En observation i vardagen

Jag var ute och julhandlade i måndags, så jag besökte en bokaffär. Fann en hylla som sade: ”Natur & Vetenskap”. Där fanns flera miljönonsens böcker, inklusive propaganda av Al Gore. Sedan fanns det en hög med böcker om astrologi. Det fanns dock inga böcker om fysik, kemi, biologi, astronomi. Vad säger detta om vår kultur?

Smakprov

Nu kan du höra på smakprov från nya EP:n från The Fallen Empires. Jag och grabbarna i bandet är väldigt stolta över den!! Om du vill köpa en kopia, hör då av dig till mig via e-mail! Den är, enligt mig, mycket bättre än förra skivan. Lyssna här!!

Försiktighetsprincipen

Försiktighetsprincipen går ut på att vi ska stoppa alla aktiviteter som kanske potentiellt sett är farliga, även om faran inte är bevisad. De som hänvisar till försikighetsprincipen påstår att det bygger på ”sunt förnuft”. Det handlar bara om att ”ta det säkra före det osäkra”. Låt oss undersöka detta.

Försiktighetsprincipen innebär att man lägger bevisbördan där den inte hör hemma. Den som påstår att det inte finns några bevis för en aktivitet är farlig ska, enligt denna princip, bevisa den är ofarlig. Men det är omöjligt att bevisa, varför bevisbördan alltid bör ligga på den som kommer med det positiva påståendet, det vill säga de som påstår att en aktivitet är farlig.

Vad får det för konsekvenser att man vänder på bevisbördan? Ta debatten om genmanipulerade grödor. Det finns inga som helst bevis för att detta är skadligt för människor, än mindre dödligt. Men miljörörelsen vill ändå stoppa allt vad genmanipulering av grödor heter, eftersom ingen kan bevisa att det är ofarligt.

Men vad är värdet av att genmanipulera grödor? Jo, att vi kan föda fler människor än idag, människor som idag dör av svält. Så vad betyder försiktighetsprincipen i verkligheten? Det är många miljoner som årligen dör av svält och anti-vetenskapliga, irrationella miljöaktivister som i åratal har fört en omfattande kampanj mot genmanipulerade grödor bär en stor del av skulden.

Vad säger detta om miljörörelsen? Att de varken bryr sig om vetenskap eller människors välfärd. De vill bara stoppa människan från att förädla och exploatera naturen för hennes eget välbefinnandes skull.

Det är ingen slump att försiktighetsprincipen ligger bakom praktiskt taget alla kampanjer som miljörörelsen för, inklusive kampanjen mot klimatförändringarna. Observera att miljöaktivister om och om igen hänvisar till denna princip för att motivera nedmonteringen av industrisamhället. (Se t ex DN Debatt ”Så blir du säker i den osäkra klimatdebatten”.) Observera också hur samma ovetenskapliga, ologiska inställning återfinns bland vetenskapsmän inom Kungliga Vetenskapsakademien. (Se t ex DN Debatt ”Extrema oväder hänger inte ihop med ett varmare klimat”.)

Försiktighetsprincipen tjänar som en perfekt rationalisering för att stoppa alla mänskliga aktiviteter som miljörörelsen fördömer, det vill säga all form av exploatering av naturen. Det spelar ingen roll att människor måste exploatera naturen för att överleva.

Pascal är den filosofiske fadern till försiktighetsprincipen. Pascal föreslog att vi skulle ”ta det säkra före det osäkra” och välja att tro på Gud, eftersom det är onödigt att ta risken att hamna i helvetet, även om ingen kan bevisa helvetets eller Guds existens. Varför kan vi inte bara dra slutsatsen att Gud och helvetet inte finns? Det finns ju trots allt inga (hållbara) bevis för varken eller. Därför att förnuftet, förklarade Pascal och otaliga andra filosofer efter honom, inte riktigt går att lita på. Resultatet är emotionalism, dvs idén att känslorna ger oss kunskap.

Många lyssnade och tog till sig budskapet. När människor vädjar till sina känslor, istället för fakta och logik, då blir resultatet inte en rationell diskussion utan våldsamma ”demonstrationer”. Således ser vi vidskepliga, panikslagna miljöaktivister som istället för att vädja till förnuftet, använder sig av våld och tvång för att föra fram sina åsikter. (Se t ex deras ”aktiviteter” i Köpenhamn.) Och den enda metod som de kan komma på för att stoppa deras ovetenskapliga fantasier till hot från att förverkligas, är just mer våld och tvång i form av skatter och regleringar.

Försiktighetsprincipen är egentligen inget annat än en förening av två uråldriga logiska felslut: hänvisning till konsekvenser och hänvisning till okunskap. Det senare felslutet rationaliserar det förra.

Genmanipulera grödor ”måste” vara farliga eftersom somliga har en ”dålig känsla” för detta med genmanipulering. Det spelar ingen roll vad vetenskapen säger. Och eftersom ingen kan bevisa att de är ofarliga då känner sig somliga berättigade att tro att de kan vara farliga, allt bara för att de har dessa ”dåliga känlsor”. Allt mynnar ut i: ”Jag har en dålig känsla för genmanipulerade grödor. Och om du inte kan bevisa att de är ofarliga, att mina känslor har fel, då bör vi förbjuda dem!”

Så mycket för att försiktighetsprincipen bygger på sunt förnuft.

Observera att miljörörelsen aldrig tillämpar försiktighetsprincip på sina egna förslag. De känner inte att de behöver bevisa att det är ofarligt att offra vår kapitalism, vår moderna industri och vår höga levnadsstandard. Detta trots att kapitalismen har gjort livet möjligt för miljardtals människor som inte skulle ha en chans under förkapitalistisk tid. Ett av många bevis för detta är det faktum att Europas befolkning exploderade under industrialiseringen. Kapitalismen har också gjort det möjligt för oss att leva ett liv i fantastisk lyx och bekvämlighet. Bevisen för detta finns överallt runt omkring oss.

Så mycket för att ”ta det säkra före det osäkra”.

Miljörörelsen tar befolkningstillväxt och fantastisk lyx och bekvämlighet som ett bevis för att någonting måste vara fel på kapitalismen. Det är uppenbarligen inte fakta och logik som styr utan deras känslor. Vad är det för känslor? Här är en ledtråd: när deras känslor får dem att betrakta varje nytt liv som ett ”hot”, då vet man att det knappast är omsorg för människans välfärd som ligger bakom.

I grunden ligger alltså känslornas överhöghet, emotionalism, bakom miljörörelsens hysteriska kampanj mot kapitalism, teknologi och industri. Och känslorna som driver dem är inte en befogad rädsla för bevisade faror, utan ett hat för människans liv.

”Slaget om muslimerna”

Jag såg nyligen, på en väns rekommendation, ”Slaget om muslimerna” av Evin Rubar. Det var en intressant dokumentär av samma Evin Rubar som gjorde ”Män är djur”-dokumentären som handlade om feminismen.

Dokumentären handlade om islamismen i Sverige och hur islamisterna försöker ”ta över” muslimerna i Sverige. Det är alltid bra att man uppmärksammar problemet med islam och islamism. Så för detta ska Evin Rubar ha beröm.

Tyvärr fanns det ett genomgående problem i hela dokumentären och det var att man gjorde en distinkt skillnad på islam och islamism. Som Rubar framställde det i programmet så består distinktionen i att islam ”bara” handlar om din relation till Gud och inget annat, medan islamism handlar om islams relation till livets alla aspekter och är således en totalitär, politisk version av islam. Hela tiden antyddes det också att när man gick över till islamism, då lämnade man islam.

Jag fick också intrycket av att Rubar aldrig vågade säga detta rent ut, utan snuddade bara på det hela programmet igenom genom att säga att islamism innebär en ”total” syn på livets alla aspekter: klädsel, sex, könsroller, moral, politik, ekonomi, musik.

Anledningen till att jag inte går med på denna distinktion är för att denna totalitära implikation följer logiskt av islams fem grundpelare. Elan Journo förklarar detta i ”The Jihad on America”. Grundpelarna handlar alla om att fullständigt underkasta sig Gud som sin härskare här på jorden med allt vad det innebär.

Det enda sättet jag kan gå med på en sådan här distinktion det är om man ska tro att islam handlar om att bara tro på Gud och sedan inte integrera sin religion med sitt eget liv eller med samhället. Men i så fall handlar islam om att vara totalt inkonsekvent, att inte leva som man lär, att ha en väldigt ytlig relation till sin Gud. Och så vidare.

En religion handlar inte bara om att man bara konstaterar att Gud finns, bara för att sedan ignorera allt Gud säger att man ska göra. Gud har ofta en mycket bestämd åsikt om hur saker och ting bör vara – och om man inte gör som Gud säger, om man inte låter hans vilja ske här på jorden (såsom i Himlen), då är man illa ute.

De intervjuade även en socialantropog som sade att islamister anser att vanliga muslimer är bristfälliga i sin tro. Det har han, och islamisterna, helt rätt i. Och det är det som är problemet.

Det spelar ingen roll att majoriteten av alla muslimer, i västvärlden, bara har en relation till Gud och sedan inte integrerar sin tro med resten av sitt liv. Det är islamisternas agenda som spelar roll eftersom de tar islam på allvar. Det är de som för väsen, för det är dem som bryr sig mest om att lyda Allah. Det är därför det är islamisterna som våra politiska ledare söker sig till när de ska fjäska inför muslimerna. Det är, som programmet konstaterade, de som dömer ut majoriteten av muslimerna som dåliga muslimer, eftersom de inte tar islam på samma allvar och inte försöker integrera den fullt ut.

En rörelses natur bestäms inte av majoriteten, utan av rörelsens idéer. Av rörelsens essens. Och essensen av islamismen, som rörelse, är islam. Och essensen av islam är total underkastelse inför Allah. Det är vad islamisterna förstår – men inte Rubar eller, om vi ska tro henne, majoriteten av de ”vanliga” muslimerna i Sverige. Det är därför de sätter agendan, inte majoriteten.

Så min grundläggande kritik är att dokumentären blev en, trots allt, alldeles för politiskt korrekt behandling av ämnet. Rubar ville uppmärksamma oss om problemet med islamism, ”politisk islam”, men man gör inte problemet mindre genom att låtsas som att islamisterna inte är riktiga muslimer eller genom att konstatera att ”vanliga” muslimer som inte tar sin religion på något större allvar inte utgör ett hot för oss. Du bekämpar inte dåliga idéer, genom att vädja till de som inte bryr sig om idéer. Och du bekämpar inte totalitär islam, genom att vädja om de som inte riktigt bryr sig om islam.