Barns rättigheter

En del förvirrade libertarianer tror att barn inte har rätt att bli omhändertagna. De har fått för sig detta eftersom de har läst någonstans att rätten till liv inte implicerar att andra har några positiva skyldigheter. Det är sant. Rätten till liv är rätten att handla för att tjäna sin egen överlevnad, inte rätten till alla de saker som krävs för att överleva, eftersom det skulle implicera ett slaveri. Men det följer ändå inte att föräldrar skulle ha en rätt att försumma sina barn till döden.

Kom ihåg att alla rationella principer är kontextuella. Så normalt sett, i en vuxen kontext, betyder rätten till liv inte att man har rätt att kräva av andra att de ska ta hand om en. Barn har precis som alla andra människor rätt till liv, men deras rätt till liv måste tillämpas på ett annat sätt på grund av att kontexten är annorlunda. Barn har visst rätt att bli omhändertagna av sina föräldrar (eller någon annan laglig förmyndare) och den rätten följer av rätten till liv.

Man kan inte skapa små människor som är hjälplösa, och dessutom lagligen förbjudna från att ta hand om sig själva i den mån de kan, och sedan påstå att man inte har ett ansvar att ta hand om dem. Föräldrarna tar på sig det ansvaret när de väljer att bli föräldrar. (Det spelar ingen roll om man blir gravid och inte vet om det. Man har, som vuxen, ett ansvar att hålla koll på sådana här saker och att inte ha sex utan att veta vad man håller på med eller vad det kan ha för följder.)

Om det inte passar sig får mamman göra en abort eller, om det är för sent, får föräldrarna adoptera bort barnet till några som kan och vill ta hand om det istället. Om föräldrarna istället överger barnet eller på annat sätt försummar det, så att det dör, då är de skyldiga till mord och ska dömas till livstid (eller döden).

Situationen är direkt jämförbar med att jag tar dig ut på en båttur och kastar dig ut mitt i det iskalla havet, mitt i natten, och sedan lämnar dig där med ett rationalistiskt, kontextlöst argument som: ”Det är ju min båt och jag har rätt till egendom, därför har jag rätt att bestämma vem som får vara på min båt eller inte. Och nu bestämmer jag att du inte längre får vara på min båt. Och eftersom rätten till liv inte implicerar att jag har någon skyldighet att se efter din välfärd, är ditt öde inte mitt ansvar”. Om jag gör det och du dör i havet, då är jag en mördare.

Eftersom barn inte kan ta hand om sig själva och eftersom föräldrarna är ansvariga för att de finns och befinner sig i den här (tillfälliga) situationen måste föräldrarna, som barnens förmyndare, utöva deras rätt till liv åt dem. Vilket betyder att de måste ta hand om dem: ge dem mat, kläder, boende, utbildning, etc. Det är vad barnens rätt till liv faktiskt innebär.

Objektivism i praktiken

Har du någonsin tänkt eller känt följande: ”Är min hobby att samla kapsyler godkänd av objektivismen? Är mitt sexliv ‘objektivistisk’? Vad bör jag tycka om moderaterna? Är det enligt objektivismen rätt att dricka vin? Vad bör jag tycka om homosexuella? Vad är bra objektivistisk musik som jag bör lyssna på? Måste jag, som en god objektivist, tycka om skyskrapor?” Eller värre: ”Vad skulle Ayn Rand tycka om Metallica? Vad skulle Ayn Rand tycka om min nya flickvän? Vad skulle Ayn Rand säga om min förtjusning i Star Wars eller wrestling?”

Om du någonsin har tänkt eller känt någonting liknande då har du säkert också känt en viss konflikt mellan dig och objektivismen. Du känner att det mest är ett besvär att vara rationell hela tiden. Du känner dig ”kvävd”. Du känner att inte kan vara ”dig själv”. Du kanske till och med känner att du måste förneka dig själv. Att du måste förtränga dina tankar och känslor. Eftersom detta är oerhört frustrerande kanske du också känner att det börjar bli dags att ”kasta in handduken” och överge objektivismen. Och bli fri från detta ok.

Om detta är hur du känner, då är detta en total katastrof. Och en helt onödig sådan dessutom.

Det du känner är ett uttryck för Platons fortsatt starka grepp över kulturen och därmed över dig. Enligt Platon är abstraktioner något som hör hemma i en annan dimension. De har inte nödvändigtvis någonting att göra med konkreterna i verkligheten. Det är upp till oss att anpassa oss eller, i värsta fall, underkasta oss dessa abstraktioner. Att leva efter en princip är att leva upp till dem. Du följer inte principer eftersom du tror att de kommer att hjälpa dig, utan för att du tror att du har en plikt mot dem.

(Platons inflytande i västvärldens kultur kan inte underskattas. Platons filosofi påverkar indirekt folk som inte ens har hört talas om honom. Indirekt är religion den främsta orsaken till detta platonska förhållningssätt till abstraktioner och konkreter. Religion, som kristendom, är nämligen inget annat än en mycket urvattnad form av platonism.)

Detta platonska förhållningssätt är vanligast när det kommer till just filosofiska principer eftersom de är så abstrakta. Modern filosofi har inte lärt människor att även de mest abstrakta av begrepp och principer har en koppling till verkligheten. (Och inte blir det lättare om man faktiskt tror, på grund av den implicita platonismen i kulturen, att abstraktionerna inte är baserade på konkreterna i verkligheten.) Det är därför mycket lättare för människor att ha ett rationellt förhållningssätt till principer som är närmare verkligheten. T ex principer för matlagning, glastillverkning, arkitektur.

Eftersom det är svårt för många att förstå kopplingen mellan vida och djupa abstraktioner, som filosofin förser oss med, och konkreterna i vår vardag, är det också svårt att veta hur man ska tillämpa principerna i sitt liv. Så de söker, som ett substitut, att imitera konkreta exempel och konkretbundna regler.

Precis som religiösa människor ska följa en massa godtyckliga konkretbundna regler som kommandon från Bibeln försöker en del platonistiska objektivister följa en massa konkretbundna regler från The Fountainhead, Atlas Shrugged eller Ayn Rands privata liv. De mest groteska, och tragiska, exemplen på detta är folk som lär ha färgat sitt hår orange och plötsligt tagit upp ett intresse för arkitektur, efter att ha läst Ayn Rands böcker. Men det finns många fler grader på samma platonska-religiösa mentalitet och tragedin är därefter. Mer generellt ser man det hos sig själv och andra när de frågar sig: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna? Är detta objektivistiskt? Vad skulle Ayn Rand säga om detta?”

Mer generellt leder detta synsätt till den farliga vanföreställningen att tillämpningar av principer är en del av principen och därmed en del av filosofin på exakt samma sätt som de konkretbundna reglerna i Bibeln är en del av kristendom. Oförmågan att skilja på principer och deras tillämpningar bäddar för en konflikt mellan objektivismen och ditt liv, dina värderingar, dina intressen och din situation. Men detta fungerar inte för objektivismen av samma anledning som det inte fungerar för religioner. Så objektivismen – en filosofi för att leva på jorden; en filosofi som säger att din personliga lycka är det högsta moraliska målet – blir på så vis ett redskap för att tortera dig själv med.

Om du känner igen dig i något av detta, då ska jag tala om för dig att detta är helt fel. Detta är inte alls hur man ska förstå eller tillämpa objektivismen i sitt eget liv. Det är inget man nödvändigtvis måste skämmas över då det finns många rimliga skäl att man försöker ta till sig objektivismen på detta sätt. Även om man inte har fallit offer för Platons destruktiva inflytande, så finns det många andra sätt man kan missförstå objektivismen på detta sätt. Jag tänker inte gå in på alla tänkbara skäl till varför en del missförstår objektivismen på detta sätt. Istället tänker jag diskutera hur man ska gå tillväga för att förstå och tillämpa objektivismen i sitt eget liv på ett rationellt sätt.

Det första steget är att förstå, fullt ut, att Platon hade fel och att Aristoteles hade rätt när det kommer till synsättet på abstraktioner och konkreter. Detta är avgörande eftersom detta är den fundamentala orsaken till människors felaktiga förhållande till abstraktioner och konkreter såväl som deras oförmåga att förstå hur man ska tillämpa de vidaste abstraktionerna i sitt eget liv. När jag säger att Aristoteles hade rätt då menar jag att det bara finns konkreter. Abstraktioner är inget annat än en mental förening och organisering av konkreterna. Varje begrepp eller princip kan och bör betraktas som en summa av konkreter.

Begreppet ”människa” refererar till alla människor som finns där ute. Begreppet ”bil” refererar till alla bilar som finns där ute. Begreppet ”djur” refererar till alla exempelvis hundar, katter, hästar, kor, grodor, fiskar, fåglar, myror och människor som finns där ute. Principen om kausalitet refererar till alla kausala kopplingar som finns. Principen om rättvisa refererar till alla alla sådana rationella utvärderingar och behandlingar av människor och de goda konsekvenser de har. (Principen om rättvisa är, precis som alla andra moralprincipen en begreppslig identifikation av ett kausalt samband mellan ett visst handlande och vissa konsekvenser. I detta avseende är detta också ett exempel på principen om kausalitet.)

Det är inte bara filosofiska principer som utgör en summa av konkreter. Alla principer utgör ytterst en summa av konkreter: Ta Newtons tredje lag som säger att för varje reaktion finns det en motsvarande motreaktion. Denna princip refererar till alla sådana exempel på en reaktion och motsvarande motreaktion. Principen refererar till alla gånger vi går, kör bil, hoppar, kliver av en båt, knuffar på en vägg, och miljontals andra rörelser vi alla iakttar dagligen. Ta lagen om utbud och efterfråga. Denna princip säger att priser bestäms av utbudet av varor i relation till efterfrågan på varor. Principen refererar alla priser och alla förändringar av priser orsakade av en förändring av utbud, efterfråga eller både och. Det är därför när vi hör talas om stigande priser till följd av en dålig skörd som vi säger, implicit, att det är ett exempel på lagen om utbud och efterfråga.

Varför nämner jag detta? För att illustrera att det finns miljontals exempel på vad det innebär att vara egoist eller människa eller rättvis och varenda en är, i sitt sammanhang, legitima. Men du måste ta reda på vad som är bäst för dig, givet din specifika kontext: din situation, din bakgrund, dina möjligheter, dina värden.

Filosofiska principer är inducerade. De är baserade på konkreter. De är vad som är gemensamt för konkreterna där ute. De är inte någonting som hör hemma i en annan dimension. Filosofiska principer är dessutom fundamentala: de täcker in och förklarar alla konkreter. Innan du förstår detta kommer du inte kunna tillämpa objektivismen i ditt eget liv, eftersom du kommer att tro att principerna är en sak som hör hemma i tankevärlden, medan ditt vardagsliv är en helt annan sak. (Se Introduction to Objectivist Epistemology, The Art of Non-Fiction av Ayn Rand och Objectivism Through Induction av Leonard Peikoff.)

Låt mig konkretisera. Du är orsaken till alla dina handlingar och alla dina handlingar har konsekvenser. Om du ljuger får du problem med verkligheten. Om du röker kan du dö av lungcancer. Om du äter kolhydrater kan du gå upp i vikt. Om du sover för lite blir du trött. Om du sover för mycket blir du försenad. Om du äter för lite svälter du ihjäl. Om du äter blir du mätt. Om du tar en huvudvärkstablett försvinner värken. Om du har sex blir du tillfredsställd. Om du blir överkörd av ett tåg kommer du att krossas och dö. Allt detta är exempel på lagen om orsak och verkan.

Om du börjar en dålig vana, då kommer det att ha dåliga konsekvenser vare sig du vill eller inte. Om du känner smärta i bröstet, men du låtsas som om det är ingenting och vägrar söka upp en läkare, då kommer det inte att göra smärtan eller dess orsak overkligt. Om du märker att du inte kan betala dina räkningar eftersom du tjänar för lite pengar i relation till din konsumtion, då kan du välja att ta ett lån och hoppas att det löser sig, på ”något sätt”, i framtiden. Eller så kan du anpassa din konsumtion efter din plånbok eller också skaffa ett jobb. Du inser att verkligheten inte kommer att ta hand om dina problem av sig själv. Och du inser att önsketänkande inte löser någonting. Så du väljer att kapa dina kostnader. Allt detta är exempel på principen om existensens primat; att verkligheten är vad den är oavsett vad du vill, tycker, tänker, önskar, känner eller hoppas på.

Detta är metafysik. Låt oss nu ta ett par exempel från epistemologi. Hur vet du att dina pengar inte räcker om du fortsätter att konsumera som du gör? Hur vet du att det gör ont i bröstet? Hur vet du att det är grönt ljus och att du nu får köra? Hur upptäckte vi evolutionsteorin, fysikens lagar, atomer, den deduktiva logikens regler, arkitekturens principer, och allt annat som vi vet? Allt annat vi gör anspråk på att veta? En rationell filosofi säger att all kunskap börjar med bevis från hennes fem sinnen, först och främst observationer. Så vad du än påstår dig veta, så börjar det ytterst med varseblivning. Denna princip gäller för all kunskap.

Men människan kan även veta saker som går bortom räckvidden för hennes fem sinnen. Människan kan göra detta genom att tänka abstrakt, genom att bilda begrepp och principer, som gör att vi går bortom konkreterna för nuet och kan tänka på alla miljoner eller miljarder konkreter vi aldrig har sett och aldrig kommer att se. Förr, nu och i framtiden. En rationell filosofi säger att våra begrepp har en grund i verkligheten; de är inte en social konvention eller en abstraktion i en annan dimension. Denna princip gäller för all vår abstrakta kunskap och om det inte vore för denna princip skulle all vår abstrakta kunskap vara ogiltig och omöjlig. Hur vet vi, förresten, att våra abstrakta idéer har med verkligheten att göra? Att de är objektiva? Med hjälp av en särskild metod som Aristoteles först upptäckte: logik. Logik handlar om att identifiera och integrera motsägelsefritt och denna metod måste vi tillämpa på all kunskap.

Eftersom filosofiska principer täcker in alla konkreter i ditt liv finns det ingen mening med att behandla filosofiska principer som om om de inte har med ditt liv att göra. Principerna är vad som är gemensamt för konkreterna i livet; principerna förenar och kopplar samman konkreterna i livet. Detta är anledningen till att det är så viktigt att ha en induktiv förståelse för objektivismen. Att reducera abstrakta principer tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att konkretisera för att se vad som faller in under en abstraktion. Att abstrahera genom att se vad som är gemensamt för olika konkreter. Att röra sig fram och tillbaka mellan konkreter och abstraktioner. Om du gör det, om du fullt ut förstår, att begrepp och principer utgör en summa av konkreter, då kommer du att se att det inte råder någon konflikt mellan dina filosofiska principer och konkreterna i ditt liv.

En filosofi är ett system av fundamentala principer som ger svar på, som vi har sett, alla fundamentala frågor i livet. En filosofi kan inte säga vad du ska tycka eller känna. Inte utan att förvandla filosofin till en religion med en uppsättning av konkreta exempel och konkretbundna regler som du måste underkasta dig som dogma. Vad en filosofi däremot kan ge dig är principerna som kan tjäna som ett kriterium för ditt tänkande; för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Men det är du som, med hjälp av principer, måste förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv.

Om detta låter lite för abstrakt låt mig då göra en analogi. På sistone, inte minst bland objektivister, har paleodieten blivit populär. Paleodieten ger dig principer för vad du bör äta och varför. Men paleodieten säger inte vilka specifika maträtter du kan och bör äta. Paleodieten säger t ex inte att du tvunget måste äta just ägg och bacon till frukost. Men den ger dig principerna som hjälper dig själv att förstå vilken sorts ingredienser som är bra att äta och varför. Sedan får du avgöra vilka maträtter du vill äta, givet de är förenliga med dessa principer.

En religiös inställning till paleodieten skulle vara lika destruktiv som en religiös inställning till objektivismen. En religiös inställning skulle kanske sluta med att man gör ägg och bacon till den obligatoriska frukosten. Men vad händer då med de som är allergiska mot kött? Deras liv kommer uppenbarligen att bli ett helvete om denna tillämpning vore en obligatorisk del av paleodieten. Då skulle en del ständigt uppleva en konflikt mellan paleodietens principer och deras eget liv. En del skulle säkerligen överge paleodieten och känt sig ”befriade”.

Det onödiga lidandet blir inte mindre om man intar samma religiösa förhållningssätt till objektivismen. Men som vi har sett finns det ingen anledning att göra detta. Kom ihåg att varje giltigt begrepp eller sann princip refererar till miljontals konkreter. Det finns alltså miljontals exempel på vad det innebär att vara rationell, rättvis eller egoist; miljontals exempel på moraliska karriärer; miljontals exempel på moraliska fritidsaktiviteter; miljontals exempel på riktiga resonemang och slutsatser; miljontals exempel på att vara perfekt.

Även om du vet detta kan det krävas en medveten ansträngning för att göra dig av med dina gamla dåliga vanor. Vad du måste göra är två saker: 1. Förträng dina gamla vanor. Varje gång du kommer på dig själv ställa frågor som: ”Vad bör jag tycka? Vad bör jag känna?” Då måste du förtränga det. Du vet att frågorna är fel. 2. Ge dig själv en ”stående order”. Det handlar om att göra det till en vana att ställa relevanta frågor som får dig att automatisera objektivismen som en hel kontext. Det handlar om att etablera objektivismen som ditt implicita ramverk. Objektivismen kommer då att kännas självklar för dig. Så varje gång du möts av en konkret, se då aktivt till att fråga dig själv: Vad är principen? Identifiera den aktuella principen och ta reda på vad det betyder. Efter ett tag kommer du med lätthet att se vilken princip som gäller och du kommer naturligt att ställa relevanta frågor som hjälper dig att utvärdera konkreterna i ljuset av denna princip.

Detta är ganska abstrakt, så låt mig konkretisera vad jag menar: Om du vet att förnuftet är människans enda källa till kunskap – att logik är metoden – att verkligheten är standarden – då bör du ställa frågor som: ”Är det rationellt? Är det logiskt? Är det sant? Vad är argumenten? Vad är bevisen?” Om du vet att du bör vara självisk, då bör du ställa frågor som: ”Vad betyder detta för mig? Vad vinner jag på detta? Är detta vad jag verkligen vill? Hur förhåller det sig till mina övriga mål i livet?” Om du vet vad rättvisa är och att det är bra, då bör du ställa frågor som: ”Är detta rättvist? Vad förtjänar hon? Vad förtjänar jag?” Om du vet att dina känslor inte är orsakslösa, då bör du ställa frågor som: ”Varför känner jag så här? Varför är jag arg? Vad är det som har hänt? Vad gjorde mig arg? Vem gjorde mig arg? Var det något han sade eller gjorde? Vad sade han? Han sade X, är det en bra anledning att bli arg? Vad är det som är så fel med X?”

I samma ögonblick som du ställer den här typen av frågor till dig själv, och försöker ta reda på svaret genom att tänka rationellt, då utövar du objektivismen i ditt liv. Detta är vad det betyder att använda en princip som ett kriterium för att förstå och utvärdera konkreterna i ditt liv. Om du gör det till en stående order att ställa den här typen av frågor, då kommer du till slut att etablera objektivismen som ett implicit ramverk. Då kommer du inte längre att behöva några påminnelser; du kommer att identifiera den relevanta principen och ställa de relevanta frågorna av ”gammal vana”. Du kommer inte längre att komma på dig själv med frågor som: ”Är detta objektivistiskt?”, ”Vad skulle Ayn Rand säga?” eller: ”Är detta vad jag bör tycka?” Du kommer aldrig mer uppleva en konflikt mellan vad du ”bör” göra eller vad du vill göra. Vad du ”bör” tänka eller vad du tänker. Vad du ”bör” känna och vad du känner. Objektivismen kommer nu att vara integrerad med ditt liv. Du kommer bara att säga vad du tycker, tänker och känner.

Verkligheten är standarden för vad som är sant eller falskt, inte objektivismen eller Ayn Rand. Ditt eget liv är det moraliska målet. Och du måste döma, med hjälp av ditt förnuft och din kunskap, vad som är sant eller falskt och rätt eller fel. Ja, objektivismen är baserad på verkligheten men idéer är till för att tillämpas i verkligheten. De är till för att tjäna ditt liv. Du är inte till för objektivismen, objektivismen är till för dig. Glöm aldrig det.

Dolda premisser

Filosofi är den mest fundamentala vetenskapen. Det är vetenskapen som möjliggör och integrerar alla andra vetenskaper. Filosofin svarar nämligen på tre lika fundamentala som oundvikliga frågor: Vad är verkligheten? Hur vet vi det? Vad bör vi göra? Eftersom filosofi förenar och täcker in alla essentiella aspekter av verkligheten och människan relation till verkligheten får man också en bättre förståelse för världen om man känner till och förstår idéerna som verkar i kulturen. Därför är det lärorikt att ägna sig åt filosofiskt detektivarbete.

Men det finns ett problem. Problemet är att människor sällan eller aldrig talar öppet om deras filosofi. De vet inte att de alla har en (implicit) filosofi. De kanske till och med förnekar att de har en filosofi. Så det är för det mesta ganska hopplöst att förlita sig på människors explicita uttalanden. Så som en filosofisk detektiv måste du finna de dolda premisserna genom att ”läsa mellan raderna”.

Låt mig illustrera vad jag menar med ett mycket enkelt exempel. Du har säkert hört någon säga: ”Homosexualitet är fel eftersom det är onaturligt”. Detta är en inställning till homosexualitet som är väldigt vanlig. Men bakom denna formulering döljer sig i själva verket en hel filosofisk världsbild här.

Vad är den dolda premissen? Det är att det onaturliga är det omoraliska. Vad detta betyder är att det ordning i naturen som man inte får ändra eller göra uppror mot. Detta är i essentiella termer en religiös världsbild: Gud, världens skapare, har ett syfte med allting. Det finns således en naturlig ordning. Att strida mot denna ordning är att strida mot Guds vilja. Och det är ju fel. Gud har helt enkelt bestämt att det ska vara man och kvinna – och inget annat. Det är det ”naturliga” och ”riktiga”. Allt annat är ”onaturligt” och fel.

Om ni tänker efter kan ni säkert komma på många andra exempel på samma mentalitet. Ta dem som säger att det är ”fel att leka Gud”, dem som motsätter sig stamcellsforskning, kloning och abort. Ta dem som motsätter sig genmanipulering av djur och grödor. Ta dem som motsätter sig användningen av ”kemiska tillsatser” i maten (och som inte förstår att allting består av kemikalier och att hela processen att laga mat är att blanda olika kemikalier med varandra). Som ni kan se är denna mentalitet mycket vanligare än vad man först kanske tror. Det är ingen isolerad företeelse.

Se hur snabbt vi gick från ”konventionell visdom”, i form av ett uttalande som man hör då och då, till en hel (implicit) filosofisk världsbild. En världsbild som vi dessutom finner många andra exempel. (Det är klart att någon som säger detta, så kan det visa sig att han inte hade någon tanke bakom det. Han godkänner inte alls en religiös världsbild. Han bara slängde sig med en slogan han hade hört och som han inte hade valt att ifrågasätta av intellektuell passivitet. Men det förändrar inte att slutsatsen bara följer givet vissa premisser.)

Låt mig ta ett annat exempel. I många debatter, inte minst debatten om klimatförändringarna, får man höra: ”Det råder ett konsensus…”. Detta är tänkt som ett argument mot minoriteten som ifrågasätter ”konsensus”. Men vad krävs för att denna vädjan till ”konsensus” ska fungera? Den dolda premissen här är att vad som är sant eller falskt och rätt eller fel bestäms av gruppen. Detta är i essentiella termer ett uttryck för social subjektivism. Mer specifikt är det ett uttryck för Immanuel Kants filosofi. Kant argumenterade nämligen för att det kollektiva är det objektiva.

Naturligtvis kan vi komma på många exempel på denna mentalitet. Många anser att vädjan till majoriteten i opinionsundersökningar, eller ”folkets vilja”, eller ”allmänhetens känslor”, utgör ett hållbart argument eller bevis. Att demokrati, dvs majoritetens diktatur, är ett ideal för många med detta synsätt är knappast en slump. Samma mentalitet är även orsaken till att så många ser upp världsopinionen eller FN i utrikespolitiska frågor. Vad världen i stort tycker är det viktiga, det riktiga, det sanna.

Denna implicita syn på ”objektivitet” är så vanlig att många anser att så länge vi inte kan enas om en ”gemensam sanning”, då måste det vara någonting som är i vägen och förvränger sanningen för oss. Oftast är det våra idéer och värden som står i vägen för verkligheten. Så att ha en filosofi eller ideologi gör dig automatiskt partisk och subjektiv. En person som ställer sig i ”mitten”, som inte tar ställning, som är helt neutral, är utan filosofi eller ideologi, är ”objektiv”.

(Det händer även att folk avfärdas som oförmögna att se den ”objektiva” dvs kollektiva sanningen därför att de är vita, heterosexuella män från medelklassen. Postmodernister är egentligen inget annat än kantianer som blev desillusionerade när de upptäckte att det finns inga gemensamma åskådningsformer eller tankekategorier som kan generera en kollektiv sanning. Istället finns det många olika ideologier, klasser, raser och kön som bestämmer hur vi ser på världen. Att ha en identitet (kön, klass, ras, ideologi, etc) gör dig, enligt detta synsätt, nödvändigtvis subjektiv.)

Det finns mycket mer man kan säga om detta. Observera återigen hur snabbt vi gick från en relativt okontroversiell slogan till den dolda premiss som ligger bakom den och hur vi sedan kunde spåra denna premiss hela vägen tillbaka till Kant. Och återigen kunde vi hitta många exempel på samma mentalitet vilket hjälper till att öka vår förståelse för världen vi lever i. ”En olycka kommer sällan ensam”.

En förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är att du lär dig konsten att ”läsa mellan raderna”. Så håll ögonen öppna för formuleringar som, i ljuset av allt du vet, är avslöjande eller utmärkande. När du fastnar för en sådan formulering då är det dags att ställa frågan: Vad är den dolda premissen här? Vilken sorts premisser krävs för att detta sätt att resonera ska följa? Vilka filosofiska idéer kan jag komma på som svarar på detta sätt att resonera?

En annan förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är förstås att du kan en hel del om filosofins historia. Så att studera filosofins historia är en bra början. Men stanna inte där. All kunskap hänger nämligen ihop. Så studera även andra ämnen som t ex historia, ekonomi, psykologi och idéhistoria.

Ytterligare en förutsättning för att bli en bra filosofisk detektiv är att du lär dig att tänka filosofiskt. Vilket betyder att du lär dig att tänka i termer av essenser, inte i termer av detaljer. Var inte konkretbunden. Om du till exempel förväntar dig ett explicit citat då kan du leta länge och, ofta, förgäves. Kom ihåg att de flesta inte tar filosofi på allvar, att de flesta inte tänker på filosofi i explicita termer, att deras filosofiska premisser därför är och ofta förblir implicita. Så bara för att någon inte ”kommer ut” som en platonist så följer det inte att de är fria från Platons inflytande.

Eftersom syftet med att finna den filosofiska premissen bakom dagens löpsedlar är att få en bättre förståelse för världen är det också viktigt att integrera. Så fråga dig själv: Vad får detta mig att tänka på? Vad kan jag koppla till denna idé? Hur många exempel på samma idé, från olika sammanhang, kan jag komma på?

Efter ett tag kommer du att se att det verkligen finns en koppling mellan olika idéer och människans historia i allmänhet; icke-objektiv konst och kvantfysik; behavioristernas syn på sex och marxisternas syn på ekonomi; osäkerheten för affärsmän under Obamaadministrationen och livet i diktaturer i allmänhet; Earth day och massakern vid Jokela skolan i Finland; välfärdsstaten och Irakkriget; Piratpartiet och kommunistpartiet.

När du ser dessa kopplingar, då ser du inte bara hur all kunskap faktiskt hänger ihop, du ser även hur filosofin hjälper dig att integrera allt annat du vet. Du förstår världen bättre. Du ser värdet av filosofiskt detektivarbete.

Oroväckande paralleller

För ett tag sedan upptäckte jag vad jag ser som ytterligare bevis för Leonard Peikoffs DIM hypotes. Men för att förstå varför jag ser detta som bevis måste jag först säga ett par ord om DIM hypotesen.

Filosofin är den fundamentala faktorn som driver människans historia. Så givet att vi kan identifiera vilka idéer som styr i en kultur kan vi också avgöra var kulturen är på väg. Det finns många trikotomier inom filosofin. Vi har för att nämna några: subjektivism, intrinsikalism och objektivism; empirism, rationalism och objektivism; skepticism, mysticism och objektivism.

DIM står för en ny trikotomi. Den handlar om vad vi gör med konkreterna i världen. Det handlar om tre grundläggande inställningar till integration: disintegration, integration och misintegration. Med konkreter menar vi allt ifrån sakerna där ute, ingredienserna i en maträtt, orden i en mening, olika ämnen i skolan, händelserna i en roman eller principer i ett system.

Antingen är man för integration eller också är man emot det. Om man är för integration då gör man antingen det rätt, I, eller också gör man det fel, M. Det finns grader av disintegration och misintegration. M1 är de som integrerar och som får med många sanningar men basen är inte baserad på verkligheten. M2 integrerar flitigt men har i essentiella termer lämnat verkligheten helt och hållet. D1 avstår från att integrera. De håller många sanningar och osanningar eftersom de inte försöker se hur deras idéer hänger ihop. De kan tolerera generaliseringar på en låg nivå, t ex ”vatten kokar vid 100 grader”. D2 nöjer sig inte med att avstå från att integrera. De är fientliga till integration. De säger att det är fel eller omöjligt eller både och. De försöker systematiskt skilja konkreterna åt.

Vad faller in under M1? Filosofer som Descartes. De försöker deducera fram verkligheten från ”axiomer”. Ekonomer som Mises som försöker deducera fram ekonomiska lagar från ”axiomer”. Konservativa som försöker deducera fram kapitalismen från gudomliga naturlagar.

M2? filosofer som Platon, Augustinus, Hegel. De gör samma sak men till skillnad från sådana som Descartes håller de inte den härledda världen som mindre verklig; den ”riktiga” världen är en annan dimension. Individerna betraktas också ofta som overkliga. Här finner vi religiösa fundamentalister och sekulära marxister.

D1? Filosofer som Auguste Comte och John Stuart Mill. Här finner vi många konkretbundna såväl som en och annan pragmatiker. Ett klassiskt exempel är ekonomer som inte tror att ekonomi har något med moral att göra.

D2? Filosofer som David Hume och Immanuel Kant. Hume säger att det inte finns någon rationell anledning att tro på ingen yttervärld, inga entiteter, ingen kausalitet, inget jag – bara en ström av förnimmelser. I ett sådant universum är det omöjligt att integrera. Kant säger att våra åskådningsformer och kategorier ”syntetiserar”, dvs integrerar. Men ”syntiseringen” ger upphov till en förvrängning av verkligheten: fenomenvärlden – ”världen som den framträder för oss” – i motsats till noumenalvärlden – världen som den ”egentligen” är. Kant säger med andra ord att integrering är processen som skiljer förnuftet från verkligheten. Kant är därför mycket värre än Hume. Så under D2 finner vi nihilister, miljöaktivister, egalitarärer, icke-objektiva konstnärer, anarkister.

I? Filosofer som Aristoteles och Ayn Rand. Aristoteles och Ayn Rand säger att det finns en värld av kausalt lagbundna entiteter. Detta är den metafysiska förutsättningen för all integration. De säger också att våra idéer var baserade på observationer av verkligheten och de förespråkade logik som metoden för att koppla ihop våra idéer med verkligheten och med varandra. Detta är den epistemologiska förutsättningen för all integration. Ayn Rand producerade det mest välintegrerade filosofiska system som någonsin har formulerats. Läs Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand för att se vad jag menar.

Peikoffs hypotes är att det finns ett direkt samband mellan din syn på integration och din syn på idéer. Därmed kan man lättare se vilken sorts idéer som kommer spridas i kulturen. DIM utgör ett nytt instrument för att göra kulturella prognoser. Tidigare kunde veta att om kulturen domineras av subjektivism då kommer det att ha vissa uttryck. Nu kan vi med hjälp av DIM konstatera om det är subjektivism eller intrinsikalism som kommer att ta över eller inte. Vi kan även finna uttryck för den dominerande mentaliteten till integration överallt: konst, utbildning, vetenskap, politik, etc. Värdet av detta är uppenbart om man vill bättre förstå världen vi lever i, var vi är på väg och vilken fiende vi ska lägga krutet på för att ha störst chans att vinna den filosofiska striden för en bättre kultur i det långa loppet.

Människor har ett behov av integration. Vilket inte är så svårt att se eftersom människor behöver kunskap och kunskap kräver integration: Varseblivning är integration av förnimmelser. Begrepp är integration av varseblivningar. Induktion är en integration av konkreter till en princip. Deduktion är en integration av premisser till en slutsats. Logik är konsten att identifiera och integrera motsägelsefritt.

Detta förklarar varför vissa idéer som bättre svarar på människors behov av integration också kommer att vinna i längden. Det finns historiska såväl som epistemologiska skäl att tro detta. Historiskt sett har konflikten, för det mesta, stått mellan någon form av M (Romarriket, Medeltiden och Renässansen). Vid ett par tillfällen har vi haft en kultur dominerad av I (antika Grekland och Upplysningen).

Först med Kant fick D ett genuint inflytande över kulturen. D tog över i slutet av 1800-talet och kollapsade under 1970-talet; det försvann nästan lika snabbt som det kom. Det har inte haft någon varaktig dragningskraft. Det är inte konstigt. Nihilism är knappast inspirerande. Den mörka och religiösa medeltiden varade i över 1000 år. Det nihilistiska Tyskland varade endast i några decennier.

Religion förknippas däremot med moral, värden och mening. Religion utlovar, implicit, att tillfredsställa människors behov av integration. Nihilism utlovar, explicit, att förneka och omöjliggöra allt vad integration heter. Således är det inte särskilt överraskande att de allra flesta i valet mellan nihilism och religion valde det religion. Det är därför vi har sett en frammarch för religionen i Amerika sedan slutet av 1970-talet. I ljuset av allt detta, och många andra historiska observationer som jag inte tänker gå in på här, gör Peikoff prognosen att USA inom loppet av ett par generationer kommer att bli en religiös teokrati.

Jag tänker stanna här vad gäller Peikoffs prognoser om USA:s framtid. Istället vill jag att uppmärksamma utvecklingen i Kina. Utvecklingen i Kina påminner nämligen om den i USA.

Idag finns det fler kristna i Kina än vad det finns medlemmar i kommunistpartiet. Visste ni det? Jag visste inte det förrän jag av ganska nyligen lyssnade på ett radioprogram om det för ett tag sedan. Det var inte så för bara 30 år sedan. Med tanke på att det är förbjudet att sprida religion i Kina är detta ganska anmärkningsvärt.

Mycket talar dessutom för att socialismen som en ideologisk rörelse med kraft och övertygelse är lika död i Kina som i resten av världen. Det kinesiska kommunistpartiet har inte tagit sin kommunism på allvar de senaste 30 åren. Alltså redan innan Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet. Liberaliseringarna i delar av ekonomin sedan slutet av 1970-talet är ett uttryck för detta.

Till saken hör att kommunismen är, som sagt, en sekulär form av M2. Och en sekulär M2 har ingen chans mot en religiös M2. Kommunisterna utlovade ett paradis på jorden vilket var ett löfte de inte kunde hålla. De religiösa utlovar inget paradis på jorden. Så att livet på jorden är ett helvete är nödvändigtvis inget problem för de religiösa. Så i valet mellan sekulär kommunism och religion förefaller religion lättare att sälja in i det långa loppet.

De religiösa i Kina har inte på något sätt tagit över kulturen ännu. Men om de senaste 30 åren är någon indikation, då lutar det mot att religionen kommer att ta över Kina precis som i USA. För 30 år sedan fanns det ett fåtal miljoner kristna. Idag är uppskattningsvis 100 miljoner kristna i Kina. Kommunistpartiet har uppskattningsvis 75 miljoner medlemmar.

Kinas utveckling de senaste decennierna är alltså en ytterligare skrämmande indikation på att Peikoffs DIM hypotes är riktig och att hans prognos för Amerika är riktig. Samma orsak har samma verkan i Kina precis som i USA. Detta är vad jag kallar för oroväckande paralleller.