Ja till genpatent

I USA har man länge kunnat patentera gener. Läkemedelsindustrin har naturligtvis uppskattat detta då det ger dem ekonomiska skäl att forska fram framtidens läkemedel. Vad man strävar efter är inte bara nya botemedel mot alla möjliga hemska åkommer utan även läkemedel skräddasydda efter din personliga genetiska uppsättning. Men nyligen har USA:s justitiedepartement blivit skeptiska till idén. New York Times:

The new position was declared in a friend-of-the-court brief filed by the Department of Justice late Friday in a case involving two human genes linked to breast and ovarian cancer.

“We acknowledge that this conclusion is contrary to the longstanding practice of the Patent and Trademark Office, as well as the practice of the National Institutes of Health and other government agencies that have in the past sought and obtained patents for isolated genomic DNA,” the brief said.

Detta kan naturligtvis ha förödande konsekvenser för forskningen och därmed allas vår hälsa (oavsett statens försäkran om att så inte är fallet). Men vad är då deras argument för deras nya inställning?

The issue of gene patents has long been a controversial and emotional one. Opponents say that genes are products of nature, not inventions, and should be the common heritage of mankind. They say that locking up basic genetic information in patents actually impedes medical progress.

But in its brief, the government said it now believed that the mere isolation of a gene, without further alteration or manipulation, does not change its nature.

“The chemical structure of native human genes is a product of nature, and it is no less a product of nature when that structure is ‘isolated’ from its natural environment than are cotton fibers that have been separated from cotton seeds or coal that has been extracted from the earth,” the brief said.

Premissen för argumentet är att allt som är en produkt av naturen tillhör alla. Men detsamma kan man ju säga om allt som människan ”isolerar” från sin ursprungliga position i naturen: olja, mjölk, vatten, järn, etc. Ska detta också tillhöra alla? (Det sekundära argumentet är att patent hämmar medicinska framsteg. Men det kommer jag inte att kommentera här.)

Att amerikanska justitiedepartementet säger att genpatent inte har någon som helst inverkan på forskningen tror jag inte ett dugg på. Det finns en rationell anledning att läkemedelsindustrin, som till skillnad från statliga byråkrater faktiskt har producerat någonting av värde, säger att sådana här patent är avgörande för framtagandet av framtidens läkemedel. Och anledningen är framför allt pengar.

(Justitiedepartementets brukar annars ”bidra” till produktionen av värden i världen, genom att gå efter de mest framgångsrika företagen som måste straffas eftersom de är alldeles för bra på att producera värdefulla produkter som miljontals människor, helt frivilligt, väljer framför alla andra alternativ, som således blir utkonkurrerade. Se deras kampanj mot Microsoft, Intel och nu Apple. Justitiedepartementet bryr sig inte alls om framstegens förutsättningar. Och de har, i vilket fall som helst, ingen aning om vad framstegen förutsätter.)

Det finns inget som säger att bara för att det kommer från naturen så bör det tillhöra alla. I synnerhet inte om någon har gjort ansträngningen för att komma åt den, använda den, utnyttja den, etc i just ett ”isolerat” tillstånd.

De säger att man inte förändrar genens natur genom att isolera den. Det är sant, men man skapar ändå någonting som vanligtvis inte existerar i naturen om det inte vore för mänskligt tänkande och handlande: nämligen genen i sitt isolerade tillstånd. Detta är en ny skapelse, en uppfinning. Varför ska man inte kunna patentera den precis som man kan patentera många andra nya skapelser?

Det är också värt att påpeka att det är ofta, i detta isolerade tillstånd, som genen får ett värde som det inte hade tidigare. Många ämnen eller gener som alltid har existerat hade inte något särskilt värde, förrän något kreativt geni kom på hur man kunde isolera det. Jäst är ett exempel. Adrenalin ett annat.

Justitiedepartementet i USA gör inte rätt i att ändra sin inställning till genpatent. Jag hoppas därför att det amerikanska patent- och registreringsverket inte (tvingas) ta till sig samma inställning. Det vore nämligen förödande för medicinska framsteg.

The Leonard Peikoff Show

Många av er känner säkert till Peikoffs podcasts. Men jag råkar också veta att en del av er inte känner till Peikoffs gamla radio show. Under 1990-talet hade Leonard Peikoff en egen radio show där han diskuterade dagens nyheter, grundläggande filosofiska frågor och kultur. Peikoff är, som dessa program visar, en briljant kommunikatör och debattör. Ett efter ett har utvalda avsnitt från Peikoffs show tillgängliggjorts på AynRand.org och ARC-TV. Ni finner dem på ARC-TV.com.

Dödsfixering

Vad skulle du säga om du fick reda på att universitetsutbildade intellektuella och professorer har spenderat decennier åt att klura ut vem och hur många människor man ska döda? Du skulle förmodligen tro att jag skämtar eller att det är fråga om någon bisarr science fiction-film som utspelar sig i ett alternativt universum. Men då har du fel. Dessa människor finns. Dessvärre är de, till ingens större förvåning, filosofer. Och de säger sig ägna sig åt moralfilosofi.

Jag citerar Prospect Magazines artikel ”Matters of life and death”:

Moral philosophers have long debated under what circumstances it is acceptable to kill and why, for example, we object to killing a patient for their organs, but not to a distribution of resources that funds some drugs rather than others. To understand the debate you need to understand the trolley problem. It was conceived decades ago by two grande dames of philosophy: Philippa Foot of Oxford University … and Judith Jarvis Thomson of MIT. The core problem involves two thought experiments—call the first ”Spur” and the second ”Fat Man”

In Spur … an out-of-control trolley—or train—is hurtling towards five people on the track, who face certain death. You are nearby and, by turning a switch, could send the trolley onto a spur and save their lives. But one man is chained to the spur and would be killed if the trolley is diverted. Should you flick the switch?

In Fat Man … the same trolley is about to kill five people. This time, you are on a footbridge overlooking the track, next to a fat man … If you were to push him off the bridge onto the track his bulk would stop the trolley and save the lives of those five people—but kill him. Do you push him?

Study after study has shown that people will sacrifice the spur man but not the fat man. Yet in both cases, one person is killed to save five others. What, then, is the relevant ethical distinction between them? This question has spawned a thriving academic mini-industry, called trolleyology.

Den första sunda reaktionen när man läser detta är: ”Vad är det för fel på dessa människor?”

Varför ägnar sig så många filosofer åt sådana här tankeexperiment? Anspråksfulla som de är har de inga problem med att låtsas som att de pratar för alla när de analyserar sina dödsbringande ”intuitioner”: ”Trolleyology encapsulates the deepest tensions in our moral outlook”. Om så, vad är då essensen av ”vårt” moraliska synsätt?

Lägg märke till att filosoferna inte har spenderat decennier åt att fundera på hur man ska göra det bästa av sitt liv, hur man ska leva ett lyckligt liv. Istället har de spenderat decennier åt död och lidande: ”Vem ska lida eller dö för andras skull?”

Vad som förbluffar dessa filosofer är alltså INTE att de faktiskt grubblar över att döda människor. Nej, att döda människor för andras skull är rätt och riktigt verkar snarare vara en självklarhet. Vad som istället förbluffar dessa filosofer är hur det kommer sig att folk har olika uppfattning om vem de ska döda under vissa situationer men inte andra. Snacka om att ha märkliga prioriteringar. Vad vi ser här är en fixering på död och lidande.

Hur kommer det sig att filosofer har en sådan fixering? Därför att ingen av dem har ifrågasatt den primitiva och barbariska moralfilosofi som praktiskt taget alla tar för givet: altruismen. Altruismen är idén att det moraliska är att offra sig för andra. Att offra sig själv innebär att man ger upp ett större värde till förmån för mindre eller inget värde. Ditt eget liv inkluderat.

Det är därför dessa filosofer inte ser något fel i att döda en del människor för att rädda andra. Att någon eller några ska offras för andra är självklart, frågan är bara vem. Och om det är rätt att offra sig för en människa, då är det bättre om man kan offra sig för fler människor. (Det är därför altruism tenderar att implicera kollektivism.) Behövs det fler bevis för att altruismen är dödens moral?

Altruismen göder, förresten, denna fixering på död och lidande på mer än ett sätt. Var altruisterna än vänder sig ser de nämligen situationer där de tycker att någon måste offras för andras skull: Amerikaner som behöver sjukvård, de svältande i Afrika, de ”underprivilegade” i förorterna, etc. Var de än vänder sig ser de ”legitima” skäl att offra sig för andra. Att ge upp sin egen lycka för andras skull. Att lida för andras skull. Att, i värsta fall, offra sitt liv för andras skull. Det är alltså inte särskilt konstigt att de till slut får vad Ayn Rand kallade för en ”illvillig” syn på universum. Det vill säga att se på universum som en plats där liv och lycka är, i princip, omöjligt. Vilket ju är sant, om man försöker leva som en altruist. Försöker man leva som en altruist blir livet ett helvete. (Det är inte heller särskilt konstigt att de till slut utvecklar ett hat mot andra människor. Istället för att se på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt värde i kraft av deras dygder, ser de på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt anspråk på deras liv och värden.)

Vad är förresten lösningen på dessa ”dilemman”? Om man överhuvudtaget kan ta dessa löjliga och bisarra tankeexperiment på allvar, då säger jag att vad du än gör så är det fel. Det finns två typer av situationer där man kan behöva välja att döda en annan människa. Nödsituationer och tvångssituationer.

En nödsituation är ”an unchosen, unexpected event, limited in time, that creates conditions under which human survival is impossible—such as a flood, an earthquake, a fire, a shipwreck” (”The Ethics of Emergencies”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand). I nödsituationer gäller samma standard och principer som i normala situationer. Men de måste tillämpas annorlunda eftersom situationen inte tillåter dig något annat.

En essentiell aspekt av nödsituationer är att du inte har tid att vänta. Du måste handla och du måste handla nu. Detta betyder att du kan inte, utan vidare, tillämpa principer som förutsätter att långsiktig mänsklig överlevnad är möjlig i situationer där den i själva verket är omöjlig. Så om du måste stjäla mat för att överleva i en nödsituation, då är det moraliskt rätt. (Den som invänder genom att säga att ”människan har rätt till egendom” varför man måste gå med på att svälta till döds i en nödsituation, gör sig skyldig till omfattande ”context-dropping”.)

En tvångssituation är en situation där du står under andras våld. I alla sådana situationer spelar det ingen roll vad du väljer. Du kan inte hållas moraliskt ansvarig för vad du gör. ”[M]orality ends where a gun begins”, skrev Ayn Rand. Det är ofta under sådana här situationer där det inte finns något rätt alternativ att välja mellan. Om någon säger: ”Döda dig själv eller döda ditt barn, annars dödar jag dig” då kan du välja, men vad du än väljer är det fel. Och vad du än väljer är du oskyldig eftersom du handlade under tvång.

Nu är det så att i dessa tankeexperiment så står du varken inför en nödsituation eller en tvångssituation. Så om du, i en sådan situation, aktivt handlar för att garantera att en dör för att rädda fem eller att fem dör för att rädda en, då gör du dig (med)skyldig till att döda oskyldiga människor. Så vad du än gör är det fel. Du har i en sådan här situation inget ansvar att handla. Det enda moraliska valet du har är att titta på eller blunda – eller, vilket dessa dödsdyrkande filosofer aldrig överväger, åtminstone försöka komma på ett sätt ska stoppa tåget utan att döda någon. (Men vad gör man om det visar sig att det är din käresta som ligger på det ena spåret? Då säger jag att om du inte kan leva utan henne, då ska du göra vad du kan för att rädda henne – även om det innebär att fem andra dör. Ja, du blir (med)skyldig till dödandet av oskyldiga människor. Detta måste du ta på dig och, om nödvändigt, betala för.)

Lyckligtvis är alla sådana här situationer inget som hör till vardagen. Det är just precis därför de intar, i en rationell moralfilsofi, en ytterst marginell position. ”The purpose of morality is to teach you, not to suffer and die, but to enjoy yourself and live”. (”This is John Galt Speaking”, For the New Intellectual, Ayn Rand.)

The Logical Leap

Jag har läst The Logical Leap: Induction In Physics av David Harriman. Boken handlar om Leonard Peikoffs lösning på det så kallade induktionsproblemet. (Denna recension förutsätter att man är någorlunda bekant med objektivismens epistemologi.) Vad är induktionsproblemet? Och vad spelar det för roll? Jag citerar Peikoff:

A generalization is a proposition that ascribes a characteristic to every member of an unlimited class, however it is positioned in space or time. In formal terms, it states: All S is P. This kind of claim, on any subject, goes beyond all possible observation.

But man is neither omniscient nor infallible. His generalizations, therefore, are not automatically correct. Thus the questions: How can man know, across the whole scale of space and time, facts which he does not and can never perceive? When and why is the inference from ”some” to ”all” legitimate? What is the method of valid induction that can prove the generalization to which it leads? In short, how can man determine which generalizations are true (correspond to reality), and which ones are false (contradict reality)?

The answer is crucial. If a man accepts a true generalization, his mental contents (to that extent) are consistent with one another, and his action, other things being equal, will succeed. But if a man accepts a false generalization, it introduces in his mind a contradiction with his authentic knowledge and a clash with reality, leading unavoidably to frustration and failure in his actions. Therefore the “problem of induction” is not merely a puzzle for academics — it is the problem of human survival.

I ett avseende finns inget induktionsproblem. Induktion behöver egentligen inte valideras eftersom det är genom induktion (och deduktion) som vi validerar och bevisar allting. I ett annat avseende finns det däremot ett induktionsproblem. Vad vi behöver veta är varför generaliseringar är möjliga (och nödvändiga). Vi behöver också veta reglerna för att inducera rätt. Att det inte finns ett ”deduktionsproblem” som håller filosofer sysselsatta, trots att folk deducerar fel stup i kvarten, beror på att Aristoteles redan har identifierat reglerna för att deducera rätt.

Peikoff och Harriman tänker svara på båda frågor dels genom att tillämpa objektivismens epistemologi och dels genom att studera fysikens historia. Att man studerar fysikens historia beror på att det är den mest framgångsrika vetenskapen. Den är det eftersom de flesta stora fysiker har, visar det sig, implicit inducerat ”enligt reglerna”. Man tänker alltså inducera fram induktionens regler med hjälp av fysikens historia.

Peikoff menar att före Ayn Rands begreppsteori fanns det inget sätt att lösa induktionsproblemet. För att se varför ska jag kort påminna läsaren om Ayn Rands begreppsteori.

Hur bildar vi begrepp? Vi bildar begrepp genom att se likheter och skillnader mellan saker. Genom att förena alla saker som är lika varandra, i ett relevant avseende, bildar vi en ny mental enhet (som kan förstås som en ”mental mapp”): ett begrepp. Begreppets referenter är lika men inte identiska. Begreppet ”människa” refererar till alla människor trots att alla människor är olika i nästan varje avseende du kan föreställa dig. Skillnaden mellan människor är specifika mått: längd, vikt, intelligens, hudfärg, etc. Det som gör att vi kan behandla dem alla som ”samma men inte identiska” är att vi utelämnar de specifika måtten när vi bildar begreppet. Det är därför begreppet ”människa” refererar till alla människor som har funnits, finns och kommer att finnas.

Det bör nu vara klart varför objektivismens begreppsteori är nödvändig för att svara på några av de mest grundläggande frågorna om induktion: Vad gör generaliseringar möjliga? Vad gör induktiva slutsatser logiskt nödvändiga?

Så vad är det som gör generaliseringar möjliga? Det är just tillämpandet av begrepp. Exempel: Genom att observera att eld bränner papper och sedan tillämpa begrepp som ”eld”, ”bränna” och ”papper” utelämnar vi genast alla specifika mått i vår observation. Vi går bortom denna konkreta eld, denna konkreta förbränning, och detta konkreta papper. Vi går bortom här och nu. Resultatet är således generaliseringen ”eld bränner papper”.

Om en induktiv slutsats inte följer av nödvändighet då följer den inte logiskt. Allt som vi kan föreställa oss utan att det resulterar i en motsägelse är inte logiskt nödvändigt. Giltiga deduktioner ger oss nödvändiga slutsatser eftersom man ”bara” läser av implikationer av vad man redan vet. Så vad är det som gör induktiva slutsatser logiskt nödvändiga? Svaret kommer genom att observera vad en generalisering förutsätter: en observation och tillämpandet av begrepp (och allt annat man vet). Nödvändigheten i en giltig induktiv härledning kommer av att man antingen måste förneka vad man faktiskt observerar (t ex att eld bränner papper), vilket resulterar i en motsägelse. Eller också måste man förneka allt annat man vet (t ex att det finns eld, förbränning, papper och allt annat), vilket också resulterar i en motsägelse.

Det finns naturligtvis mycket mer till Peikoffs induktionsteori. Jag har bara indikerat essensen av lösningen. Jag har till exempel inte sagt något om idén att giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion (och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion), att det finns många intressanta paralleller mellan att bilda begrepp och att generalisera, att induktion är en självrättande process, reglerna för induktion, de vanligaste misstagen när man inducerar, att filosofi är en induktiv vetenskap precis som fysik, varför matematik är nödvändigt inom fysik men inte inom filosofi, varför filosofi inte är ett dugg mindre vetenskapligt för det. Och mycket mer.

Harriman presenterar, i essentiella termer, fysikens historia och ger därmed läsaren många upplysande exempel på varje aspekt av Peikoffs induktionsteori. Läsaren ser hur vetenskapsmän som Galileo och Newton gick till väga för att induktivt härleda alla sina viktiga upptäckter. Man får därmed en ordentlig lektion i fysik på köpet. (Om jag ska komma med kritik måste jag säga att trots att Harriman förmodligen har gjort sitt yttersta för att lekmän som jag ska kunna hänga med, så hade jag mer än en gång riktigt svårt att förstå vad han pratar om. Jag tror att fler illustrationer skulle hjälpa sådana som mig.)

Jag menar att The Logical Leap svarar på alla essentiella frågor beträffande induktionsproblemet. Eftersom boken avser att lösa induktionsproblemet är detta också standarden för mitt omdöme. Och med tanke på att en lösning på induktionsproblemet utgör det sista, avgörande steget för att fullt ut validera förnuftet anser jag att boken är en historisk bedrift. Detta är förmodligen den viktigaste bok som har skrivits sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology.

Ett kulturellt utdrag

Dagens kulturella utdrag står Anders Malthein för. Han har skrivit en intressant understreckare om självhjälpsindustrin i SvD:

Bland de över 500 träffar man får under kategorin ”Motivation och självkänsla” hos internetbokhandeln Adlibris finns ”Attraktionslagen” av amerikanerna Ester och Jerry Hicks. Lagen sägs vara universums mäktigaste, men det handlar inte om gravitation utan om föreställningen att likheter dras till varandra. Lär du dig förstå lagen, skriver ICA Bokförlag – som låtit översätta påfallande många titlar i det här litterära skymningslandet – så begriper du ”äntligen orsaken till praktiskt taget allting som någonsin har hänt i ditt eget och dina närståendes liv. Boken hjälper dig att /…/ få allt du någonsin kan önska dig!”.

Skälet är att attraktionskraften sägs verka också genom tankar. Tänker vi positivt och tillräckligt intensivt på något så kommer det till oss, vare sig det gäller hälsa, ett nytt arbete eller en diskmaskin.

Liknande saker lärs ut i boken och filmen ”The secret” av den australiska tv- producenten Rhonda Byrne. Boken har sålts i miljoner exemplar. ”Du kan få, göra eller vara precis vad du vill”, får läsaren veta. ”Tankar blir ting.”

I det här sammanhanget är positivt tänkande alltså inte detsamma som en optimistisk livssyn, utan snarare ett slags magi, föreställningen att man kan påverka verkligheten genom att tänka rätt medelst positivt tunnelseende.

Och:

I Sverige skriver bland annat Kay Pollak i storsäljaren ”Att välja glädje” att ”hur jag väljer att reagera på omständigheterna – det valet är mitt”. I boken ”You can heal your life” går Louise Hayes ännu längre: ”vi skapar själva varje sjukdom i vår kropp”. Akne, till exempel, beror på att man ”inte accepterar sig själv”, och den ”troliga orsaken” till aids är att man känner sig ”sårbar och utan hopp”.

Det genomgående budskapet i självhjälpslitteraturen är att verkligheten är vad du vill att den ska vara, att önsketänkande fungerar, att om man bara vill något tillräckligt mycket så kommer det också att bli verklighet.

Filosofiskt sett är därför självhjälpsindustrin ett uttryck för en metafysisk princip som objektivismen kallar för medvetandets primat. Medvetandets primat är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet.

Den mest populära formen av denna princip är förstås religion som säger att verkligheten är en produkt av Guds medvetande. En annan populär form är social subjektivism – populariserad av filosofer som Kant, Hegel och Dewey – som säger att verkligheten är en produkt av gruppens medvetande.

Men den form av medvetandets primat som ligger bakom självhjälpsindustrin är personlig subjektivism. Personlig subjektivism säger att verkligheten är en produkt av individens medvetande. Detta är premissen som bakom nästan all självhjälpslitteratur.

Det faktum att det säljs miljontals självhjälpsböcker beror på att det finns en stor marknad för det. Och att det finns en stor marknad för dessa idéer säger en hel del om kulturen vi lever i. Det finns alltså miljontals människor som tror att verkligheten är vad de vill att den ska vara. Självhjälpsindustrin är, vare sig du vill tro på det eller ej, en snabbt växande mångmiljardindustri!

Om personlig subjektivism är essensen av all självhjälp då kommer det naturligtvis inte att hjälpa någon. Verkligheten är vad den är och inget önsketänkande i världen kommer att lösa människors personliga problem. Det kommer inte att rädda några företag undan konkurs. Det kommer inte få folk att behålla sina hus eller landa dem på ett nytt jobb. Det kommer inte att rädda ekonomin. Sanningen är att väldigt mycket irrationellt och självdestruktivt beteende går att föra tillbaka till önsketänkande av detta slag. (För det ena exemplet efter det andra hänvisar jag er till tvprogrammet Lyxfällan.)

Vad betyder allt detta? Att miljontals människor ägnar sig åt ett ytterst självdestruktivt sätt att leva eftersom de har accepterat, implicit eller explicit, en falsk och abstrakt metafysisk idé. Så vad detta kulturella utdrag illustrerar är, återigen, filosofins makt. Tänk på detta nästa gång ni hör någon avfärda filosofi som irrelevant och, därför, ofarligt babbel bland några världsfrånvända akademiker.

Tänkande och tvång

När man studerar människans historia då upptäcker man att i en del perioder så gjordes många och stora framsteg inom alla möjliga områden: konst, filosofi, vetenskap, teknologi, ekonomi, politik. I en del periodes gjordes däremot få och små framsteg. I en del gjordes inga framsteg alls. Tvärtom. Och vi kan se samma sak idag. I vissa delar av världen sker det enorma framsteg och i vissa delar sker det inga framsteg alls. Om man studerar alla dessa perioder och delar av världen ser man snabbt ett mönster: när människan är mer fri då görs fler framsteg när människan är mindre fri sker färre eller inga framsteg.

Detta bör leda en nyfiken och välvillig själ – en själ som värdesätter mänskligt liv och välbefinnande – att fråga sig: Varför blomstrar utvecklingen när människor är fria? Varför stagnerar utvecklingen när människor förtrycks? Förklaringen är att alla värden och framsteg kräver tänkande, men människan kan inte tänka under tvång.

Att tvång, initierandet av fysiskt våld eller hot om att initiera fysiskt våld, kan stoppa folk från att göra som de vill är ganska okontroversiellt. Vad som är mer kontroversiellt är den unika objektivistiska idén att tvång stoppar tänkande. Detta förhållande mellan tänkande och tvång är vad jag tänker klargöra i denna essä.

För att se hur tvång stoppar tänkandet är det bra om man först kan se kopplingen mellan vilja och tänkande. När man stoppar folk från att göra som de vill då stoppar man dem också från att handla i enlighet med deras tänkande. För vad beror våra begär på? De beror på vårt tänkande. Våra känslor är ett uttryck för våra värden, idéer och kunskap. Så när man stoppar folk från att handla som de vill stoppar man också från att handla i enlighet med deras tänkande. Men det går djupare än så. Man stoppar inte bara folk från att handla i enlighet med deras tänkande (vilket vore illa nog). Man stoppar också själva tänkandet.

Detta blir lättare att se om man har en klar uppfattning om vad vi gör när vi tänker. Att tänka är, i essentiella termer, att identifiera och integrera fakta. Detta är vad vi gör när vi tänker, söker kunskap, söker förståelse och söker lösa problem.

Ta Thomas Edison som genom att identifiera naturen hos olika material och sedan förena dem på rätt sätt kunde skapa den ena fantastiska uppfinningen efter den andra. Ta Galileo Galilei som genom att göra observationer och experiment kan koppla samman otaliga rörelser som vid en första anblick inte har någonting gemensamt. Ta Sherlock Holmes som avslöjar mördaren genom att göra observationer, samla in alla bevis och sedan ”lägger ihop ett och ett”. Ta Gregory House som genom att identifiera och koppla ihop patientens olika syndrom kan ge en diagnos.

När man vet vad det innebär att tänka, då blir det också lättare att se hur tvång gör det omöjligt att tänka om och när man lyder under tvång. För vad är det som händer om man lyder under tvång? I samma ögonblick som du underkastar dig tvång gör du fakta irrelevanta för ditt tänkande. Men du kan inte tänka om du gör fakta irrelevanta. Därför är det *omöjligt* att tänka under tvång.

Det måste understrykas att detta är *inte* en fråga om fri vilja. Och det är *inte* en fråga om motivation. Ja, fri vilja och motivation spelar roll. Om du inte känner för att tänka eftersom eftersom du bara ser en massa höga skatter och annat elände framför dig, då lär du inte heller tänka. Och detta vore då ett uttryck för din fria vilja. Men detta är inte vad jag pratar om här. Jag menar att även om du vill tänka så *kan* du ändå inte tänka under tvång. Det är en fråga om tänkandets natur och villkor.

Anta att du har en sadistisk matematiklärare som ger dig ett tal på måfå, t ex ”1 + 1”, och sedan säger han: ”Räkna. Men om du använder dig av något av de fyra räknesätten då blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Ingenting. Vad som händer är att du får två helt oförenliga och *paralyserande* instruktioner: ”Räkna – men räkna inte”.

Men det är inte bara när man tvingas ignorera vad man vet (vilket tvingar fram en olöslig och paralyserande konflikt i ens tänkande), som ens tänkande paralyseras. Ens tänkande kan även paralyseras om du tvingas ta hänsyn till det (såvitt du vet) irrelevanta och godtyckliga. För att se detta anta att din sadistiske matematiklärare istället säger: ”Räkna ut 1 + 1 + fdsfds. Du måste ta hänsyn till fdsfds. Annars blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Återigen ingenting.

Faktum är att ditt tänkande skulle paralyseras av det irrelevanta och/eller godtyckliga, även om du inte var placerad under någons tvång. Allt som krävs är att du själv låter det influera ditt tänkande. Detta beror på att det finns helt enkelt inget du kan göra med det irrelevanta eller godtyckliga när du tänker.

Kom ihåg att tänkande har två essentiella steg: identifikation och integration. Om du stoppar det ena, då blir också det andra omöjligt – och vice versa.

Låt oss anta att Sherlock Holmes ska utreda ett mord. Om Holmes är fri att tänka vore detta inget problem. Men hur ska han kunna göra sin utredning, om man förbjuder honom att intervjua vittnen, besöka brottsplatsen eller ta fingeravtryck? Då stoppar man honom från att tänka eftersom det inte finns något för honom att tänka på. Allt han kan göra är att ägna sig åt godtyckliga spekulationer, men det är inte tänkande.

Även om man låter honom intervjua vittnen, besöka brottsplatsen och ta fingeravtryck, så hjälper det inte om man samtidigt tvingar honom att i förväg, innan man har några bevis, utesluta vissa personer som misstänkta. Sherlock Holmes kan omöjligen veta vem som är mördaren innan han har samlat ihop och integrerat alla tillgängliga bevis. Så genom att i förväg utesluta vissa personer från utredningen blir han tvungen att göra bevisen och var de leder honom irrelevanta.

Som detta exempel illustrerar spelar det ingen roll om man å ena sidan lämnar dig fri att koppla samman fakta om du är förbjuden från att samla ihop fakta eller om du är fri att samla ihop fakta om du är förbjuden från att koppla samman dem. I båda fall stoppas ditt tänkande. Sherlock Holmes konfrontreras nämligen med följande oförenliga instruktioner: ”Identifiera och integrera fakta – men identifiera och integrera inte några fakta” eller: ”Tänk – men tänk inte”. Resultatet är att hans tänkande *paralyseras* fullständigt.

Låt mig nu klargöra ett och annat innan jag fortsätter.

Du kan *fantisera* om vad du skulle göra om du var fri. Men efter ett tag kan man nog inte ens göra det eftersom om man är rationell och inte har någon anledning att tro att man kommer att bli fri i framtiden, då blir det till slut svårt att hålla liv i fantasierna. Det är därför som folk som lever under diktaturer tenderar att vara kortsiktiga i sitt tänkande och sakna framtidstro.

Även under tvång kan du naturligtvis svara korrekt på många frågor. Så om din sadistiske matematiklärare ber dig att rabbla upp femmans tabell då kan du även göra det under pistolhot. Det är fråga om automatiserad kunskap. Och visst kan du under tvång gå med på att rabbla upp saker som du inte tror på eller förstår och som inte har någonting med verkligheten att göra. Men det är inte att tänka.

Förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader. Ju mer frihet, desto mer kan du tänka och vice versa. Du kan till exempel tänka på hur du ska undgå tvånget genom att utnyttja olika kryphål i lagen eller jobba svart eller smuggla in varor över gränserna eller genom att fly från arbetslägret eller landet eller göra en revolution. Även om du lever i en totalitär diktatur kan du fortsätta att tänka, i hemlighet, om du får vara ensam tillräckligt länge. (Det är bland annat därför totalitära diktaturer avlyssnar och spionerar på sin egen befolkning.)

Men trots att förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader är det svårt att ”isolera” tvångets inverkan över tänkandet. Detta har dels att göra med att allt i världen hänger samman (på grund av lagen om orsak och verkan) och dels att all kunskap hänger samman (eftersom det bara finns en värld). Det är därför ofta bara en tidsfråga innan tvång som stoppar dig att tänka på en sak också stoppar dig från att tänka på en annan sak.

Låt mig konkretisera hur det faktum att allt i världen hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man förbjuder honom från att använda sig av de material som den faktiskt består av? Hur ska Galileo Galilei kunna göra det tänkande som krävs för att upptäcka att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att använda sig av teleskopet? Hur ska Sherlock Holmes kunna göra det tänkande som krävs för att lösa brott – om han förbjuds från att använda sig av sitt förstorningsglas? Hur ska Gregory House kunna göra det tänkande som krävs för att göra en riktig diagnos – om han förbjuds från att använda sig av CAT scans? Hur kommer det sig förresten att du kan ta till dig det jag säger? Därför att du kan läsa. Hur långt skulle du komma i ditt tänkande om någon förbjöd dig från att lära dig att läsa?

Studerar man vetenskapens historia ser många exempel på hur vetenskapliga upptäckter gör teknologiska framsteg möjligt vilket i sin tur gör ytterligare vetenskapliga framsteg möjliga. Teleskopets roll är ett bra exempel på det. Det råder en växelverkan. Så stoppar man vetenskap då stoppar man även teknologiska framsteg som i sin tur stoppar framtida vetenskapsmän från att göra nya upptäckter, och vice versa.

Låt mig nu konkretisera hur det faktum att all vår kunskap hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man kriminaliserar allt tänkande kring elektricitet eller kemi? Hur ska Galileo kunna göra det tänkande som krävs för att komma fram till att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att komma fram till slutsatser som strider med kyrkans dogma om himlakropparnas perfektion? Hur ska Sherlock Holmes kunna lösa några brott – om han inte får koppla ihop bevisen med sina kunskaper om mänsklig psykologi? Hur ska Gregory House kunna göra en diagnos – om han inte får koppla ihop syndromen med sina kunskaper om mänsklig anatomi? (Låt mig då påminna läsaren om att det fram tills nyligen fanns en ”tankeförbudsparagraf” som kraftigt hämmade all kärnkraftsforskning i Sverige.)

Vi kan också se hur det faktum att allt i världen hänger samman, inklusive all kunskap, även gäller i ett större och längre perspektiv. Ta den industriella revolutionen. Vad, bland annat, gjorde den möjlig? Teknologiska framsteg. Vad gjorde dem möjliga? Den vetenskapliga revolutionen. Den industriella revolutionen förutsätte, i termer av orsak och verkan, en massa kunskap: fysik, kemi, elektricitet, magnetism, metallurgi, arkitektur, ingenjörskonst, etc. Hade man stoppat den vetenskapliga revolutionen, då skulle den industriella revolutionen varit omöjlig. Och om man studerar vetenskapens historia då ser man hur upptäckter inom ett område (t ex astronomi) leder till nya upptäckter inom andra områden (t ex fysik), och hur varje ny upptäckt inom ett område också förstärker och berikar slutsatserna inom andra områden (t ex att fysik förstärker och berikar slutsatserna inom kemi). Vad allt detta illustrerar är att om man hämmar eller stoppar tänkandet inom ett kunskapsområde, kommer det även att hämma eller stoppa tänkandet inom andra kunskapsområden. Så stoppar man människor från att tänka på en del saker, då tenderar man också att stoppa tänkandet på andra saker.

Observera vilka tänkare som hämmas först och mest: de som tänker bäst och mest; de mest rationella, långsiktiga och kreativa tänkarna. Detta bör inte komma som någon överraskning. Det är ju trots allt de mest kreativa tänkarna som före alla andra ser samband mellan olika saker, som ser möjligheterna, som ser längre. Det är just precis därför de, före alla andra, ser hur tvånget ”isolerat” till ett område kommer att hämma eller stoppa dem inom andra områden.

Därför är det inget mysterium att primitiva metoder för att producera kan gå i arv i generation efter generation, även i totalitära samhällen, medan nästan inga andra framsteg sker i övrigt. Det är nämligen inte de som tänker minst utan de som tänker mest som hämmas i första hand. Tänkarna, filosoferna, uppfinnarna, vetenskapsmännen, konstnärerna, etc. Det är därför de inte lämnar samma avtryck i de ofria perioderna av människans historia som under de fria perioderna. Det är också därför de blomstrar i de fria delarna av världen idag men inte i de ofria delarna.

Förhållandet mellan tänkande och tvång – varför tvång stoppar tänkande – bör vara klart nu. Således bör det vara klart *varför* människans liv och tillvaro blomstrar när hon är fri och varför hennes liv och tillvaro hämmas och förstörs när hon är ofri. Således bör det också vara klart *varför* frihet är människans grundläggande sociala behov.

*

Får du ut något av detta? Uppskattar du mitt skrivande? Vill du se mer av det i framtiden? Gör då gärna en donation via Paypal. (Om ni inte vill använda er av Paypal då kan ni kontakta mig via email: carl.svanberg@gmail.com så har jag ett alternativ.) Tack!