det är däremot ganska enkelt att få ihop bilden om man går med på att traditionella prisindex—som söker mäta prisnivån för varor och tjänster folk faktiskt lägger sina pengar på—är trots sina brister i varje fall ett mer relevant mått på pengarnas köpkraft. (Jag menar: Vad är egentligen vitsen med ett inflationsmått som inte verkar ha någon koppling till pengarnas köpkraft i termer av varor och tjänster?)

När din teori kräver att du kommer med en lång lista av ohållbara ad hoc-förklaringar eller att du måste börja förlita dig på fejkstatistik eller att du känner ett behov av att börja föra löjeväckande resonemang om att amerikanerna har det sämre idag än för nästan femtio år sedan, då är något allvarligt fel med din teori.

Så nej, jag är inte lika övertygad om att guldet (fortfarande) är den bästa måttstocken på penningvärdet. I varje fall inte i det korta loppet. Jag inte heller lika övertygad om att prisindex som KPI gör ett sammantaget dåligt jobb på att mäta penningvärdet. Då sådana prisindex faktiskt försöker mäta vad du och jag faktiskt betalar för varor och tjänster, skulle jag säga att de (trots sina brister) av allt att döma gör ett bättre jobb på att meningsfullt uppskatta penningvärdet än vad guldpriset gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.