Aristoteles rationella egoism

Jag vill dela med mig av lite Aristoteles citat som jag tycker om. Jag vill göra detta för att jag vill visa många objektivister som inte har studera Aristoteles att det inte var en slump att Ayn Rand beundrade honom. Jag vill börja med utvalda delar ur Den nikomachiska etiken. Låt oss börja med det högsta goda enligt Aristoteles:

What is the highest good? It seems different in different actions and arts; it is different in medicine, in strategy, and in the other arts likewise. What then is the good of each? Surely that for whose sake everything else is done. In medicine this is health, in strategy victory, in architecture a house, in any other sphere something else, and in every action and pursuit the end; for it is for the sake of this that all men do whatever else they do… Since there are evidently more than one end, and we choose some of these (e.g. wealth, flutes, and in general instruments) for the sake of something else, clearly not all ends are final ends; but the chief good is evidently something final…

Now we call that which is in itself worthy of pursuit more final than that which is worthy of pursuit for the sake of something else, and that which is never desirable for the sake of something else more final than the things that are desirable both in themselves and for the sake of that other thing, and therefore we call final without qualification that which is always desirable in itself and never for the sake of something else. Now such a thing happiness, above all else, is held to be; for this we choose always for self and never for the sake of something else, but honour, pleasure, reason, and every virtue we choose indeed for themselves (for if nothing resulted from them we should still choose each of them), but we choose them also for the sake of happiness, judging that by means of them we shall be happy. Happiness, on the other hand, no one chooses for the sake of these, nor, in general, for anything other than itself.

Så lycka är det högsta goda. Men Aristoteles är inte en hedonist. För att uppnå lycka måste man vara rationell:

Presumably, however, to say that happiness is the chief good seems a platitude, and a clearer account of what it is still desired. This might perhaps be given, if we could first ascertain the function of man. For just as for a flute-player, a sculptor, or an artist, and, in general, for all things that have a function or activity, the good and the ‘well’ is thought to reside in the function, so would it seem to be for man, if he has a function. Have the carpenter, then, and the tanner certain functions or activities, and has man none? … What then can this be?

Argumentet här är att precis som en vass kniv är en bra kniv så är en goda människa en människa som fyller sin ”funktion” väl. Vad är då människans funktion? För att upptäcka detta måste vi studera människans natur i kontrast till andra levande varelser:

Life seems to be common even to plants, but we are seeking what is peculiar to man. Let us exclude, therefore, the life of nutrition and growth. Next there would be a life of perception, but it also seems to be common even to the horse, the ox, and every animal. There remains, then, an active life of the element that has a rational principle; of this, one part has such a principle in the sense of being obedient to one, the other in the sense of possessing one and exercising thought…

Now if the function of man is an activity of soul which follows or implies a rational principle [then] we [can] state the function of man to be a certain kind of life, and this to be an activity or actions of the soul implying a rational principle, and the function of a good man to be the good and noble performance of these, and if any action is well performed when it is performed in accordance with the appropriate excellence: if this is the case, human good turns out to be activity of soul in accordance with virtue, and if there are more than one virtue, in accordance with the best and most complete.

Så lycka är det högsta goda och för att bli lycklig måste du handla i enlighet med din rationella natur. Det är vad som är dygdigt enligt Aristoteles. Låter bekant, inte sant?

Aristoteles argumenterar alltså för rationell egoism:

The question is also debated, whether a man should love himself most, or some one else. People criticize those who love themselves most, and call them self-lovers, using this as an epithet of disgrace, and a bad man seems to do everything for his own sake… But the facts clash with these arguments, and this is not surprising…” Irrationella egoister är dåliga och förtjänar ingen beröm eller beundran: ”Those who use the term as one of reproach ascribe self-love to people who assign to themselves the greater share of wealth, honours, and bodily pleasures… So those who are grasping with regard to these things gratify their appetites and in general their feelings and the irrational element of the soul; and most men are of this nature (which is the reason why the epithet has come to be used as it is-it takes its meaning from the prevailing type of self-love, which is a bad one); it is just, therefore, that men who are lovers of self in this way are reproached for being so.

Men rationella egoister är goda och förtjänar både beundran och uppskattning. De är de sanna egoisterna: ”That it is those who give themselves the preference in regard to objects of this sort that most people usually call lovers of self is plain; for if a man were always anxious that he himself, above all things, should act justly, temperately, or in accordance with any other of the virtues, and in general were always to try to secure for himself the honourable course, no one will call such a man a lover of self or blame him. But such a man would seem more than the other a lover of self; at all events he assigns to himself the things that are noblest and best… therefore the man who loves this and gratifies it is most of all a lover of self…

Aristoteles konstaterar därför följande: ”Therefore the good man should be a lover of self (for he will both himself profit by doing noble acts, and will benefit his fellows), but the wicked man should not; for he will hurt both himself and his neighbours, following as he does evil passions. For the wicked man, what he does clashes with what he ought to do, but what the good man ought to do he does; for reason in each of its possessors chooses what is best for itself, and the good man obeys his reason.”

Integration räcker inte

I en artikel i The Boston Globe, ”How facts backfire”, kan man läsa om undersökningar som visar att många människor som konfrontreras med påståenden som strider med deras förutfattade meningar inte bara vägrar ifrågasätta sina premsser eller ändra sin uppfattning. Tvärtom tenderar de att gå stärkta i sin tro på deras till synes motbevisade teori:

Recently, a few political scientists have begun to discover a human tendency deeply discouraging to anyone with faith in the power of information. It’s this: Facts don’t necessarily have the power to change our minds. In fact, quite the opposite. In a series of studies in 2005 and 2006, researchers at the University of Michigan found that when misinformed people, particularly political partisans, were exposed to corrected facts in news stories, they rarely changed their minds. In fact, they often became even more strongly set in their beliefs. Facts, they found, were not curing misinformation. Like an underpowered antibiotic, facts could actually make misinformation even stronger…

“The general idea is that it’s absolutely threatening to admit you’re wrong,” says political scientist Brendan Nyhan, the lead researcher on the Michigan study. The phenomenon — known as “backfire” — is “a natural defense mechanism to avoid that cognitive dissonance.”

These findings open a long-running argument about the political ignorance of American citizens to broader questions about the interplay between the nature of human intelligence and our democratic ideals. Most of us like to believe that our opinions have been formed over time by careful, rational consideration of facts and ideas, and that the decisions based on those opinions, therefore, have the ring of soundness and intelligence. In reality, we often base our opinions on our beliefs, which can have an uneasy relationship with facts. And rather than facts driving beliefs, our beliefs can dictate the facts we chose to accept. They can cause us to twist facts so they fit better with our preconceived notions. Worst of all, they can lead us to uncritically accept bad information just because it reinforces our beliefs. This reinforcement makes us more confident we’re right, and even less likely to listen to any new information.

Detta är vad som händer när man bara integrerar och glömmer bort att reducera. Koherensteorin om sanning är falsk. Standarden för sanning är inte andra idéer utan verkligheten. Låt detta tjäna som en påminnelse om behovet av att komplettera integration med reduktion. Så nästa gång du konfrontreras med påståenden som krockar med dina övertygelser, då är det dags att granska dina premisser. Då är det dags att ställa dig själv följande fråga: Vilka fakta gav upphov till den här idén?

Det sanna är det hela

Verkligheten är fri från motsägelser. Därför måste våra tankar vara fria från motsägelser om de ska vara förenliga med verkligheten. Objektivitet handlar om att anpassa ens tankar till verkligheten genom att ägna sig åt en motsägelsefri identifikation och integration. Metoden för att uppnå objektivitet är logik; logik är motsägelsefri identifikation och integration.

Vår kunskap är hierarkisk och kontextuell; det är en kontext som har en hierarki. Således kräver objektivitet att vi reducerar och integrerar. Att reducera är att koppla ens idéer hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Att integrera är att koppla ihop allt vi vet med allt annat vi vet.

Nu kan man fråga sig själv: Varför räcker inte reduktion? Varför räcker det inte med att konstatera att ens idéer är kopplade till verkligheten? Att identifiera vilka fakta som ger upphov till ens idéer? Varför bör vi också integrera? Låt mig illustrera behovet genom tre exempel.

”Vilken färg har vatten?” Jag fick nyligen denna fråga och mitt första svar löd, tyvärr, så här: ”Var inte löjlig! Vatten har ju ingen färg. Det ser du ju själv när du häller upp lite vatten i ett glas”. Men jag det visade sig att jag har fel. Så skäms på mig. Vatten är faktiskt blått men det behövs stora mängder för att vi ska se det. Tidigare trodde jag att vattnet i havet bara verkade blått eftersom det reflekterade den blå himlen. Men det är inte sant. Och man kan själv upptäcka det genom att observera att vatten är blått även när det inte finns någon blå himmel som kan reflektera sig i vattnet. Vi kan även observera att vattnet blir blåare desto större volymen är. Se hur klart vattnet är vid stranden. Om du sedan tittar bortom stranden kommer du att se hur vattnet blir blåare och blåare ju längre ut du tittar. Det är därför vattnet i ett glas ser klart ut. Det är för lite vatten i glaset, precis som vid stranden, för att det ska se blått ut.

Det var denna lärorika erfarenhet som gjorde behovet av att komplettera reduktion med integration fullt verkligt för mig.

Låt oss ta ett annat exempel. ”Om jorden roterar kring sin egen axel, hur kommer det sig då att om du släpper en sten så kommer den inte att hamna en bit ifrån dig?” Galileo visade dock att det finns andra situationer där vi befinner oss i rörelse, nämligen på ett skepp ute till havs, och om du släpper en sten från mastens topp då kommer stenen att hamna vid masten och inte en bit ifrån. Detta illustrerar att bara för att jorden är i rörelse så betyder det inte att vi kommer att märka av det i våra observationer. (Om vi inte integrerar våra observationer av rörelser, som Galileo gjorde, med allt annat vi vet om liknande rörelser i andra sammanhang, då skulle vi sluta upp med förhastade generaliseringar, som skulle leda till framtida motsägelser, och vetenskapen skulle stagnera eller värre.)

Ett sista exempel, denna gång från ekonomins värld. ”Som butiksinnehavare ser jag konsumtion som den drivande faktorn i ekonomin. För om folk slutar handla i min butik, då kommer jag att gå i konkurs”. Detta är ju onekligen sant, men om man inte integrerar dessa enkla observationer med allt annat vi vet om ekonomin – att konsumtion av välstånd förutsätter produktion av välstånd, att konsumtion är förstörelsen och inte skapelsen av välstånd, att ökad produktion framför allt förutsätter ökat sparande och inte ökad konsumtion – då kommer man att sluta upp i en gigantisk härva av obegripligt, motsägelsefullt nonsens som går under benämningen Keynesianism. Tyvärr passerar denna härva som ”konventionell visdom” och en del keynesianer passerar, otroligt nog, också som nationalekonomer.

Vad alla dessa exempel illustrerar är att om jag försöker validera en idé genom att reducera den tillbaka till den varseblivbara verkligheten och inte integrerade det med allt annat vi vet, då finns risken att jag inte kommer att sluta upp med sanningen. Detta även om idén korresponderar med fakta. Ja, en idé är sann om den korresponderar med verklighetens fakta. Men den måste korrespondera med alla fakta – inte bara konkreterna jag har framför mig för ögonblicket. Så reduktion räcker inte. Vi behöver reduktion och integration. Hegel har rätt: ”Det sanna är det hela”.