En dödfödd rörelse

Det finns mycket man kan säga om den moderna skeptikerrörelsen. Låt mig börja med att säga att den filosofiskt sett är baserad på en hopplös grund. Ett exempel bör räcka för att förstå varför.

Skeptikerna vid The Skeptic Society kräver vetenskapliga bevis för att de ska tro på någonting. Låter rimligt. Men de tror inte att vi någonsin kan nå någon säker kunskap. Allt vi kan åstadkomma är ”provisoriska” sanningar. Det vill säga sanningar som inte har blivit motbevisade ännu. Det vill säga falskheter som inte har blivit avslöjade ännu. Så i vilket fall som helst står vi utan någon riktig kunskap.

Karl Popper och många andra irrationella filosofer ligger bakom denna inställning till kunskap. Den moderna skeptikerrörelsen kunde aldrig bli en rörelse för förnuftet eftersom den helt och hållet verkar inom ramarna för modern irrationell filosofi. Ingen är ett bättre (och mer tragiskt) exempel på det än den nyligen avlidne Martin Gardner.

Martin Gardner – som bekämpade pseudovetenskap i decennier – räknas som den moderna skeptikerrörelsens fader. Men bara för att man är skeptisk till pseudovetenskap betyder det inte att man är för förnuftet. Gardner är tvärtom en explicit mystiker. I en intervju med eSkeptic säger Gardner: ”I call myself a philosophical theist, or sometimes a fideist, who believes something on the basis of emotional reasons rather than intellectual reasons”.

Gardner utvecklar sitt resonemang:

As a fideist I don’t think there are any arguments that prove the existence of God or the immortality of the soul. Even more than that, I agree with Unamuno that the atheists have the better arguments. So it is a case of quixotic emotional belief that is really against the evidence and against the odds. (Min kursivering.)

Vem förser honom med rationaliseringen för sin Gudstro? ”I call myself a philosophical theist in the tradition of Kant, Charles Peirce, William James, and especially Miguel Unamuno, one of my favorite philosophers”. Kom också ihåg att pragmatikerna är filosofiska arvtagare till Kant.

Den moderna skeptikerrörelsen var filosofiskt sett dödfödd. Embryot till denna rörelse hade ingen chans eftersom det blev fullständigt förgiftat av sin kulturella omgivning. Vem, mer än alla andra, förgiftade kulturen? Det var Immanuel Kant som ju för mer än tvåhundra år sedan skiljde förnuftet från verkligheten.

Behöver USA en empatisk domare?

Jeremy Rifkin, i The Huffington Post, förundras över att Obama numera inte öppet talar om behovet av en ny domare med ”empati” i USA:s högsta domstol. Förra året fick Obama en massa uppmärksamhet när han sade att han ville se en sådan domare i samband med att han nominerade Sonia Sotomayor. Varför var det så många som reagerade mot tanken på en ”empatisk” domare? Rifkin identifierar problemet i en ”falsk” människosyn:

For the past two hundred years, we have lived with a rather skewed idea about human nature that took root at the very beginning of the market economy and nation-state era. The Enlightenment philosophers — John Locke, Adam Smith, Marquis de Condorcet, Benjamin Franklin, etc. — came to believe that human beings are rational and detached creatures, competitive in nature, self-interested to the core, utilitarian in spirit, and driven by the need to secure their own autonomy. Consequently, we have placed in high regard the qualities of being non-emotional, detached and objective in our social relations and embedded these notions in our educational system, business practices and governance.

Men denna syn på människan är, som sagt, fel enligt Rifkin: ”Evolutionary biologists, neuro-cognitive scientists and child development researchers are discovering that human beings are biologically predisposed to be empathic and that our core nature is not to be rational, detached and competitive, as many of the Enlightenment philosophers suggest, but affectionate, highly social, cooperative and interdependent. Homo sapien is giving way to homo empathicus”.

Lägg märke till den koppling Rikfin själv medger, om än bara implicit: vi har här en koppling mellan å ena sidan förnuft, egoism och kapitalism och å andra sidan känslor, altruism och…? Han säger inte det rakt ut. Det finns nog en anledning till det.

Upplysningens ideal gav oss USA. Revolten mot Upplysningens ideal gav oss Nazityskland och Sovjetunionen. Ändå är det Upplysningens ideal som Rifkin explicit revolterar emot.

Nästa steg i Rifkins analys är att ställa upp det ena falska alternativet efter det andra; syftet är att måla in oss i ett hörn. Upplysningsfilosoferna gjorde många fel och misstag. Många av dem trodde att tänkande och känslor i bästa fall inte hade med varandra att göra och i värsta fall stod i konflikt med varandra. Men eftersom vi bör gå efter förnuftet, enligt Upplysningsens ideal, känner sig Rifkin berättigad i att ge oss följande nidbild som representant för människan, ”det rationella djuret”:

The Enlightenment view of the ideal human being is characterized and satirized in the popular television series Star Trek. Mr. Spock, the rational being from the planet Vulcan, resembles human beings on Earth in physical appearance but is devoid of the capacity to express human feeling and emotions. His continuous interplay with the very emotional Captain Kirk is one of the main motifs of the show. In crisis situations, his judgments, although completely rational, often lack the empathy necessary to appropriately address the social reality at hand. His cool, detached, and disembodied persona fails to grasp the underlying emotional drama being played out and, as a result, his suggestions are often overruled. One suspects that many of the critics of the empathic litmus test for a Supreme Court nominee would prefer to nominate a Mr. Spock, as opposed to a Solomon, Jesus or Martin Luther King, to the highest court of the land.

Det blir lättare att förstå vad Rifkin försöker säga här om man känner till att många filosofer menar att moralen kommer från våra känslor. Så vad han presenterar här är egentligen två falska alternativ: Mr Spock vs människan och förnuft vs känslorna, dvs förnuft vs moralen. Mr Spock är inte bara omänsklig i sin oförmåga att ha känslor, han är också oförmögen att fullt ut förstå de moraliska implikationerna av situationen han står inför.

Men de falska alternativen tar inte slut där. Empati eller känslorna är inte bara grunden till moralen, de är också grunden för ett fungerande samhälle:

A heightened empathic sentiment is ”the invisible hand” that makes it possible for large numbers of people, unrelated by blood ties, to none-the-less create social bonds in more complex, interdependent and integrated societies. When we say to civilize, we mean to empathize.

Without empathy, it would be impossible to imagine a social life and the organization of society. Try to conjure up a society of detached rationalists or narcissists, sociopaths or autistically challenged individuals. Society requires being social and being social requires empathic extension.

Som sagt, det ena falska alternativet efter det andra: Vi har Mr Spock och Ted Bundy på samma sida som förnuftet och på andra sidan har vi sociala, empatiska, kännande människor. Vi har känslornas överhöghet och civilisation på ena sidan, förnuftets överhöghet och samhällets förfall på andra sidan.

Poängen med att måla upp dessa falska alternativ är att vi, vid det här laget, ska säga: ”Om det där är vad förnuft och rationalitet innebär, då är det klart att vi inte har råd med förnuft och rationalitet. Det är hög tid att ge våra irrationella känslor en chans!”

Så vad har allt detta att göra med vem som bör bli nästa domare i USA:s högsta domstol? Svaret är allt: ”We need to appreciate the inextricable connection between the core values that govern our society and legal system and empathic sensibility. Our nation is founded on the cardinal principles of freedom, equality and democracy. Our laws, at least in theory, are supposed to reflect the institutionalization of these basic values. All three of these values, however, flow directly from our ability to empathize”. Och: ”If the fundamental values that make up the heart of the American legal system are freedom, equality and democracy and those values, in turn, flourish or wither to the extent that empathy is nourished or thwarted by society, then doesn’t it stand to reason that the ultimate litmus test for a Supreme Court nominee ought to be the empathic maturity that he or she brings to the task of interpreting American laws?”

Ja, Rifkin säger här, rakt ut, att huruvida amerikanernas yttrandefrihet, religionsfrihet, rätt till abort, med mera, bör hänga på domarnas förmåga att tolka lagarna med deras känslor, inte deras förnuft!

Eftersom frihet, likhet inför lagen och demokrati vilar på våra känslor, inte förnuftet, vad säger man då om någon känner att frihet betyder ”frihet från fattigdom”? Vad händer då med vår frihet? Hur mycket likhet inför lagen kan vi förvänta oss när domarna går på deras empati med offret såväl som förövaren? Och vad händer när majoriteten känner att de har rätt att förslava minoriteten? Man kan inte försvara frihet på oförnuftiga grunder.

Nej, vi ska vara glada över att Obama inte längre öppet söker ”empatiska” domare. Om nu Obama bara kunde söka en frihetsvänlig, pro-amerikansk domare, istället för det etatistiska bottenskrap som går vid namnet Elena Kagan.

En omöjlig kompromiss

Samtidigt som vetenskapen ständigt gör nya upptäckter och tekniken gör nya framsteg – upptäckter och framsteg som gör livet längre, rikare, trevligare, friskare än någonsin förut – så tror fortfarande de allra flesta på Gud, att moralen hänger på Gudstro, att man kan tala med de döda, astrologi, ESP, healing, spöken och många andra övernaturliga fenomen. Det säljs miljontals böcker på detta tema. Miljontals tittar på olika tvprogram om det övernaturliga såväl som tvsändningar från kyrkor. En del av dessa tvprogram sänds till och med på tvkanaler som utger sig för att handla om vetenskap och fakta (se t ex TV4 Fakta och Discovery Channel). Vi ser det även i mainstreamsammanhang. Oprah Winfrey gör jämt och ständigt reklam för en massa pseudovetenskapligt nonsens och religiöst dravel.

Det vore illa nog om människor höll sina irrationella föreställningar för sig själva, men tyvärr gör de inte det. Anhängare av Christian Science ber för att bota sina dödligt sjuka barn istället för att skicka dem till ett sjukhus. Kristna fundamentalister motsätter sig vetenskap eftersom de strider mot religiösa dogma (se t ex debatten om stamcellsforskning). Samma kristna fundamentalister motsätter sig kvinnans rätt till liv (se t ex debatten om abort). Den katolska kyrkan motsätter sig användandet av preventivmedel vilket leder till att miljontals religiösa människor dömer sin älskade till döden genom att ha oskyddat sex. Vetenskap flyger människan till månen, religion flyger människor in i byggnader.

Hur kommer detta sig? Hur kan religion och tron på det övernaturliga överleva än idag? Det finns många anledningar. Jag vill citera en artikel som ger en ledtråd till den fundamentala förklaringen. Mano Singham skriver om kriget mellan vetenskap och religion The Chronicle of Higher Education:

Unlike the old science-religion war, this battle is going to be fought not in the courts but in the arena of public opinion. The new war pits those who argue that science and ”moderate” forms of religion are compatible worldviews against those who think they are not.

The former group, known as accommodationists, seeks to carve out areas of knowledge that are off-limits to science, arguing that certain fundamental features of the world—such as the Heisenberg uncertainty principle and the origin of the universe—allow for God to act in ways that cannot be detected using the methods of science. Some accommodationists, including Francis Collins, head of the National Institutes of Health, suggest that there are deeply mysterious, spiritual domains of human experience, such as morality, mind, and consciousness, for which only religion can provide deep insights.

Och:

In a 2008 publication titled Science, Evolution, and Creationism, the NAS stated: ”Science and religion are based on different aspects of human experience. … Because they are not a part of nature, supernatural entities cannot be investigated by science. In this sense, science and religion are separate and address aspects of human understanding in different ways. Attempts to pit science and religion against each other create controversy where none needs to exist. … Many religious beliefs involve entities or ideas that currently are not within the domain of science. Thus, it would be false to assume that all religious beliefs can be challenged by scientific findings.”

Kom ihåg att detta är skrivet i en bok publicerad av en mycket respekterad och inflytelserik institution vars uppgift är att fungera som rådgivare för politiker och att informera allmänheten om vetenskapens värde och roll.

Vad är resonemanget här? Jo, vi har en del sanningar som vetenskapen undersöker med hjälp av förnuftet och sedan har vi en del sanningar som religionen undersöker med hjälp av tron. De krockar inte med varandra eftersom de berör olika dimensioner. En dimension för förnuftet och vetenskapen och en dimension för tron. Ringer det en klocka? Det bör ringa en klocka för den som har studerat filosofins historia. Den som har studerat filosofi bör veta att detta sätt att resonera kommer från filosofins största skurk: Immanuel Kant.

För att förstå denna koppling tydligare vänder jag mig till Dinesh D’Souza, en av de mest intelligenta och pålästa försvararna av religion. Han visste direkt vem han skulle vända sig till för att rationalisera sin mysticism. I sin bok What’s So Great About Christianity ägnar han ett helt kapitel åt att visa hur Immanuel Kant förser mystiker med en perfekt plattform för att rationalisera deras tro på Gud (och det översinnliga i största allmänhet).

I en debattartikel i The Wall Street Journal återger D’Souza en förenklad sammanfattning av Kants filosofi och hur den ”öppnar dörren för tron”:

Kant persuasively noted that there is no reason whatsoever for us to believe that we can know everything that exists. Indeed what we do know, Kant said, we know only through the refracted filter of our experience. Kant argued that we cannot even be sure that our experience of a thing is the same as the thing-in-itself. After all, we see in pretty much the same way that a camera does, and yet who would argue that a picture of a boat is the same thing as a boat?

Kant isn’t arguing against the validity of perception or science or reason. He is simply showing their significant limits. These limits cannot be erased by the passage of time or by further investigation and experimentation. Rather, the limits on reason are intrinsic to the kind of beings that humans are, and to the kind of apparatus that we possess for perceiving reality. The implication of Kant’s argument is that reality as a whole is, in principle, inaccessible to human beings. Put another way, there is a great deal that human beings simply will never know.

Notice that Kant’s argument is entirely secular: It does not employ any religious vocabulary, nor does it rely on any kind of faith. But in showing the limits of reason, Kant’s philosophy ”opens the door to faith,” as the philosopher himself noted.

Kant sade att detta var en av de stora ”fördelarna” med hans filosofi. I förordet till Kritiken av det rena förnuftet skrev Kant:

[From what has already been said, it is evident that] even the
assumption–as made on behalf of the necessary practical employment of my reason — of God, freedom, and immortality is not permissible unless at the same time speculative reason be deprived of its pretensions to transcendent insight. For in order to arrive at such insight it must make use of principles which, in fact, extend only to objects of possible experience, and which, if also applied to what cannot be an object of experience, always really change this into an appearance, thus rendering all practical extension of pure reason impossible. I have therefore found it necessary to deny knowledge, in order to make room
for faith… [T]here is the inestimable benefit, that all objections to morality and religion will be for ever silenced, and this in Socratic fashion, namely, by the clearest proof of the ignorance of the objectors.

Har du någonsin hört någon säga någonting i stil med: ”Det måste finnas något mer än det vi ser”? Kant, mer än någon annan modern filosof, har gett alla dessa mystiker och irrationalister de filosofiska argument som de behöver för att inte bara känna sig berättigade att tro på Gud, utan dessutom känna sig berättigade att tysta alla som ifrågasätter deras tro på Gud på förnuftiga grunder.

Vad har detta för vidare implikationer? Mano Singham avslutar sin artikel med en mycket bra fråga: ”[I]f we concede without argument that mainstream religious beliefs are compatible with science, how can we argue that witchcraft and astrology are not?”

Kant gjorde en kompromiss. Men det går inte att kompromissa mellan förnuft och tro. Det spelar ingen roll om du skapar en ”skyddad verkstad” för förnuftet och tron. I synnerhet hjälper det inte så länge de allra flesta, Kant inkluderad, tror att de viktigaste av sanningar ligger bortom förnuftet, nämligen frågor om fri vilja, själens odödlighet och Gud. Har man väl öppnat dörren för tron, då är det svårt att stänga den. I synnerhet när man väl har bestämt sig för att förnuftet inte ska ha någon talan i dessa frågor.

Vad Immanuel Kant sådde 1787 skördar mystiker, som Dinesh D’Souza, än idag.

Inget man ser varje dag

Ett citat:

Greenpeace has never based its campaigns solely on science. Cartesian science strips everything down to cold logic: there is no room for ethics or emotion. We believe, in contrast, that there is a moral basis for our defence of the natural world.

Vem skrev det? Stephen Tindale, Greenpeace UK:s förre detta ledare.

Vad betyder det? Moral inte har något med logik eller vetenskap att göra, utan är baserat på känslor. Således är de gröna sig berättigade att tro på vad som helst så länge det svarar mot deras ”moraliska övertygelser”, dvs deras känslor, och som främjar deras sak.

Vad vi har här är en ledande företrädare för miljörörelsen som explicit erkänner att hans och många andras engagemang för miljön bygger på rationaliseringar. Detta är verkligen inget man ser varje dag.

Om bara fler ledande miljöaktivister kunde vara lika öppenhjärtiga av sig, då hade förmodligen många fler kunnat se igenom deras ständiga hänvisningar till pseudovetenskap.

Privata skolor i slummen

The Boston Globe skriver om hur fattiga människor, över hela världen, söker sig till privata skolor när de offentliga skolorna inte levererar. Ett exempel från Indien:

[T]he school [MA Ideal]–a private, small-scale venture–is not situated in a plush upper-middle-class neighborhood. Instead, it is tucked away in Kishanbagh, a sprawling slum of low-slung concrete huts, tin-roofed shanties, and bare-bellied children who gambol with skinny, underfed dogs. And the average fee at MA Ideal High School? About $3 per month–one-20th the cost of a typical private school in India.

MA Ideal is part of a grass-roots private school movement that has spread through India in the last two decades. Kishanbagh, a 5-square-kilometer patch of land, has 28 low-cost private schools, while India itself has some 300,000, each a buzzing hive of teaching, learning, and extracurricular activity. These schools offer poor residents across the country an alternative to the inefficient public school system. In Kishanbagh, for example, the local public school is a cavernous building where teachers rarely show up, toilets regularly overflow, and classes are almost never held. In the western world, private schools are associated with high fees and plentiful resources, but Hyderabad’s schools succeed by focusing on efficiency and accountability.

Principals like Mohammed Saleem of the nearby Adams High School say that fierce competition between schools forces institutes to strive toward providing the best education they can. ’’We have to listen to parents because otherwise they will admit their children to a different school. I have to constantly find new ways to keep parents interested in my school,” says Saleem.

Inte undra på att de fattiga söker sig till privata skolor så fort de får en möjlighet. Konkurrensen mellan privata skolor ger nämligen resultat: ”The results have been so impressive that some researchers are now suggesting that low-cost private schools might be the answer to educating the world’s poor”, skriver The Boston Globe.

Läs hela artikeln här.

Statligt tvång vs välstånd

NPR rapporterar:

Venezuela’s economy is in trouble despite the country’s huge oil reserves. Blackouts plague major cities. Its inflation rate is among the world’s highest. Private enterprise has been so hammered, the World Bank says, that Venezuela is forced to import almost everything it needs. (Min kursivering.)

Ett citat till:

Jose Guerra, a former Central Bank economist, says state intervention in private businesses is hitting the economy hard.

”The government is nationalizing, expropriating, or confiscating,” he says. ”They are not creating new wealth; this is wealth that was already created.”

The Weekly Standard rapporterar också om Venezuelas långsamma socialistiska självmord:

On April 21, the Latin Business Chronicle predicted that Venezuela would post the world’s highest inflation rate in 2010, ahead of even the war-torn Democratic Republic of Congo.

On May 5, the United Nations Economic Commission for Latin America and the Caribbean reported that foreign direct investment (FDI) in Venezuela dropped from $349 million in 2008 to negative $3.1 billion last year, “mainly as a result of nationalizations.” In other words, the Bolivarian Republic experienced a net FDI outflow of $3.1 billion in 2009.

Och: ”Ordinary Venezuelans are mad about food and water shortages, power outages, and surging crime rates.”

Statlig styrning över ekonomin förstör inte bara ekonomin i Venezuela, det tar även på krafterna för den amerikanska ekonomin. För att få en bild av hur hårt reglerat bankväsendet är i USA vill jag citera The Street:

[T]he small community bank, the source of working capital for America’s small businesses, is being choked by the regulatory system.

Ask any CEO of a community financial institution who he/she works for — the answer won’t be the Board of Directors or the Shareholders — inevitably, the answer will be the regulator (FDIC, OCC, Fed, OTS).

En perfekt beskrivning av hur det förhåller sig i det amerikanska bankväsendet.

Ett lämmeltåg

DN Debatt:

”Vi ser en strävan att åstadkomma ideologiskifte i mediepolitiken. Utgångspukten är inte att värna yttrandefrihet och publicistiska värden. Utgångspunkten är i stället marknadens frihet som sådan. Detta är en syn som saknar förankring i public service-traditionen.”

”Tidningssverige har med rätta varit stolt över Tryckfrihetsförordningen och hävdat att den exklusivt bör utgöra regelram för det tryckta ordet. Tidningsutgivarna har traditionellt värjt sig mot att konkurrenslagstiftningen skulle vara överordnad Tryckfrihetsförordningen.

Det vore klädsamt om de stora tidningsutgivarna vore konsekventa och hävdade samma princip när det gäller radio och tv. Också vår publicistiska verksamhet bör värnas genom ett tydligt och stabilt regelverk som ger största möjliga publicistiska frihet och oberoende.”

Så skriver Mats Segfors och Cilla Benkö, cheferna för Sveriges Radio, i DN Debatt den 14 maj 2010.

DN ger oss lite mer bakgrund:

EU försvarar public service demokratiska värden, men månar samtidigt om öppen konkurrens och fri rörlighet. Medlemsstaternas stöd till public service-bolagen är därför känsligt, eftersom det gynnar vissa aktörer. Frågan ställs på sin spets när public service, som nu är fallet, storsatsar på webben. EU-kommissionen införde 2009 en ny regel om en särskild prövning innan public service-bolag får utveckla nya tjänster. Där ska samhällsvärdet vägas mot eventuella negativa effekter på marknaden. Kommer tjänsterna att försvåra för andra medier och försämra mångfalden?

Hur ska vi förstå dessa besynnerliga påståenden? Det är uppenbart att cheferna för Sveriges Radio, såväl som många andra, tror att det finns olika värden och principer, men det finns ingen nödvändig koppling mellan dem.

De tror att vi kan välja och vraka, hur som helst, efter vad som känns rätt eller har demokratiskt stöd eller verkar praktiskt för stunden. Vi kan ha lite yttrandefrihet, lite konkurrensfrihet, lite rörelsefrihet. Ibland är en del principer överordnade andra, ibland inte. I vilket fall som helst ska inga grundläggande principer bestämma förhållandet här. Ingen grundläggande idé ska vara avgörande. Inget är absolut, inget är bestämt. Allt är öppet för debatt, omröstningar och förhandlingar. Och detta är egentligen allt de begär, att vi ska diskutera fram en ny ordning mellan yttrandefrihet och konkurrensfrihet inom EU.

Vad är det för filosofi som ligger bakom denna mentalitet? Fundera på det medan du begrundar följande:

Detta är ett exempel på hur begreppslig förvirring i kombination med okunskap, angående rättigheter, gör vår frihet till en förhandlingsbar fråga. Man ser på rättigheter som privilegier som samhället ger och tar. Med denna syn på rättigheter, då är alla våra rättigheter och all vår frihet en fråga öppen för omröstning. För i praktiken betyder det att majoriteten ger och gruppen tar.

Detta är ett exempel på hur kollektivism, oavsett form, är fundamentalt oförenligt med all frihet, inte minst vår yttrandefrihet, eftersom om staten ska bestämma vem som får säga vad, vem som får bedriva TV eller radio eller tidningar, beroende på om det ”tjänar samhället” eller inte, som av nödvändighet byråkrater eller en demokratisk majoritet i något parlament, bestämmer på godtyckliga grunder, då har vi ingen riktig yttrandefrihet. Då kan nämligen staten, när den dömer det lämpligt, tysta en – med våld.

(Observera att socialister anser att staten bör stoppa alla nazister från att demonstrera på ”våra gator”. Gemensamt ägande, dvs socialism, må resultera i ”demokratisk socialism”, men som denna mentalitet tydligt visar betyder det också slutet på vår frihet. Så mycket för att demokratisk socialism skulle vara annorlunda än totalitär socialism.)

Folk i allmänhet vet inte vad rättigheter är eller, som följd, vad yttrandefrihet är eller vad konkurrensfrihet är. De vet inte att staten inte har en säg i frågan, moraliskt sett, och de vet inte att det är vansinnigt att staten ska väga värdet av yttrandefrihet för samhället mot värdet av konkurrensfrihet för samhället. Hur ska staten göra det? På vilka grunder? Hur mäter man det? Det går inte. I praktiken blir det bara intressegrupper, den med bäst kontakter, den som skriker högst, som bestämmer hur mycket vår frihet ska inskränkas.

Och eftersom folk i allmänhet inte heller känner till skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt, dvs makten att producera och makten att tvinga, gör folk ingen skillnad på när staten tystar folk med våld och när marknadskrafterna får en radiostation att stängas till följd av för få lyssnare. När denna avgörande distinktion är borta då verkar det också rimligt att se de privata mediebolagens klagan över hur statliga medier, uppbackade med våld, hotar deras möjligheter att förtjäna en rättvis profit på en fri marknad, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Detta är ett exempel på hur konkurrenslagar kan användas, inte bara för att strya vår ekonomiska frihet och straffa de mest produktiva och framgångsrika aktörerna på marknaden, utan även för att strypa vår intellektuella frihet, yttrandefriheten. Och denna observation är avgörande för att förstå roten till alla sådana här förvirrade och farliga resonemang. Detta är nämligen ytterligare ett exempel på att det inte finns någon essentiell skillnad på ekonomisk frihet och intellektuell frihet. Du kan inte inskränka den ena utan att inskränka den andra.

Sanningen är att både yttrandefriheten, mötesfriheten, konkurrensfriheten, rörelsefriheten och många andra sådana här friheter är alla uttryck för en och samma princip: principen om individens rättigheter. Inte nödvändigtvis explicit, men implicit. Dessa fri- och rättigheter erkändes nämligen i lagen som en följd av Upplysningens liberala tänkare förde en lång intellektuell strid för dessa fri- och rättigheter. Och de gjorde det på ideologiska grunder. De gjorde det med hänvisning till principen om individens rättigheter. De lät sig också inspireras av USA:s grundande fäder som i sin tur fann sin inspiration från som naturrättsfilosofer som John Locke.

Det krävs en förmåga och vilja att tänka och förstå saker och ting i begreppsliga, principiella termer, för att se detta, för att dra korrekta slutsatser om vad som står på spel och vad som orsakar denna inskränkning av vår frihet. Det finns många samverkande idéer, idéer som alla förstärker varandra, som alla knuffar oss i en riktning: mot mindre frihet, mot mer statlig kontroll över våra liv.

Det finns dock en idé som är mer dominerande än de andra. Det är den anti-begreppsliga mentaliteten som ligger bakom alla resonemang om att allt är förhandlingsbart, inklusive verkligheten, och att vi ska behandla varje värde eller princip som en isolerad konkret, skilt från varandra och från den större bilden och, inte minst, framtiden. Jag tror att ni kan se att de formuleringar jag citerade ovan är ett uttryck för pragmatismen.

(Tragiskt nog är många, som en direkt följd av pragmatismens fördummande inverkan, helt oförmögna att se och förstå vad det är som händer i världen, eller hur de själva är orsaken till problemen som de brottas med. Observera hur politiker kan säga att de inte tänker rädda bilindustrin som efter finanskrisen har fått ekonomiska problem. Men de tänker däremot rädda bankerna och lägger således grunden för en ny finanskris längre in i framtiden. De reflekterar inte över de långsiktiga konsekvenserna för i deras medvetande är varje kris är en unik företeelse och imorgon är ju en ny dag.)

I sin essens är pragmatism inget annat än en strävan efter att sänka vår mentala fokus från den begreppsliga nivån till den varseblivningsmässiga. Det är således en strävan efter att sänka vår medvetandenivå till djurens nivå. Tänkandet blir därefter (eller snarare uteblir); resultaten likaså. Kortsiktigt, instinktivt, ologiskt, etc. Detta är, tro det eller ej, att vara ”praktisk”. Att konsekvent och på filosofiska grunder förespråka principen om individens rättigheter, det är, tro det eller ej, att vara ”opraktisk”.

Tänk på detta nästa gång du hör en mycket förvirrad moderat pladdra om hur nödvändigt det är att vara pragmatisk, allt för att vi ska ha en chans att kanske sluta upp med en liten gnutta mer frihet inom ett område idag (t ex yttrandefriheten) men som inte ser att det sker till priset av mindre frihet inom ett annat område imorgon (t ex konkurrensfriheten).