Fri vilja räcker inte

Människan har en fri vilja. Fri vilja betyder att man kan välja mellan två eller fler alternativ. Vad, mer specifikt, är människan fri att göra? Vad är den fria viljans natur och omfattning? Människans primära val är att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Men detta är inte det enda valet. När vi väl är fokuserade då kan och bör vi välja vad vi ska tänka på och hur såväl som vad vi ska göra och hur. Sådan är den fria viljan. (För detaljer hänvisar jag till Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff och Volition as Cognitive Self-Regulation av Harry Binswanger.)

Om man inte har detta klart för sig, då kan man lätt få ett dogmatiskt förhållande till den fria viljan. Man kan till exempel få för sig att den fria viljan inte har några som helst begränsningar. I en tidigare artikel förklarade jag att bara för att man har fri vilja, och att man därför inte är tvungen att acceptera eller handla på Kants idéer, så betyder det inte att Kant är oskyldig. En del har kanske svårt att se detta, så jag vill här klargöra mig.

Nu har de flesta inte läst en rad av Kant. De har däremot blivit utsatta för miljörörelsens propaganda. Låt mig därför ändra exemplet till någonting som fler kan relatera till. Vad gör miljörörelsen för att övertyga folk om att jorden håller på att gå under på grund av människans ”rovdrift” på naturen? Vad de gör är att de slänger sig med ”vetenskapliga” data från ”vetenskapliga” studier som ”bevisar” att resurserna håller på att ta slut, att människans koldioxidutsläpp leder till farliga klimatförändringar, att industrin förgiftar naturen, att regnskogarna skövlas bort, att djur utrotas, etc.

Om du, som en vanlig 13 åring, exponeras för denna propaganda i skolan, vad kan du då göra åt allt detta? Du är fri att acceptera eller förkasta det. Men om du är som de flesta 13 åringar då vet du väldigt lite eller inget om kemi, fysik, statistik eller ekonomi. Du vet lite eller inget om den vetenskapliga metoden. Du vet lite eller inget om ekonomisk historia. Du vet lite eller inget om logik och kritiskt tänkande. Du vet lite eller inget om miljörörelsens långa historia av överdrifter, felaktiga prognoser eller rena lögner. Dina lärare är dessutom, såvitt du vet, experter. Så vem är du att ifrågasätta vad de säger? Och på vilka grunder? Vad kan du egentligen göra om du konfronteras med diagram som övertygande illustrerar den ena fasansfulla korrelationen efter den andra?

Om du åtminstone kände till skillnaden mellan korrelation och kausalitet hade du haft något att gå på. Men under dessa omständigheter kan du inte ställa så värst många kritiska frågor om dessa ”vetenskapliga” studier. Baserat på det lilla du vet (och du inser förmodligen inte hur lite du vet), så har du förmodligen ingen anledning att dra några andra slutsatser än att jorden verkligen håller på att gå under. Och detta är ju precis vad de allra flesta vanliga 13 åringar gör. Det spelar tyvärr ingen roll hur mycket fri vilja du än har.

I allmänhet kan du se hur lätt det är att övertyga barn om allt möjligt. Varför? Därför att de flesta barn vet för lite för att ha skäl att tvivla på vad du säger. De vet inte heller hur man tänker ordentligt. Vi kan även observera oss själva och se hur begränsade vi är när vi inte har den kunskap som krävs för att fälla ett omdöme. Hur långt kommer du i en debatt med en fysiker, om du själv inte har en susning om fysik? Fri vilja hjälper inte här heller.

Principen är densamma om du skulle exponeras för mycket intrikata argument från kantianska filosofiprofessorer som har spenderat årtionden åt att studera filosofi, som kan alla trick i boken utantill, som är mästare på att slänga sig med sofistiska formuleringar, som utan att du märker det kan slänga in den ena godtyckliga premissen efter den andra, etc. Hur många av er vet hur man bemöter dessa argument? En del av er har en chans eftersom ni i flera år har studerat objektivismen. Men inte ens objektivister vet automatiskt var man ska börja eller hur man går tillväga.

Så vad händer då, om du som en icke-objektivist, aktivt söker dig till filosoferna för att få del av lite filosofisk vägledning? Många kommer att bli äcklade och förvirrade. De ger upp och lämnar filosofin. Men eftersom de varken kommer med egna bidrag eller lyckas bemöta några argument har de, när allt kommer omkring, ingen betydelse för historien. Många kommer låta sig övertygas av argumenten de stöter på. Även de som inte gillar vad de hör kommer ofta, omedvetet, acceptera merparten av deras premisser som de inte vet hur de ska vederlägga. Följden är att de via implikation accepterar alla slutsatser i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket fri vilja du än har. Du kan ändå bara arbeta med vad du har.

Jag säger inte att du är oskyldig eftersom din fria vilja har sina gränser. Du är, till en viss utsträckning, fullt ansvarig för vad du tror på. Vad jag säger är att eftersom du inte kan rå för allting, eftersom du inte är allvetande, eftersom alla inte kan vara experter på allt, så finns det bara så mycket du är fri att göra när det kommer till vad du accepterar eller avfärdar i termer av idéer, kunskap och värden. Fri vilja räcker inte.

Värdet av tekniska distinktioner

När man läser filosofi, i synnerhet abstrakt filosofi, kan man ibland slås av att det finns många distinktioner och detaljer som man själv aldrig har tänkt på och förmodligen aldrig skulle tänka på om det inte vore för att man envisades med att exponera sig för filosofiska artiklar eller argument. Ofta finner man kanske dessa diskussioner intressanta, men det är inte alltid uppenbart vad som följer av att känna till de ”högre mysterierna” inom metafysik och epistemologi.

Låt mig ta ett exempel. De flesta vet att människan har fri vilja. Men om man till exempel väljer att studera objektivismen på djupet då upptäcker man att det primära valet är valet att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Detta tycker många är intressant. Men vid en första anblick kan det ändå vara svårt att se vad som är värdet av att veta detta. Orsaken till att det är svårt att se värdet är att man inte integrerar (tillräckligt mycket). Man frågar sig inte aktivt vilka implikationer det har eller hur man kan tillämpa kunskapen. Taget för sig själv är det svårt att se innebörden av någonting överhuvudtaget, inte bara detaljer inom ”teknisk” filosofi. Att levern, till exempel, inte klarar av hur mycket alkohol som helst betyder absolut ingenting om du inte integrerar det med dina alkoholvanor.

Om man inser att all kunskap är och bör vara en motsägelefri sammanhängande helhet, eftersom verkligheten är en motsägelsefri sammanhängande helhet, då ser man tydligare värdet av att integrera. För så fort man integrerar ser man att alla dessa detaljer och distinktioner får alla möjliga sorters implikationer. Har man bara tillräckligt långa och djupa diskussioner kan man inte låta bli att se hur alla frågor, och all kunskap, till slut hänger samman. En fråga som handlade om rätten till abort kan, innan man vet ordet av det, sluta med frågan om Guds existens eller universalieproblemet. Det är också då man upptäcker värdet av distinktioner och detaljer av en mer teknisk natur; det är då man ser att dessa tekniska frågor har implikationer som sträcker sig hela vägen från filosofernas elfenbenstorn till abortkliniken.

Låt mig illustrera detta med upptäckten att det primära valet är huruvida man ska vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Varför är det viktigt att veta den fria viljans natur och omfattning? Svaret är att om du ska förstå, validera och tillämpa din kunskap om fri vilja, då är det avgörande. För att se detta, låt oss anta att du säger: ”Människan har fri vilja”. Som svar börjar någon kittla dig och naturligtvis börjar du skratta okontrollerat. Sedan säger han: ”Så mycket för den fria viljan”. Detta är naturligtvis ingen vederläggning av den fria viljan, men om man inte förstår sig på den fria viljans natur och omfattning, då kan man inte validera den eller se vad den implicerar. Och man kan därför lätt bli förvirrad av sådana exempel.

En annan situation där oklarheter om den fria viljan kan ställa till det för en, är när det kommer till rättvisa. Hur ska man döma folk? På vilka grunder? Vad kan man egentligen hålla folk ansvariga för? För att kunna ge rationella svar på dessa frågor måste du, bland annat, ha en klar uppfattning om vad människans fria vilja består av och hur långt den sträcker sig. De flesta har en implicit förståelse för den fria viljans omfattning vilket, bland annat, illustreras av det faktum att många inte klandrar folk för vad de gör när de blir fysiskt sjuka eller om de är psykologiskt sjuka. Men en implicit förståelse sträcker sig bara så långt. Utan en explicit förståelse kan man återigen bli förvirrad.

Det finns en del objektivister som påstår att vi inte kan hålla Kant ansvarig för någonting eftersom ingen var tvungen att läsa hans böcker eller ta till sig hans idéer. Vad detta resonemang bortser ifrån är att fri vilja inte betyder att alla är eller kan vara filosofer, att de flesta måste försörja sig med någonting annat, att de flesta därför måste vända sig till filosoferna om de vill ha filosofisk vägledning. Därmed exponeras för deras sofistikerade argument som de inte utan vidare kan se igenom. I brist på alternativ tar de vad som erbjuds. (Det är bara ett fåtal, riktigt intelligenta människor, som kan och vill tänka på filosofiska frågor på heltid, som kan lära sig att se igenom och vederlägga Kant och andra irrationella filosofer.) Att folk tar till sig Kants filosofi, under sådana här omständigheter, gör inte Kant ett dugg oskyldig. (Idéer är inte bara sanna och falska. De är också goda och onda. Goda idéer leder till skapandet av länder som USA. Onda idéer leder till skapandet av länder som Nazityskland. Den som därför aktivt propagerar för falska och onda idéer, som leder till död och lidande, ska fördömas för det precis som den som aktivt propagerar för sanna och goda idéer, som leder till liv och lycka, ska prisas för det. Den som säger att Kant inte bör fördömas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hans idéer, bör också säga att Rand inte förtjänar att prisas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hennes idéer heller.)

Här är en analogi: En läkare propagerar med mycket sofistikerade argument för att man ska överge den moderna läkekonsten och istället förlita sig på ”bönens makt”. Sakta men säkert vinner denna idé mark inom läkarkåren. Till slut kommer alla som söker sig till sjukvården att bli erbjudna böner som botemedel. Såvida man inte begär att alla ska vara allting, inklusive läkare, då kommer många att explicit eller implicit låta sig övertalas av de sofistikerade argument som övertygade läkarna. Följaktigen kommer många att välja att ta del av den nya bönebaserade läkekonsten. Gör detta den ursprungliga propagandisten oskyldig? Inte alls. Om han var ointresserad av att få folk att ta till sig hans idéer och tillämpa dem, då skulle han hålla dem för sig själv. Istället arbetade han aktivt, med intellektuella medel, för att orsaka all denna död och lidande. (Kant är, i alla avseenden, faktiskt mycket mindre oskyldig än den här läkaren. Kant argumenterade inte bara för betydligt mer destruktiva idéer. Kant uttryckte dessutom explicit åsikten att folk som inte förstår sig på hans filosofi inte bör ägna sig åt filosofi utan lämna ämnet till sådana som honom.)

Låt mig ta ytterligare ett exempel på hur oklarheter om tekniska detaljer kan leda till förvirring. Det primära valet är valet att fokusera, men det är inte det enda valet. När man väl är fokuserad då kan man välja vad man ska tänka på och hur såväl som vad man ska göra och hur. Vad implicerar detta? Detta implicerar dock att om du vet vilka idéer och värden en människa håller, då kan du förutse, inte i detalj, men i essentiella termer vad hon tycker och kommer att göra. Detta låter i somligas öron som determinism. Så utgör detta en vederläggning av den fria viljan? Inte alls. Att ens tänkande och handlande har en orsak betyder inte att den är determinerad av faktorer bortom ens kontroll. Människan väljer orsaken till sitt handlande genom att välja vilka idéer och värden hon ska tänka och handla på. Känner man inte till den fria viljans mekanism då kan sådana här formuleringar orsaka alla möjliga sorters destruktiva förvirringar.

Så, som vi kan se, finns det värde av alla dessa tekniska distinktioner och detaljer. Men betyder detta att alla bör vara filosofer? Att alla bör personligen bry sig om ”tekniska” frågor av denna natur? Nej. Alla varken kan eller bör vara filosofer precis som alla varken kan eller bör vara biologer eller fysiker. Bara för att frågorna är viktiga följer det inte att alla personligen bör vara engagerade i dem för att se varför eller ha en personlig nytta av dem. Du behöver till exempel inte vara biolog för att se betydelsen av deras tänakande för framtagandet av nya läkemedel, eller fysiker för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av ny teknologi, eller filosof för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av en ny rationell etik.

Harriman vs McCaskey

Ända sedan John McCaskey publicerade sin kritiska recension av David Harrimans bok The Logical Leap på Amazons hemsida har det rått en häftig diskussion om vad detta har för implikationer för Leonard Peikoffs induktionsteori.

I grunden går McCaskeys kritik ut på två saker. Han menar att Harrimans historiebeskrivning är inkorrekt på sina ställen och teorin är svår att förena med en mer korrekt historiebeskrivning. En teori som inte stämmer överens med fakta är en falsk teori. Så teorin är alltså, enligt McCaskey, falsk. Teorin går kanske att rädda om man dels tillämpar Ayn Rands spiralteori om kunskap och dels ta del av den kantianske filosofen William Whewells insikter. Spiralteorin säger, för den som inte är bekant med den, att vi först lär oss lite om en sak, sedan lär vi oss mer om något annat, sedan går vi tillbaka till där vi var innan och ser allt i ljuset av vår nya kunskap vilket ger oss en bättre förståelse. Ett enkelt exempel är hur din förståelse för historiska händelser förbättras av att du studerar nationalekonomi. McCaskey menar att vetenskapsmännens upptäckter gick i en sådan här spiral. Det var således inte en ”linjär” upptäcksresa.

Implikationen är att inte bara att Peikoffs induktionsteori är falsk utan att McCaskey dessutom vet hur man ska tillämpa objektivismens på induktionsproblemet bättre än Peikoff och Harriman. Eller också att objektivismen inte är tillräcklig för att lösa induktionsproblemet. (Detta är, förresten, precis vad Peikoff säger i sitt email till Ayn Rand institutet, där han kräver att McCaskey lämnar styrelsen.)*

Jag tänker här försvara Peikoffs induktionsteori mot McCaskeys kritik. Jag tänker inte diskutera detaljer om Harrimans historiebeskrivning. Dels eftersom det går bortom min expertis och dels eftersom detaljerna inte har några negativa implikationer för Peikoffs induktionsteori. Jag tänker istället diskutera vad jag ser som kärnan i oenigheterna mellan Harriman och McCaskey nämligen synen på relationen mellan begrepp och induktion. Denna diskussion förutsätter att man har läst Harrimans bok The Logical Leap och är bekant med objektivismens epistemologi.

Harrimans position är att giltiga begrepp gör induktion möjligt. (Se The Logical Leap, Introduction to Objectivist Epistemology och Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.) Sanna generaliseringar förutsätter giltiga begrepp. Han ger många exempel på det i vetenskapens historia. Ett exempel är begreppet ”friktion” som gjorde det möjligt för Galileo att upptäcka sina rörelselagar. Ogiltiga begrepp gör däremot induktion omöjligt. Ett exempel är hur begrepp som ”naturliga” och ”våldsamma” rörelser stoppade framsteg inom fysiken i nästan 2000 år. Så giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion.

McCaskeys position är att många vetenskapsmän saknade många av de begrepp Harriman påstår att de hade eller också hade de bara rudimentära versioner av begreppen. McCaskey säger också att dessa rudimentära begrepp bör vara ogiltiga enligt Harriman. Ett exempel är att Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet (som vi förstår det idag). Ett annat exempel är att Galileo lär, åtminstone inledningsvis, haft ett rudimentärt (och därför ogiltigt) friktionsbegrepp. Ändå kunde de komma väldigt långt vilket alltså underminerar idén att giltiga begrepp behövs för att induktion ska vara möjligt (och vice versa). Om man studerar vetenskapens historia, säger McCaskey, ser man att det är ofta först senare som de ”fullständiga” begreppen bildas. Därför menar han att induktionsprocessen slutar, snarare än börjar, med att man bildar de ”fullständiga” begreppen.

Uppenbarligen råder det en stor skillnad mellan Harriman och McCaskeys positioner. Vem har rätt? Och vad implicerar det?

Låt mig börja med den mest fundamentala frågan, nämligen den om relationen mellan begrepp och induktion. Om man inte har vissa begrepp, då kan man inte förstå sina observationer, korrekt designa sina experiment och korrekt tolka resultaten. Att detta är fallet är inte särskilt svårt att se. Om du till exempel saknar grundläggande ekonomiska begrepp som ”utbud”, ”efterfråga” och ”pris”, då kan du inte förstå dig på ekonomiska fenomen såsom stigande eller fallande priser. Utan (giltiga) begrepp kan man inte heller begreppsliggöra sina observationer vilket är vad som genererar en (sann) generalisering. Begrepp som inte refererar till verkligheten kan inte heller producera generaliseringar som refererar till verkligheten. Jag anser att detta är obestridligt om man förstår objektivismens epistemologi.

Om så, hur kunde då en del vetenskapsmän komma någonstans om de nu saknade vissa begrepp som McCaskey påstår? Svaret är att även om t ex Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet så förändrar det inte det faktum att han behövde giltiga begrepp för att inducera. Så vilka begrepp han än hade var de nödvändiga för att han skulle kunna förstå och begreppsliggöra sina observationer. Detta har således inga negativa implikationer för Peikoffs grundläggande poäng att vi behöver begrepp för att inducera.

Nu kanske någon undrar: Om de saknade vissa begrepp hur kunde de då förstå sina observationer, designa experiment, tolka dem och generalisera? Svaret är implicita begrepp. Implicita begrepp är vad man har när man har den kunskap som krävs för att när som helst kunna bilda begreppet. Ta Newtons accelerationslag. I Newtons egna formulering och elaborering av lagen nämner han, vad jag vet, aldrig ordet ”acceleration”. Ändå är det uppenbart att detta är precis vad han pratar om. Newton har alltså den kunskap som begreppet acceleration förutsätter och, genom sin definition, kondenserar.

(Ett annat exempel för den som inte vet någonting om fysik: En person håller ett långt och passionerat tal om ondskan med gemensamt ägande, statligt ägande, kollektivt ägande, samhälleligt ägande över produktionsmedlen, etc. Inte en enda gång använder han sig av ordet ”socialism”. Ändå klart att personen vet vad socialism är. Han har det implicita begreppet ”socialism” och kan därmed ta hänsyn till denna kunskap när han ska tolka sina observationer. Ett mer dramatiskt exempel som på ett bra sätt illustrerar hur långt man kan komma med hjälp av implicita begrepp är Ayn Rands Anthem där hjälten återupptäcker det förbjudna ordet ”jag”. När man läser novellen blir det klart att hjälten efter ett tag vet vad ”jag” betyder även om han saknar ordet. Och det är också klart att man kan prata om det som begreppet ”jag” refererar till även utan ordet. Det är bara det att det blir omständligare. Detta är förresten inte mitt exempel.)

Så även om Newton saknade (det moderna) begreppet acceleration hade han ändå det implicita begreppet som gjorde det möjligt för honom att göra sina experiment, tolkningar och generaliseringar. Utan dessa explicita och/eller implicita begrepp hade vetenskapsmän ”famlat i mörkret” som Harriman uttrycker det. Precis som de faktiskt famlade i mörkret under stora delar av vetenskapens historia.

Men hur kunde vetenskapsmän komma någonstans om de bara hade rudimentära, ogiltiga begrepp? För det första är rudimentära begrepp inte ogiltiga, ändå är detta ett synsätt som McCaskey av någon anledning tillskriver Harriman. McCaskey skriver: ”I express reservations about the principle that an inchoate concept provides a ‘red light’ to induction…”. Var McCaskey har fått detta ifrån vet jag inte, men det är inte ifrån Harrimans bok.

Harriman för en explicit diskussion om hur kunskapskontexten påverkar våra definitioner. Han ger ett exempel på hur Galileo definierade begreppet ”temperatur” och jämför det med hur Einstein definierade det. Begreppet är detsamma, referenterna är desamma, även om definitionen förändras eftersom Einstein vet mycket mer om temperatur än Galileo. Vi kan även ta Ayn Rands exempel av en rudimentär definition av begreppet ”människa” som ett barn håller implicit: ”en sak som rör sig och för väsen”. Denna definition är i allra högsta grad rudimentär. Men gör det begreppet ogiltigt? Inte alls.

Att barnet kommer att upptäcka åtskilliga likheter och skillnader mellan människan och allt annat som finns, som gör att denna definition måste ändras, förändrar ingenting. Rudimentära begrepp blir inte ogiltiga för det. Samma princip gäller i McCaskeys exempel ovan med friktionsbegreppet. (McCaskey medger att även om Galileo inledningsvis definierade friktion lite för vitt, så upptäckte han uppenbarligen detta då han senare pratar om friktion som vi numera tänker oss det.) Så om det nu stämmer att många vetenskapsmän endast hade rudimentära begrepp, då spelar det ändå ingen roll eftersom det betyder det inte att de är ogiltiga. Det spelar därför inte heller någon roll när den ”fullständiga” versionen av begreppet kom eftersom man aldrig behövde det för att kunna inducera (sanna) generaliseringar.

McCaskeys säger att man kanske kan rädda Peikoffs induktionsteori genom att tillämpa Ayn Rands spiralteori. Det finns två premisser här. Den ena är att Harrimans historiebeskrivning är ”linjär” medan vetenskapens historia var allt annat än linjär. Den andra är att Harriman inte tillämpar spiralteorin. Båda premisserna är falska.

Även om Harriman aldrig explicit nämner ”spiralen” så är det klart att vetenskapsmännen i hans redogörelse går fram och tillbaka. Några exempel ur Harrimans historiebeskrivning: Kepler tog till sig Brahes observationer för att göra sina uträkningar. Newton gjorde nya observationer och upptäckter, sedan gick han tillbaka till Keplers uträkningar och kunde nu se dem i ett helt nytt ljus. Galileo upptäckte tröghetslagen men eftersom han saknade begreppet gravitation tänkte han inte på dess inverkan i sina experiment. Senare vetenskapsmän kunde med hjälp av begreppet gravitation, såväl som nya matematiska begrepp och metoder, rätta och förfina Galileos slutsatser. Det finns fler exempel i boken. Så förutom att historiebeskrivningen inte är ”linjär”, så tillämpar han sig faktiskt av spiralteorin, även om han inte nämner den explicit.

Vi har ingen anledning att tro att Peikoff eller Harriman inte är bekanta med spiralteorin. Peikoff har föreläst och skrivit om den vid flera tillfällen. Faktum är att hela boken är en enda gigantisk illustration av spiralteorin såsom Peikoff presenterade den i sin föreläsningsserie Unity in Epistemology and Ethics. Peikoffs induktionsteori hade, helt i enlighet med spiralteorins logik, inte varit möjlig om det inte vore för Ayn Rands begreppsteori. Den hade inte heller varit möjlig om det inte vore för att det fanns en vetenskapshistoria att inducera ifrån. (Det är mycket möjligt att man får intrycket av att historiebeskrivningen är ”linjär” på ett sätt som stämmer överens med verkligheten, eftersom Harriman har förenklat och essentialiserat sin presentation. Han går, mycket riktigt, inte igenom varenda steg, men han går igenom de viktigaste stegen och han illustrerar, när det är nödvändigt, hur vetenskapsmännen fick gå fram och tillbaka för att kunna ta ett nytt steg upp i kunskapens spiral.)

Detta för oss tillbaka till frågan om relationen mellan begrepp och induktion. Enligt McCaskey utgör inte bildandet av begrepp början på induktionsprocessen. Snarare utgör bildandet av den ”fullständiga” versionen av det giltiga begreppet slutet på induktionsprocessen. Hans bevis för detta är att många begrepp i vetenskapens historia lär ha bildats explicit efter lagarna först inducerades och formulerades. Detta är också William Whewells position och McCaskey sympatiserar öppet med honom.

Detta resonemang är helt bakvänt. Generaliseringar är propositioner och propositioner består av begrepp. Så begrepp kommer först. Om man observerar barn lära sig tala så ser man att det är precis så här det går till. Innan de kan formulera meningar så måste de lära sig en massa ord. (Implicit kan de ha betydligt mer kunskap, kunskap som motsvarar flera propositioner, men då de saknar begreppen kan de inte begreppsliggöra den.) Så McCaskeys resonemang krockar med verkligheten. Och eftersom detta faktiskt är Ayn Rands explicita position krockar det även med objektivismen. Det bör nu framstå som klart att McCaskeys kritik inte bara handlar om detaljer i Harrimans historiebeskrivning utan om filosofiska principer. (Det enda man kan säga till försvar för McCaskeys position är att det råder en växelverkan mellan begrepp och generaliseringar. Begrepp gör generaliseringar möjliga. Generaliseringar är kunskap som placeras under begrepp. Generaliseringar kan i sin tur leda till att vi bildar nya begrepp. Och så vidare. Men observera att denna kedja börjar med begrepp.)

Jag skriver denna artikel eftersom jag anser att The Logical Leap är en väldigt bra bok. Jag anser att det är en historisk bedrift. Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är den viktigaste boken sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag anser att McCaskeys kritik i bästa fall är ett uttryck för missförstånd och okunskap. I värsta fall är det ett uttryck för falska filosofiska premisser. Och det är allt jag har att säga om detta just nu.

* Denna recension publicerades efter McCaskey sade upp sig som styrelsemedlem för Ayn Rand institutet. Men McCaskey påstår att detta är essensen av den kritik han tidigare hade framfört till Harriman och andra inofficiellt. Om så, då är jag inte ett dugg överraskad av att Peikoff anser att det finns filosofiska oenigheter mellan McCaskeys synsätt och objektivismen som gör honom olämplig som styrelsemedlem. Jag är inte heller särskilt överraskad över att Peikoff inte gillar att, direkt eller indirekt, bli föreläst om objektivismen (eller dess påstådda otillräcklighet) av McCaskey.