Ett vansinnigt krig

USA:s intervention i Libyen är något av det mest irrationella och omoraliska på mycket länge.

Statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Detta betyder att staten ska bara använda militärt våld om och när det finns objektiva bevis för att amerikanska medborgares rättigheter står på spel. USA har visserligen rätt att bomba Libyen; diktaturstater som Libyen har nämligen ingen rätt att existera. Stater som varken erkänner eller respekterar andras rättigheter har ingen rätt att existera. Men frågan är inte huruvida USA har rätt att bomba Libyen, frågan är huruvida USA:s intressen tjänas av det.

Kadaffi är historiskt sett en fiende till USA. Libyen har gjort sig skyldigt till terrorattacker mot USA. Detta vore ett skäl att bomba landet tillbaka till stenåldern. Men det är inte därför man gör det. För Obama är detta inte fråga om USA:s intressen eller säkerhet. Nej, detta är fråga om ett ”humanitärt” krig. Det är inte USA:s säkerhet som man värnar om. Nej, det är rebellernas säkerhet.

Det finns ingen anledning att tro att USA:s intressen eller säkerhet tjänas av att hjälpa rebellerna. Vilka är rebellerna här? Vad är det de vill (förutom göra sig av med Kadaffi)? En del påstår att de slåss för demokrati. Men det är inget skäl för att ge dem vårt stöd. Demokrati innebär bara att dåliga eller värre personer kan ersätta Kadaffi genom demokratiska val. Om de demokratiska experimenten i Mellanöstern ger oss någon indikation, då betyder krig som gör Mellanöstern säker för demokratin att man i själva verket gör Mellanöstern säker för islamisering. Hur är detta i vårt intresse? Hur kommer det att göra världen säkrare?

Det finns rapporter om att rebellerna tar hjälp från Al-Qaida. Om det är sant, då är rebellerna inte värda något stöd från oss i väst. Om något förtjänar de att bombas tillsammans med Kadaffi. Trots detta finns det rykten om att väst ska börja beväpna rebellerna!

Om det trots allt är så att det ligger i vårt intresse att ge rebellerna vårt stöd, då är den militära insatsen inte desto mindre irrationell eftersom man inte går in för att avsätta eller döda Kadaffi. USA och NATO handlar på ett FN:s mandat som bara sanktionerar upprättandet av ett flygförbud. Men hur stoppar det Kadaffi från att attackera rebellerna på marken? Det finns ingen logik här.

Allt som gjorde Irakkriget till ett omoraliskt krig gör detta ännu mer omoraliskt. Man kunde åtminstone argumentera för att Saddam Husseins Irak – med sin historia av att trotsa USA, stöda terror och oklarheterna kring hans olika massförstörelsevapen – utgjorde ett hot, varför det låg i USA:s intresse att invadera och avsätta Saddam Hussein i ett förebyggande syfte. Men på vilka grunder kan man seriöst hävda att Libyen utgör ett hot idag? Det har inte sponsrat terror sedan slutet av 1980-talet och det lade ned sitt kärnvapenprogram för snart tio år sedan. De senaste tio åren har Libyen inte trotsat USA utan snarare agerat som en kelgris; de har gjort allt för att bli borttagna från USA:s lista över terrorsponsrande stater och bli betraktade som en västvänlig regim. (Jag tycker det är skamligt av väst att behandla Libyen bättre, att låta regimen ostraffat gå från fiende till ”allierad”. Men det är en annan historia.)

När en del försvarade Irakkriget med motiveringen att Saddam Hussein mördade och förtryckte sin egen befolkning, då var det inget som fick sådana som Obama att reagera. Obama var emot Irakkriget men är för Libyenkriget. Hur ska man förklara detta?

Hur ska man förklara ett krig uppbackat av ingenting mer än motsägelser? USA, liksom västvärlden i stort, har ingen utrikespolitik eftersom USA:s ledare har inga riktiga principer. Som djur går man bara på känslor och rutin. Men i krissituationer, som denna, när politikerna tycker att det känns brådskande att ”göra något”, då faller politikerna tillbaka på de mest okontroversiella principer som kulturen har matat dem med. De lutar sig mot en moralfilosofisk bekvämlighetszon och i detta fall vet alla vad det betyder: den altruistiska moralfilosofin. USA känner sig alltså bara moraliskt berättigade att sätta in sin militär – INTE när deras rättigheter och intressen hotas – utan när ANDRAS rättigheter och intressen hotas. I detta fall rebellerna i Libyen.

Men varför gjorde Obama inget för rebellerna i Iran? Libyen är precis som Egypten en väsentligen sekulär stat medan Iran, som är en av USA:s värsta och svurna fiender, är en islamisk teokrati. (Kom ihåg att Irak också var en väsentligen sekulär stat.) USA:s ledare känner alltså att de kan inte motivera en attack på Iran, eftersom det skulle göra kopplingen till islam för klar och tydlig. Men de känner att de kan motivera en attack på Irak eller Libyen, just eftersom kopplingen till islam är otydlig eller icke-existerande.

De islamiska fundamentalisterna som det muslimska brödarskapet och al-Qaida som vill etablera islam, med våld om nödvändigt, i västvärlden. De sekulära diktatorerna i Mellanöstern vill inte sprida någonting alls. Så om vi ser till vad som ligger i vårt intresse är det klart att de sekulära diktatorerna inte alls utgör samma hot mot våra intressen som de islamiska fundamentalisterna. Ändå lämnar vi Iran och Saudiarabien i fred, medan vi låter västvänliga sekulära diktatorer falla (Egypten) eller också attackerar dem (Irak och Libyen). Genom att verka för en demokratisering öppnar man sedan dörren öppen för islamisterna att tåga in genom demokratiska val.

Så om man tar ett steg tillbaka kan man snart urskilja ett mönster. Det är endast politiskt korrekta och självuppoffrande krig som går att sälja in hos allmänheten. Och med tanke på hur opinionssiffrorna ser ut i olika länder verkar det som att de allra flesta tycker att kriget är ganska okontroversiellt. Om man värderar livet, då måste du se att det är ett moraliskt brott att offra sig själv för andra. Jag fördömer det därför som ett moraliskt brott. Det är ett brott att handla självdestruktivt: att göra det för andra i nöd gör inte saken ett dugg bättre; att göra det för sina fiender är bara obscent. Detta är ett moraliskt brott som Sverige absolut INTE bör delta i.

”Tänk om…?”

Falska idéer är dåliga idéer. Men det finns en kategori av idéer som är ännu värre än falska idéer och det är godtyckliga idéer. Falska idéer leder till förstörelse, död och lidande. Godtyckliga idéer är ändå värre eftersom de underminerar alla förutsättningar för sanna och goda idéer. Vad är en godtycklig idé? Det är en idé som det varken finns några varseblivningsmässiga eller begreppsliga bevis för. Det är alltså en grundlös idé. Låt mig konkretisera.

Exempel: ”Vi lever i The Matrix – Hur vet du det? – Hur kan du utesluta att så inte är fallet? – För att det finns inga bevis…? – Kan du bevisa att vi inte lever i The Matrix?”

Ytterligare exempel: ”Världen styrs av ett hemligt sällskap som heter The Illuminati – Har du några bevis för det? – Nej det finns inga eftersom de kontrollerar alla medier, alla bokförlag, alla databaser, Internet. De skriver historieböckerna. – Det där låter som ett hopplöst cirkelresonemang. – Det är precis vad de vill få dig till att tro!”

Ett sista exempel: ”Det finns en dimension bortom den vi ser. – Vad får dig att tro det? – Tja, precis som en bandspelare bara kan fånga upp ljud men inte bild, finns det saker som våra fem sinnen inte kan fånga upp. Så det kan finnas en hel värld där ute, som vi aldrig kan veta någonting om! – Så… det finns inga bevis? Du bara spekulerar? – Tja, det är väl ändå möjligt, inte sant?”

Lägg märke till att i alla tre exempel så presenterar man inte ett enda bevis. Absolut ingenting. Man bara kommer med en massa påståenden som inte backas upp med någonting.

Godtyckliga idéer är dock inte falska. Nej, de är varken sanna eller falska. ”Sant” och ”falskt” är relationella begrepp: de handlar om relationen mellan en idé och verkligheten. Idéer är sanna om de överensstämmer med verkligheten och falska om de motsäger verkligheten. Så hur vet jag någonting överhuvudtaget? Därför att jag har gjort observationer och resonerat abstrakt, i flera steg, därifrån.

Utan detta är mina idéer obegripliga och det är omöjligt för mig att avgöra om de är sanna eller falska. Utan detta kan jag inte heller förstå vad idén implicerar eller hur jag ska tillämpa den. Därför kan vi inte heller göra någonting med dem rent tankemässigt.

Idén ”Kapitalismen är god” är inte självklar; utan en kontext som gör påståendet begripligt eller bevisbart kan jag inte förstå det eller utvärdera det som sant eller falskt, än mindre tillämpa den eller koppla ihop den med allt annat jag vet. Det är, isolerat från all kunskap, bara ”tomt prat”.

Atomteorin är, för att ta ett annat exempel, inte riktigt begriplig utan alla de observationer och experiment som faktiskt ledde vetenskapsmännen till slutsatsen att det finns atomer. Det är endast i denna vidare kontext som man kan bevisa eller motbevisa atomteorin. Av samma anledning var den också helt meningslös och, därför, helt oanvändbar. Man kunde inte göra någonting med den rent tankemässigt: man kunde varken förklara, förutsäga eller integrera någonting med teorin. (Se The Logical Leap för en längre utläggning.)

Det godtyckliga är faktiskt värre än det falska. Det falska bär en relation till verkligheten. Du kan därför göra någonting med falska idéer: du kan relatera dem till allt annat du vet, upptäcka deras absurda implikationer, se att de motsäger erfarenheten, därmed vederlägga dem och sedan, med gott samvete, avfärda dem som falska. Men du kan, som sagt, inte göra någonting rent tankemässigt med det godtyckliga. Skulle du däremot, av vilken anledning som helst, acceptera det godtyckliga i ditt tänkande, då kommer du att begå ett tankemässigt självmord.

Som en kritisk tänkare bör man försöka se en fråga från många möjliga infallsvinklar. Man bör även ta itu med de bästa argumenten som djävulens advokat kan producera. Men om du tror att du, som en kritisk tänkare, måste ta itu med grundlösa fantasier då har du fel. Det behövs bevis för att du ska ha skäl att se något som möjligt. En livlig fantasi utgör däremot INTE bevis för att något är ”möjligt”. Grundlösa fantasier är och förblir GRUNDLÖSA FANTASIER. Även tvivel måste motiveras och grundlösa fantasier utgör inget skäl för tvivel. Det grundlösa motsvarar inget. Att ”ge upp” det godtyckliga är därför att ”ge upp” inget när det kommer till kritiskt tänkande.

Det är en principfråga. Har du väl gått med på ett grundlöst ”kanske” eller ”tänk om…?” då är du helt rökt. Har man väl accepterat ett grundlöst kanske finns det ingen gräns för hur många ytterligare grundlösa ”tänk om…?” du kan komma att acceptera. Eftersom det är en principfråga finns det inget utrymme för kompromisser här. Släpper du väl in det godtyckliga i ditt tänkande då kommer du på en och samma gång öppna dörren för total mysticism och skepticism.

Det är inte särskilt svårt att se hur det godtyckliga möljiggör mysticism. Alla som någonsin har haft några längre seriösa diskussioner med teister har, förr eller senare, hört något i stil med: ”OK, jag medger att jag inte kan bevisa att Gud finns. Men kan du bevisa att han INTE finns?” Den underförstådda implikationen här är att så länge du inte kan bevisa att Gud inte finns har de rätt att fortsätta tro på Gud trots den totala frånvaron av bevis.

Denna replik bör knappast komma som en överraskning. Att tro på saker utan bevis är ju ändå själva essensen av mysticism. Poängen är dock den att om man går med på att det är upp till dig att motbevisa Guds existens trots att inte ett enda bevis för hans existens har presenterats, då säger man faktiskt att förnuftet inte är den enda källan till kunskap. Och om du går med på det då öppnar du dörren för alla som vill köra med tro, intuition, uppenbarelse eller känsla som om de vore likvärdiga med eller rentav bättre än förnuftet (eftersom de sägs upplysa oss om de viktigaste sanningarna).

Vad som däremot inte är lika uppenbart är hur accepterandet av det godtyckliga leder till skepticism. Men om man studerar filosofins historia finner man snabbt exempel på detta.

Ett sådant exempel är Descartes onda demon som hela tiden har lurat oss till att tro att det finns en värld där ute, full av människor, saker, att vi har en kropp, inklusive sinnen med vilka vi ser, etc. Om du ens för ett ögonblick går med på att en sådan ond demon kanske finns, och försöker ta med det i beaktande, då spelar det ingen roll vilka argument du än kommer med. Descartes och hans moderna efterföljare, inspirerade av filmer som The Matrix, kan hela tiden påminna dig om den onda demonens existens och påpeka att du inte kan vara säker på att de bevis du framför inte är en del av hans illusion.

För ett annat exempel på hur det godtyckliga leder till total skepticism kan man studera David Humes filosofi. Hume säger att lagen om orsak och verkan bara är en inbillning som orsakas av vårt psykes benägenhet att associera en händelse med en annan. Hur ”vet” han det? Därför att han säger att allt vi ser är att en händelse följs av en annan, men någon ”nödvändighet” mellan händelserna ser vi minsann inte. Den enda anledningen till att vi tror att en händelse ”måste” följas av en annan är för att vi har sett det om och om igen och därför förväntar vi oss det.

Men som om detta inte vore nog kan han dessutom föreställa sig alla möjliga följder än de som faktiskt observeras och dessa alternativa följder är ”logiskt möjliga” eftersom vi kan föreställa oss dem. Så det räcker inte med att du knuffar en boll och ser att den rullar för att veta att den – allt annat lika – måste, i enlighet med sakens natur, rulla när man knuffar den. Nej, om Hume kan föreställa sig att bollen istället börjar sväva eller förvandlas till gröt eller vad för något som helst då är det minsann ”logiskt möjligt”.

Den underliggande falska premissen som gör att sådana som Hume känner sig berättigade att behandla sina fantasier som om de vore fakta eller logiska argument, som om de vore legitima skäl att ta hänsyn till i sitt tänkande, är samma premiss som ligger bakom den analytisk-syntetiska dikotomin. Nämligen premissen att våra begrepp endast syftar till definitioner, inte till konkreterna där ute, inklusive alla deras egenskaper, kända såväl som okända. Så länge man tror att begrepp endast syftar till deras definition, då kan man att känna sig fri att föreställa sig vad som helst som inte motsäger definitionen som ”logiskt möjligt”. För en vederläggning av den analytisk-syntetiska dikotomin hänvisar jag till Leonard Peikoffs essä ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” som finns återpublicerad i ITOE.

Observera att Hume inte ger oss några bevis för att vi ska tro att bollen kommer göra någonting annat än att rulla när vi knuffar den. Allt han ger oss är en fantasi men en fantasi är inte ett bevis. Så om du ens för ett ögonblick går med på att acceptera Humes fantasier som ett skäl för att börja tvivla på lagen om orsak och verkan, eftersom du inte kan se varför det skulle vara ogiltigt att hänvisa till fantasier av detta slag som ett skäl, då kommer du att ha skäl att betvivla inte bara att bollen måste rulla när man knuffar den. Nej, du kommer även att ha skäl att betvivla all kunskap; när du väl har lämnat verkligheten och trätt in i fantasins värld finns det inga gränser för hur mycket grundlöst tvivel du kan ”motivera”.

Till saken hör att alla generaliseringar är ytterst en begreppslig identifikation av kausala samband. Alla naturlagar identifierar kausala samband. Så gör även morallagar. Som exempel identifierar principen om ärlighet ett kausalt samband, nämligen det mellan att ha ett rationellt förhållande till sanningen och att vinna eller bevara alla sina värden. Även deskriptiva generaliseringar (till exempel ”gräs är grönt”) måste ytterst, om de ska vara legitima, identifiera ett kausalt samband kausala. Att gräset är grönt vet vi men för att ha skäl att säga att gräset måste vara grönt, då måste du identifiera orsaken till gräset är grönt. Det räcker inte med att allt gräs du har sett fram tills nu är grönt för att du ska vara berättigad att generalisera.

Men det är inte bara en fråga om generaliseringarnas natur, det är en fråga om kunskapens natur. All kunskap är, som vi har sett, kontextuell. Ingen idé är sann, falsk eller begriplig utanför en kontext. Så om man går med på att släppa in det godtyckliga i ekvationen, då går man med på att utan anledning tvivla på hela kontexten. Allt du vet omkullkastas och avfärdas utan vidare.

Ta OJ Simpson rättegången. Bevisen för att OJ Simpson är skyldig till dubbelmordet på sin exfru och hennes pojkvän är överväldigande. Men allt som krävdes för att fria OJ var att man köpte försvarsadvokaternas grundlösa teori om att han var offer för en konspiration av rasistiska poliser. Det fanns inte ett enda bevis för denna konspirationsteori. Allt hängde på ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Det var allt som krävdes för att juryn skulle avfärda det överväldigande bevismaterialet emot OJ. Detta exempel visar också att om man faller för det godtyckliga, då kan du också glömma allt vad rättvisa heter.

Men det är värre än så. Varför är bevisningen mot OJ Simpson så överväldigande och övertygande till att börja med? Bland annat på grund av all DNA-material som kopplade honom till morden. Vad gör DNA övertygande? Det är en hel vetenskap som backar upp det. Så genom att avfärda DNA bevisen avfärdar man också allt vi vet som gör DNA till ett bra bevismaterial. All kunskap är, som sagt, kontextuell.

Ta försiktighetsprincipen. Den används jämt och ständigt för att motivera alla möjliga skatter, regleringar och förbud. Men inte för att det finns bevis för någon faktisk fara, utan för att ingen kan bevisa frånvaron av en fara. Det intressanta är att det spelar ingen roll om bevisen för att en viss aktivitet är ofarlig är helt överväldigande. Allt som krävs för att miljörörelsen ska löpa amok och kräva förbud är just ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” (På sin höjd hänvisar de till en studie som påvisar en (svag) korrelation. Men det är ju taget för sig själv inget bevis.)

Ett aktuellt exempel på detta är kärnkraftsdebatten. I debatten får man ständigt höra referenser till Chernobyl. Det spelar ingen roll att det finns inga relevanta likheter mellan kärnkraftverket i Chernobyl och det i resten av den civiliserade världen. Det fanns till exempel ingen inneslutning i kärnkraftverket i Chernobyl. Det fanns det däremot i Harrisburg. Därför gick allt där som man kunde förvänta sig. Ingen dog. Det bör även påpekas att alla säkerhetsåtgärder som finns inbyggda i de flesta moderna kärnkraftverk bygger på allt vi vet om fysiken och kemins lagar. Så genom att slänga in det ena godtyckliga skräckscenariot efter det andra här, som om de vore legitima skäl att tvivla på kärnkraftens säkerhet, är detsamma att utan anledning avfärda ALL ETABLERAD KUNSKAP inom fysik och kemi. Allt som krävs för att kärnkraftsmotståndarna ska känna sig berättigade att kräva en avveckling, och ett avfärdande av allt vi vet om fysik och kemi, är ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Men vad ger dem rätt att komma med ett ”kanske”? Vilka bevis? Vilka fakta?

Ett godtyckligt ”Tänk om…?” är epistemologiskt sett det allra farligaste du kan sanktionera. Om du gör det, då kommer du att underminera och förstöra förnuftet och, tillsammans med det, allt ditt tänkande, din kunskap och dina värden. Det är en principfråga. Därför bör man kategoriskt, utan någon diskussion, avfärda alla godtyckliga idéer och påståenden.

Är filosofi meningslöst?

En fråga:

Hur skulle du besvara invändningen jag hört från olika håll om att filosofi är meningslöst? Argumentet går ut på att filosofin inte kommer någon vart, och att man fortfarande refererar till personer som levde för flera tusen år sedan (ingen biolog skulle idag hänvisa till Aristoteles), och att när vi väl kommer någonstans så är det genom vetenskap. Försokratikerna sysslade med kosmologi, astronomi osv under beteckningen ”filosofi”, men vår moderna kunskap om ämnena kommer inte från filosofi, utan från vetenskap.

Mitt svar? De är totalt okunniga om filosofins natur. Och det enda som överträffar deras okunnighet är deras arrogans.

Filosofi handlar om fundamentala, tidslösa frågor, om människan och hennes relation till verkligheten. Filosofi svarar på tre grundläggande frågor som ingen kan undgå: Var är jag? (Metafysik.) Vad bör jag göra? (Etik.) Hur vet jag det? (Epistemologi.) Eftersom ingen kan komma ifrån behovet av ett svar på dessa frågor har också alla oundvikligen en (implicit) filosofi. (För en längre utläggning om detta hänvisar jag till Ayn Rands ”Philosophy: Who Needs It”.)

Den filosofiska debatten sträcker sig över hela filosofins historia som i sin tur sträcker sig tillbaka till försokraterna. Det är naturligtvis ingen slump: filosofins historia är egentligen inget annat än en enda lång redogörelse av den filosofiska debatten. Och att den gör det beror på att frågorna är fundamentala och tidslösa. Frågorna man vill besvara är precis lika aktuella idag som för nästan 3000 år sedan. Människans behov av filosofi är precis lika aktuellt då som nu.

Med tanke på hur många irrationella filosofer det finns, kan man lätt tro att filosofi är ett slöseri med tid. Man kan också lätt tro att det inte sker några framsteg inom filosofin. Men inte bara har det skett många framsteg inom filosofin, en del av dessa framsteg har varit så pass avgörande för alla andra framsteg inom precis alla andra områden, att det inte går att överskatta betydelsen av dem. Det allra tydligaste exemplet är alla filosofiska framsteg som Aristoteles bidrog med: en väsentligen rationell filosofi som lade grunden för praktiskt taget alla vetenskapliga och teknologiska framsteg sedan dess.

Det är inte rimligt att fördöma filosoferna för att de inte levererar några framsteg inom specialvetenskaper som biologi, fysik och kemi. Det är inte mer rimligt än att fördöma biologer, fysiker och kemister för att de inte levererar några framsteg inom filosofin. Filosofin lägger inte desto mindre grunden för alla framsteg inom alla områden. Ytterst råder filosofins primat: filosofi kommer före all annan kunskap. Inte nödvändigtvis explicit men i varje fall implicit. (Se min artikel ”Filosofins primat”.)

De som inte förstår eller erkänner filosofins relevans eftersom de menar att allt vi behöver förlita oss på är den kunskap som vetenskapsmän uppnår genom att göra sina experiment och observationer måste svara på följande frågor: Vad är poängen med att göra dessa observationer om man inte tror att det finns en objektiv verklighet? Vad är poängen med att göra experiment om man inte tror att vi lever i ett kausalt ordnat universum? Vad är poängen med att göra observationer om man inte kan lita på våra sinnen? Vad är poängen med att resonera med hjälp av förnuftet, om man tror att förnuftet är ogiltigt eftersom våra begrepp och generaliseringar saknar en grund i verkligheten?

Dessa frågor illustrerar att all vetenskap vilar, implicit, på en rationell filosofi; en filosofi som säger att det finns en kausalt ordnad, objektiv verklighet, som vi kan förstå genom observationer eller genom förnuftsmässiga resonemang baserade på observationer. Detta är den implicita filosofi som alla rationella människor, inklusive vetenskapsmän, antar implicit (i den mån de är rationella och, därför, framgångsrika). Det är vad som gör det möjligt för dem att komma någonstans, att åstadkomma, att leverera. (På samma sätt som en väsentligen rationell filosofi lägger grunden för alla framsteg, lägger en väsentligen irrationell filosofi grunden för all stagnation och förstörelse. Se för detaljer till exempel The Ominous Parallels av Leonard Peikoff och The Logical Leap av David Harriman.)

Man kommer bara så långt med en implicit filosofi. Utan filosofer, som Ayn Rand, som formulerar och bevisar en explicit filosofi står, filosofiskt sett, många rationella människor på ”tunn is”: de faller lätt offer för alla möjliga irrationella filosofers argument; många av dem kommer omedvetet att svälja otaliga falska och förödande premisser som, med tiden, slår rot i deras undermedvetna. Och som grus i maskineriet ser de långsamt till att underminera all säkerhet, all övertygelse och, slutligen, allt självförtroende. Så det är inte nog med att konstatera att alla behöver en (implicit) filosofi eller att alla har en (implicit) filosofi.

Så är filosofi meningslöst? Nej. Behovet av filosofi är precis lika verkligt och lika avgörande som behovet av mat!

Om rätten till ett privatliv

Många röstar på det anti-kapitalistiska Piratpartiet, inklusive många påstådda ”liberaler”, eftersom frågan om ”personlig integritet” väger, enligt dem, över principen om individens rättigheter. De menar att ”rätten till ett privatliv” väger mer rätten till (intellektuell) egendom. Men finns det en sådan sak som en ”rätt till privatliv”? Nej.

Till att börja med har du ingen rätt att stoppa andra från att försöka ta reda på saker om dig. Google har rätt att ta reda på hur du använder deras tjänster. Facebook har rätt att använda sig av information om dig själv som du frivilligt delar med dig till dem. Arbetsgivare har rätt att veta vad du gör på Internet med företagets datorer. De har också rätt att försöka få en bättre bild av dig som person genom att undersöka dig på Facebook och andra sidor på Internet, där du frivilligt har tillgängliggjort information. Privatpersoner och företag har rätt att ställa vilka frågor som helst om dig. Och du är fri att vägra att svara. Det bör alltså inte vara förbjudet att fråga kvinnor på arbetsintervjuer om de planerar att skaffa barn den närmsta framtiden. Privatpersoner och företag har rätt att installera kameror som vaktar över deras egendom. Vill du inte bli fångad på bild eller film, då har du rätt att inte vistas under det bevakade området.

Staten har ingen rätt att undersöka dig såvida du inte är misstänkt för ett brott och det inkluderar brott mot upphovsrätten; statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte hålla reda på vem du har ett förhållande med eller vad du gjorde i helgen. Om du däremot, på objektiva grunder, är misstänkt för brott, då kan du inte gömma dig bakom en påstådd ”rätt till ett privatliv”. Du kan inte gömma dig bakom prat om ”personlig integritet”.

Det finns ingen särskild ”rätt till ett privatliv”. Det finns bara en rätt till egendom vilket ger dig friheten att göra vad du kan för att värna om ditt privatliv. Allt som finns är alltså rätten för dig att göra vad du kan för att hålla ditt privatliv för dig själv. Det innebär att du vägrar avslöja information du inte vill ska komma ut. Det innebär att du inte publicerar saker på din blogg eller bilder på Facebook. Det innebär att du drar för gardinerna om du vill vara säker på att ingen ser vad du gör i sängkammaren. Det innebär att du flyttar till lägenheter utan ”tunna” väggar. Det innebär att du skaffar dig ett hemligt nummer. Etc.

Det måste här understrykas att egendomsrätten inte ger dig rätten att kränka andras rättigheter. Vilket, till skillnad från vad kollektivisterna som röstade på Piratpartiet har fått för sig, inkluderar upphovsrätten. Bara för att det är din dator, har du ingen rätt att kränka andras rättigheter med hjälp av den, genom att till exempel ladda ned upphovsrättsskyddat material.

Det finns ingen rätt till ett privatliv som innebär att någon är skyldig att till exempel hålla för öronen eller vidta andra åtgärder för att inte höra vad grannarna gör eller tvinga hyresvärden att göra något åt de tunna väggarna. Så om du bor i en lägenhet med ”tunna” väggar, och du hör vad dina grannar gör och de hör vad du gör, då är det inte en kränkning av dina rättigheter.

Om folk däremot läser din dagbok eller dina brev utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk lägger upp dina egna bilder på Internet, utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk bryter sig in i din lägenhet för att kunna ta fotografier på dig, då kränker det din rätt till egendom. Om någon återpublicerar privata konversationer från ditt privata forum utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom.

Rätten till egendom är allt som lagen måste erkänna och respektera; det är allt som staten måste skydda för att du ska vara fri att värna om ett privatliv. Om man, däremot, utöver rätten till egendom skulle kräva en särskild lagstiftad rätt till privatliv, då får vi problem. Det ena är att vi inte kan härleda den från någon rationell princip, vilket är illa nog. Det andra är att alla försök att skriva en lag som ska skydda vårt privatliv, utan att grunda den i en rationell princip, kommer att resultera i en icke-objektiv lag.

Vad räknas som privat? Privatliv? Vilka former? Vilka omständigheter? Tänk om staten kan lösa brott genom att ibland strunta i ditt privatliv? När är ”ibland”? När avgör man att det ska vara i ett fall men inte i ett annat? Väger inte andras liv och rättigheter över ditt privatliv? Etc. Utan en rationell princip som vägleder oss finns det inget rationellt svar på någon av dessa frågor. Därför är resultatet en icke-objektiv lag som ger staten makt över oss utan rationella restriktioner. Sådana här icke-objektiva lagar utgör ett hot mot vår frihet, våra rättigheter, inklusive vårt privatliv.

Så genom att kräva en lagstiftad ”rätt till privatliv” öppnar man faktiskt upp för riktiga kränkningar av människors privatliv och, mer grundläggande, rätt till egendom. Det kan tyckas paradoxalt att piratpartiet och andra kollektivister vänder sig emot principen som gör det möjligt för dig att värna om ditt privatliv. Men det är inte paradoxalt eftersom hela partiet är inget annat än en rationalisering för att kränka andras rätt till egendom. De bryr sig inte om dina rättigheter; de bryr sig bara om brottslingarnas personliga integritet.

Allt prat från piraternas sida om en rätt till ett privatliv är inget annat än ett exempel på en omfattande begreppsstöld. Man använder sig av begreppet rättighet samtidigt som man förnekar principen om individens rättigheter, inklusive rätten till (intellektuell) egendom, och alla fakta som ger upphov till dem. (Se ”Man’s Rights” av Ayn Rand.)

Motsägelsen här är att man utan någon som helst (rationell) grund hävdar en ”rätt till privatliv” som ger dig möjligheten att ohämmat kränka andras rättigheter. Sedan kräver man att staten ska erkänna och skydda den i lagen. Syftet är uppenbart: att begränsa polisens befogenheter att undersöka brott mot upphovsrätten och därmed göra det möjligt för folk att ohämmat ladda ned upphovsrättsskyddat material. Detta är moraliskt och principiellt ekvivalent med att polisen går med på att vakta utanför banken för att säkra bankrånarnas personliga integritet, detta med motiveringen att om de åker dit kommer deras personliga identitet att avslöjas.

Detta är vad påstådda ”liberaler” röstar för när de, med hänvisning till frågan om ”personlig integritet”, röstar på Piratpartiet. Ni vet redan vad jag tycker om Piratpartiet och dem som röstade på dem. Ni vet också varför jag tyckers om jag gör. Vad jag känner inför dem, väljer jag att hålla för mig själv.

Låt inte polemik komma i vägen

Det är ett misstag att tro att man förstår en idé först när man kan försvara den mot alla möjliga invändningar som andra kommer med. När man söker förstå en idé då ska man inte lägga fokus på andras frågor, förvirringar och invändningar.

Att fokusera på andras tänkande är att vara andrahandsorienterad. Om man sätter upp som ett krav på sig själv att man förstår en idé först när man vet hur man ska bemöta alla möjliga frågor, förvirringar eller invändningar som andra kommer med, då sätter man upp andras tänkande som en implicit standard för sanningen. Inte verkligheten.

Och istället för ditt rationella omdöme använder du dig implicit av andras (irrationella, okunniga och/eller förvirrade) omdöme som måttstock för vad som är klart och tydligt. Du försätter dig på så vis i en hopplös situation.

Man ska fokusera på sin egen förståelse: sin egen relation mellan dig och verkligheten; det är att vara förstahandsorienterad. Om man verkligen förstår idén korrekt kommer man kunna svara på de flesta invändningar i vilket fall som helst. Så även om de som kommer med frågor och invändningar är civiliserade, kan du inte hjälpa dem att förstå om du inte själv har en bra förståelse för ämnet.

Det är dessutom altruistiskt att lägga ned så mycket tid och möda på att försöka reda ut andras förvirringar eller invändningar, istället för att satsa på att förstå för sin egen själviska glädje och nyttas skull.

Så låt inte andras polemik ta upp din fokus, när du söker förstå en idé. Du bör även vara en egoist när det gäller ditt tänkande.

Vad är ”a cognitive blank”?

Denna fråga dök upp förra veckan min objektivismstudiecirkel där vi studerar Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. Avsnittet för dagen var ”Emotions as a Product of Ideas”. Detta är bakgrunden.

För att få en känslomässig reaktion krävs det åtminstone två saker. Det första är att man i någon mening vet vad någonting är. Annars är det vad Peikoff kallar för ”a cognitive blank”. Det andra är att man i någon mening utvärderar det som bra eller dåligt, önskvärt eller icke-önskvärt, gott eller ont, etc. Annars är det vad Peikoff kallar för ”an evaluative blank”. Det verkar lättare för somliga att se att man inte kan reagera känslomässigt på någonting om man inte vet om man hör bra eller dåliga nyheter. Men det verkar desto svårare för somliga att ens föreställa sig vad det innebär att inte ens veta vad någonting är.

Men jag tycker inte att det är så svårt. Här är två exempel: Du ser en prick på din arm. Allt du vet är att det är en prick. Denna information betyder ingenting för dig. Du vet inte riktigt vad en prick är eller vad som kan orsaka prickar. Normalt sett lägger du märke till den och skakar på axlarna och fortsätter att leva som om ingenting hade hänt. Kognitivt sett har ingenting hänt och känslomässigt kommer, därför, ingenting att hända. Inte mer än att du öppnar ögonen och ser en dubbelregnbåge.

Allt annat lika bemöter du det kognitivt och känslomässigt med total likgiltighet. Och hur du än utvärderar det kan du inte dra några slutsatser om att detta är bra eller dåliga nyheter; inte så länge du inte vet vad det är och vad det kan ha för implikationer. Det är först när du senare lär dig att en del prickar kan tyda på att du har drabbats av hudcancer som din identifikation av pricken tillsammans med din utvärdering leder dig till att uppleva rädsla, ångest, panik, etc.

Här är ett annat exempel: Du vet inget om programmering men försöker nyfiket följa en diskussion om programmering. Det är dock inte en diskussion för nybörjare. Det är ett mycket tekniskt språk. Så även om du gör ditt bästa förstår du inte vad som sägs eller vad det betyder. Du noterar att diskussionen blir mycket passionerad. Herrarna som diskuterar är upprörda men du vet inte varför. Du förstår inte varför, eftersom du inte förstår vad de pratar om. Ja, du förstår att det handlar om programmering, men inte mer än så. Faktum är att de kunde likaväl prata ett främmande språk och du skulle få ut precis lika mycket. Eller rättare sagt lika lite. Det vill säga ingenting. Eftersom du inte förstår vad det är de pratar om, kan du inte förstå varför de reagerar känslomässigt och du är helt likgiltig inför påståenden som slängs fram och tillbaka. (Du kan vid det här laget mycket väl känna dig förbluffad inför deras reaktioner. Men då är det deras känslomässiga reaktioner som du identifierar och reagerar på, INTE innehållet i deras diskussion.)

Jag gav faktiskt dessa exempel vid mötet, men de verkade inte bita. Jag fick följande motargument: ”Ja, men du vet ju att det handlar om programmering och om du är intresserad av programmering kan du reagera positivt inför det, även om du inte förstår vad diskussionen handlar om.” Ja, det är sant, men då pratar vi faktiskt om olika saker. Jag pratar om din reaktion inför den faktiska diskussionen, inte ämnet (programmering) som du mycket väl kan ha en generell hum om och kan vara intresserad av.

Ett annat motargument gällde pricken: ”Ja, men du vet att det är en prick, så därför är det inte ett ‘blank’ för dig, utan ett någonting.” Ja, det är sant. Jag ser att det är en prick, men jag vidhåller att om man inte vet vad pricken kan betyda, så ger detta konstaterande mig ingen som helst anledning att känna varken det ena eller det andra.

Det faktum att vi kan med fantasin eller genom att associera fritt, ge en korrekt eller mer troligt inkorrekt identifikation av prickens natur och implikationer, och nu utvärdera den som bra eller dåliga nyheter, förändrar inte det faktum att – innan vi i någon mening identifierade vad det var, om än felaktigt, så hade pricken ingen kognitiv eller känslomässig betydelse för oss.

Frågan är alltså inte huruvida vi kan identifiera pricken, ge den en mening, på rationella eller irrationella grunder. Det kan vi. Frågan är om vi kommer ha någon känslomässig reaktion INNAN vi har gjort detta. Och det säger jag att vi inte kan.

Varför biter inte mina exempel? Varför gjorde de inte saken klarare? Varför kommer en del fortfarande säga att detta inte är klart och tydligt eller särskilt övertygande? Jag förstod inte först, men jag tror att jag förstår det nu. Misstaget verkar vara att man tror att om man inte kan hitta någonting som helt saknar identitet så är det omöjligen ”a cognitive blank”. En prick är en prick, så det är någonting, och måste därför i vårt tänkande också vara någonting. Men detta är fel.

Det är INTE fråga om att leta efter någonting utan identitet. För det finns ju varken i verkligheten ”där ute” eller i vårt tänkande ”här inne”. Det är en fråga om att inte veta vad det är och vad det betyder. Allt har en identitet och vi kan alltid (korrekt eller inkorrekt) identifiera allting. Men det följer INTE att vi därför alltid identifierar eller kommer att identifiera allt vi stöter på.

Om ni fortfarande tvivlar på på att det finns ”cognitive blanks”, då vill jag att ni berättar för mig vad ni känner för detta: ”Carbonatorerna kan gravimimeras och det leder till exhastifiering.” Så det så.

Begreppsliga felslut: del 3

Det finns skäl att tro att USA långsamt håller på att förvandlas till en fascistisk diktatur. De senaste tio åren har utvecklingen definitivt gått i den riktningen. Mer och mer statlig kontroll över ekonomin. Statens storlek har exploderat; idag har budgetunderskottet samma storlek som hela staten hade för tio år sedan. Statlig ”stimulans”politik. Det ena statliga räddningspaketet efter det andra. Förstatligandet av banker och företag. Införandet av den ena destruktiva regleringen efter den andra (t ex Sarbanes-Oxley under Bush och Dodd-Frank under Obama).

Framtiden är naturligtvis inte förutbestämd; det är mycket möjligt att USA kan ändra riktning. Men om den inte ändras då är detta – eller värre – var USA kommer att sluta. Fast trots att bevisen hopar sig, vägrar många kategoriskt att tro på denna möjliga framtid. Varför? Det är inte en fråga om bristande bevis. Och det är inte heller en fråga om att man inte vill tro på det. Nej, i många fall är orsaken djupare: epistemologisk; det är ett uttryck för en bristande förmåga att begreppsliggöra. Resultatet är, här, en kraftigt begränsad förståelse för abstraktionen ”fascism”.

För många motsvarar en eller på sin höjd två konkreta exempel, t ex Nazityskland och Fascistitalien, den fulla innebörden av den abstraktionen ”fascism”. Detta innebär att om man inte ser samma ytliga konkreta yttringar som man associerar till dessa fascistiska diktaturer – vildar i brunskjortor, stöveltramp, karismatiska talare som inför tusentals åhörare på ”spontana” torgmöten lovar nya krav på uppoffringar för nationen, etc – upprepa sig i USA, kan man med gott samvete avfärda allt prat om fascism som en hysteriskt paranoid fantasi.

Men sanningen är att abstraktionen ”fascism” inte bara syftar till en eller två konkreta exempel eller dessa ganska ytliga konkreta yttringar utan till ett samhällsekonomiskt system som där staten inte äger produktionsmedlen men inte desto mindre kontrollerar och planerar ekonomin. Denna definition följer av att se vad som faktiskt är gemensamt Nazityskland och Fascistitalien och hur de skiljer sig från socialistiska länder Sovjetunionen, Kuba eller Kina, och väsentligen kapitalistiska blandekonomier som USA, Storbritannien och Sverige. (Om någon istället vill argumentera för att USA håller på att förvandlas till en socialistisk diktatur eller en religiös diktatur, då spelar det ingen som helst roll för vår diskussion. För om du för fram ett sådant argument, då kommer bara en del att påstå att de inte ser några ytliga konkreta yttringar som får dem att tänka på öststaterna eller Iran. Därför kommer de att avfärda allt prat om socialism eller teokrati som grundlöst nonsens.)

Många som avfärdar varningstecknen kan själva explicit avfärda fascismen. Men vad de avfärdar är egentligen inte fascismen utan endast de ytligaste konkreta yttringarna som man kan föreställa sig. Därför kan samma person som avfärdar fascismen, och scenariot att USA blir en fascistisk diktatur, inte desto mindre argumentera och verka för exakt samma politik som kommer att leda landet till fascism – utan att vara fullt medveten om det. Uppenbarligen har någon begått ett allvarligt fel i tänkandet. Uppenbarligen finns det en motsägelse här. Men vad har gått fel? Låt oss ta några exempel till för att se om det blir tydligare vad det är som har gått fel här.

Ta rasister som länge inte räknade icke-vita som människor (detta trots att de alla delar samma essentiella karaktärsdrag: förnuftet), eller de som länge inte riktigt räknade kvinnor som människor (samma sak här), eller de som menar att endast värden som främjar livet är värden (och därmed förnekar det faktum att många strävar efter värden som inte nödvändigtvis tjänar deras liv), eller de som endast räknar business management som management (Peter Drucker påpekar att en del begår detta fel), eller de som säger att endast deduktiv logik räknas som logik (och därmed förnekar existensen av eller också validiteten i induktiv logik), eller de som endast erkänner mekanisk kausalitet (och därmed förnekar viljefrihetens kausalitet), eller de som endast räknar vaginalt samlag som sex (och utesluter därmed alla andra former av fysisk stimulering av könsorganen, inklusive oralsex, som sex), eller de som säger att endast etik är en normativ vetenskap (och förnekar därmed att det finns massor med andra vetenskaper som är normativa som till exempel epistemologi), eller endast al-Qaida räknas som terrorister men inte Hamas, Hezbollah och PLO, eller anarkister som endast räknar välfärdsstaten eller diktaturer som stater (och kan därmed bekvämt evadera nattväktarstatens existens och moraliska status), eller de som säger att endast altruismen räknas som moral (se till exempel James Rachels introduktionsbok till moralfilosofi The Elements of Moral Philosophy).

Vad är det som är gemensamt för dessa exempel? Man stannar på en viss abstraktionsnivå. Man går inte vidare och ser vad det är för essentiell egenskap som är gemensam för alla konkreter i sammanhanget. Den vidare abstraktionen ersätts av en konkret, ibland vald på grundval av icke-essentiella ytligheter.

Ett, till synes, paradoxalt bevis för att man har misslyckats med att gå vidare i abstraktionsprocessen är att man inte kan komma på många olika exempel. Om en person endast kan definiera en bil som ”något som är som en BMW”, och detta är det enda exempel på en bil som han kan komma på, då är det ett uttryck för att man INTE vet vad abstraktionen bil står för. Ena veckan säger samma person att vi bör sluta köra bil (vilket för honom betyder hans BMW), för ”miljöns skull”. Nästa vecka ser du samma person köra runt i en Volvo. Om du ser detta då vet du att personen INTE förstår innebörden av abstraktionen ”bil”. (Om någon nu säger att detta är fantastiskt korkat, då kan ni ta det som ett extremt exempel på hur konkretbundenhet, som modern filosofi uppmuntrar till, bokstavligen fördummar folk.)

Det är därför en del explicit avfärda fascismen och samtidigt förespråka en väsentligen fascistisk politik. Det enda han avfärdar är nämligen ett par konkreta yttringar av fascismen, Nazityskland och Fascistitalien, inte den vidare abstraktionen, fascism, och alla de konkreter som summeras under den. Alla konkreter som i själva verket mynnar ut i fascism har man inte integrerat eller begreppsligt identifierat som fascism. Personen resonerar och handlar på ett motsägelsefullt sätt; motsägelsen är begreppslig då den kommer av att man har misslyckats med att korrekt begreppsliggöra vad det är man har att göra med.

Ayn Rand kallade detta för ”The fallacy of the frozen abstraction” och först nu kan vi klart och tydligt se och förstå hennes redogörelse:

[It] consists of substituting some one particular concrete for the wider abstract class to which it belongs—[e.g.,] substituting a specific ethics (altruism) for the wider abstraction of ”ethics.” Thus, a man may reject the theory of altruism and assert that he has accepted a rational code—but, failing to integrate his ideas, he continues unthinkingly to approach ethical questions in terms established by altruism.

Så vad, mer explicit, består felslutet av? Man har gjort en konkretbunden identifikation. De som genom sin konkretbundenhet ersätter en konkret mot den vidare abstraktionen begår en motsägelse eftersom deras resonerande strider med verkligheten. Motsägelsen kommer oundvikligen eftersom man förnekar, genom sin oförmåga eller ovilja att abstrahera vidare – att fullända abstraktionsprocessen genom att se vad som är det essentiella som förenar konkreterna – att A är A: att svarta är människor, oralsex är en form av sex och egoism är en form av moral.

Orsaken är, psyko-epistemologiskt, konkretbundenhet. Konkretbundenheten leder till att man behandlar konkreter som mentalt isolerade. Det leder till att i den mån man grupperar, så grupperar man på basis av icke-essentiella ytligheter. Man försöker inte gå vidare och göra nya abstrakta kopplingar. Så vad man får är inte bara motsägelser utan motsägelser som sällan eller aldrig upptäcks. Varför upptäcker man dem inte? Just precis eftersom man inte integrerar sina idéer. Därför kan en person avfärda fascismen och sedan förespråka fascism, eller svära att man aldrig har varit otrogen även om man har gett varje kille i klassen en avsugning, eller avfärda altruismen bara för att sedan fortsätta att tänka och prata som vilken altruist som helst.

Vad kan vi lära oss av allt detta? För att resonera logiskt räcker det INTE med att man vet hur man ställer upp en syllogism. Det duger INTE att man kan tillämpa giltiga begrepp eller sanna principer som man av ren tur kunde lära sig av andra. Kom ihåg att de som tror att logik endast handlar om deduktion vet INTE vad abstraktionen ”logik” summerar. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt. Det inkluderar begreppsbildning, reduktion, integrering och induktion. En avgörande förutsättning för att resonera logiskt är därför att man har en grundläggande förståelse för relationen mellan konkreter och abstraktioner, vad det är vi gör när vi bildar begrepp och principer, varför begrepp är objektiva, kunskapens kontextuella och hierarkiska natur och, slutligen, hur vi kan begå olika misstag när vi bildar begrepp.