Premissmetoden

Jag har tidigare skrivit om vad reduktion är och varför det är bra. Jag har även gett några exempel på reduktioner. Den ena metoden är den som Leonard Peikoff går igenom i sin bok OPAR. Den andra metoden, ”genusmetoden”, går Leonard Peikoff igenom i sin kurs Objectivism Through Induction.

Här vill jag presentera en alternativ metod som jag tror kan vara till stor hjälp. Jag kallar den för ”premissmetoden”. Den vilar på insikten att alla deduktiva resonemang förutsätter premisser och att varje premiss måste, i slutändan, vara resultatet av ett induktivt resonemang. (Platon har fel. Premisserna kommer inte från någon mystisk insikt om Formernas relation till varandra i en annan dimension.)

Idén är att man behandlar varje proposition som en slutsats och sedan frågar man sig själv vilka premisser som slutsatsen förutsätter. Det handlar med andra ord om att rekonstruera ett (deduktivt) argument, genom att identifiera premisserna, och sedan göra detsamma för samtliga premisser, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.

Låt mig ta ett exempel. Ta propositionen: ”Sänkt skatt är bra”. Vilka premisser förutsätter denna slutsats? Identifiera premisserna och behandla sedan varje premiss som en slutsats. Ni kanske säger att en premiss är ”Äganderätt är bra”. Det är korrekt, men vad förutsätter den slutsatsen? Varför är äganderätt bra? Fortsätt till du kommer till en eller flera premisser som handlar om någonting som du ”direkt” kan observera. Då är du framme.

Utnyttja hela tiden er egen kunskap. Jag förutsätter att mina läsare vet att sänkt skatt är en bra sak. Men det var kanske länge sedan ni funderade på varför ni tycker att det är bra. Jag misstänker att de flesta av er tycker att det är självklart; men det är det inte. Identifiera vad är ni vet, idag, som fick er att dra denna slutsats en gång i tiden. Identifiera era premisser och vad de, i sin tur, förutsätter.

Jag tror att vad som gör denna metod snabbare är att man ger sig själv tydligare instruktioner. Jag har noterat att när jag ibland har svårigheter med att reducera någonting, då beror det ofta på att jag inte vet var jag ska börja. Ibland får jag alldeles för många idéer. Resultatet är att jag ofta bara går i cirklar. Allt känns ju så självklart. Så ibland tar jag bara någon idé på måfå men jag känner att jag kan inte motivera varför jag börja med denna idé istället för med någon annan idé. Det är precis som att söka på Internet med dåliga sökord; du får för många svar och många som kanske inte ens är relevanta. Men genom att använda sig av bättre sökord; då får du färre och bättre svar.

En sammanfattande observation som kanske kan hjälpa er att få ytterligare perspektiv på vad allt detta handlar om och hur allting hänger ihop.

Induktion är processen att sätta samman, att integrera, observationer till propositioner. Deduktion är processen att sätta samman propositioner, att integrera, till slutsatser. Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.

Vad är principen?

Har antitrust, diktatur, anarkism och försiktighetsprincipen något gemensamt? Vad är principen som förklarar alla fyra företeelser?

Att säga ”Alla är fel”, är sant, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag är ute efter en princip, dvs en fundamental och generell sanning som kan förklara alla dessa och många andra företeelser.

Jag säger att om det nu finns en princip som kan förklara alla fyra företeelser, då ligger nyckeln i att verkligen börja tänka på antitrustlagarnas natur. Och jag säger att nästa steg är att tänka i termer av logiska och praktiska implikationer.

Ta försiktighetsprincipen. Det är ingen lag som antitrust, men om man baserade lagarna på denna princip, vad skulle det då få för konsekvenser? Hur skulle de lagarna se ut? Vilken makt skulle det ge politikerna? Hur mycket makt skulle det ge politikerna?

Reflektioner om Berlinmurens fall

Igår var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Jag var bara ett litet barn när detta hände men det är ändå en av de viktigaste händelserna i mitt liv eftersom den har format hela min världsbild. Den lade grunden till mina första ideologiska och filosofiska övertygelser. Murens fall gav upphov till så många frågor: Vad var Berlinmuren? Varför byggdes den? Vad fanns bakom den?

Det första jag lärde mig var att muren fanns; före murens fall var nog jag inte riktigt medveten om den. Sedan fick jag reda på att murens syfte var att stoppa folk från att ta sig till väst. Det var svårt för mig att förstå hur det kunde ha funnits en sådan sak som en mur som stoppade människor från att röra sig fritt. Att veta att människor blev ihjälskjutna, mördade, när de försökte ta sig över muren ledde mig till slutsatsen att muren och allt den representerar är ont.

Jag lärde mig snabbt att muren hade med kommunismen att göra och att kommunismen följaktligen är ond. Jag visste som barn inte riktigt vad kommunism är eller varför den är ond. Min kunskap om kommunismen var ungefär på denna nivå: ”Jag vet att det finns en sådan sak som gift och jag vet att gift är dödligt, men jag vet inte varför det är dödligt”.

Så redan som liten visste jag att kommunismen är ond, men det var först när jag som tonåring börja intressera mig av politik som jag började lägga ned tid och möda på att försöka förstå mig på kommunismen som ideologi. I samma veva publicerades Kommunismens svarta bok och andra böcker på samma tema. I skolan lärde jag mig om nazisternas brott, men vi lärde oss aldrig om kommunisternas brott. Det fick jag lära mig själv. Så jag läste böcker och förbluffades över att kommunismen hade mördat och förslavat miljontals och åter miljontals människor, över hela världen. Jag ville nu verkligen veta varför kommunismen är ond.

Det skulle ta många år innan jag förstod, fullt ut, i fundamentala filosofiska termer varför kommunismen är ond; varför kommunismen, världen över, utan undantag slutade på samma sätt när man omsatte den i praktiken. Det skulle, bland annat, kräva att jag upptäckte Ayn Rand. Men jag visste som 15-åring att det inte var en slump. Men det närmsta jag hade till förklaring var att nazisterna var ute efter att mörda raser de inte gillade, medan kommunisterna var ute efter att mörda klasser de inte gillade. Därmed kunde jag se att både nazismen och kommunismen, i någon mening, är samma sak.

Jag hade många diskussioner med mina vänner och det är framför allt en diskussion som jag inte glömmer. En vän till mig sade att det är inget fel på kommunismen. Det är en ”god tanke”, som ”fungerar i teorin”. Men den kan inte fungera i praktiken. Varför? Därför att människor är onda. Varför är de onda? Därför att de är egoister, förklarade han. Till saken hör det att jag hade precis berättat hur kommunisterna med flit svälte ut sina ”klassfiender”. Därför svarade jag instinktivt: ”Så människor är egoister eftersom de vill leva?”

Först när jag började läsa Ayn Rand skulle jag förstå innebörden av detta meningsutbyte.

När jag var liten gjorde jag en mycket viktig observation under Gulfkriget. Som liten visste jag bara två saker: Saddam Hussein är ond och USA slåss mot honom. Alltså tyckte jag, naturligtvis, att de var ”the good guys”.

Senare fick jag lära mig att USA representerade kapitalismen och att USA stod upp mot Sovjetunionen, som jag visste var ett ondskefullt imperium. Följaktligen drog jag slutsatsen att det som USA representerade, kapitalismen, är gott. Men återigen visste jag inte riktigt vad kapitalismen är eller varför den är god. Min kunskap här var ungefär på samma nivå som min kunskap om kommunismen.

I ett avseende hade jag ”tur”. Jag hade en klasskamrat i grundskolan vars föräldrar kom från Östtyskland. Och när vi skulle göra ett skolarbete om Östtyskland gav de oss massor med hemska berättelser om hur dåligt allting var. Jag visste alltså redan som tonåring att människorna var fattiga i Östtyskland. Jag hade en klasskamrat vars föräldrar kom från Polen och han berättade att de lämnade Polen, så snabbt de kunde, eftersom det var så fattigt och hemskt under kommunismen. Sedan hade jag familjemedlemmar som hade besökt Östtyskland strax efter murens fall och de har berättat hur otroligt fattigt det var. Jag lärde mig senare, genom att läsa böcker, att det var samma sak i alla kommunistländer, utan undantag.

Jag lärde mig alltså att vi var rika här i det kapitalistiska väst och att folk var fattiga i det kommunistiska öst. Jag upptäckte att kapitalism leder till rikedom och att kommunism leder till fattigdom. Jag visste inte exakt varför, men jag visste att det måste ha med kapitalismens respektive kommunismens natur. Resultaten var nämligen de samma världen över, utan undantag. Så för att förstå varför blev jag intresserad av att studera nationalekonomisk litteratur, vilket var precis vad jag gjorde.

Jag läste som tonåring lite Milton Friedman och Friedrich Hayek och fick en primitiv förståelse för varför kapitalism leder till rikedom och kommunism leder till fattigdom. Det skulle dock ta många år innan svaret blev helt klart för mig. Jag var således inte helt nöjd. Så jag fortsatte jag att läsa och tänka.

Jag började läsa artiklar på Internet. Jag upptäckte hemsidor som http://www.Marknadskraften.com, http://www.CapMag.com och http://www.Capitalism.org. Jag stötte också på namnet Ayn Rand, men jag visste inte vem det var eller ens att det var en kvinna. Men så en dag, våren 1999, besökte jag biblioteket i Ljungby för att låna några nya böcker om samhällsfilosofi och nationalekonomi, kom jag i kontakt med den svenska översättningen av Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal.

Jag reagerade häftigt på vad jag läste. I mina ögon framstod Ayn Rand som radikal, genial, skrämmande, glasklar och obegriplig. Allt på samma gång. Jag varken kunde eller ville tro på allt hon sade. Samtidigt fanns det något som gjorde att jag inte kunde titta bort och ta in det hon sade. Och även när jag kände mig lite ”obekväm” inför ett argument, hade jag inget att sätta emot.

Ayn Rand fördömde inte bara altruismen, hon förespråkade dessutom egoism. Hon sade att man måste förespråka egoism för att kunna förespråka kapitalismen. Jag läste inte ut boken, utan lade den åt sidan. Men jag skulle, så klart, inte glömma bort Ayn Rand.

På den här tiden läste jag fortfarande ledar- och insändarsidorna med stort intresse. Denna läsning blev inte densamma efter jag hade läst lite Ayn Rand. Det som gjorde denna läsning till en så upplysande upplevelse att den nästan kan beskrivas som traumatisk, var att jag med mina egna ögon kunde se att Ayn Rand hade rätt.

Jag såg att socialisterna argumenterade för socialismen och mot kapitalismen på altruistiska grunder. Jag såg att borgarna argumenterade för kapitalismen på altruistiska grunder och mot socialismen på praktiska grunder. Och jag förstod först nu varför jag alltid hade tyckt att socialdemokraterna hade mycket mer styrka och passion i deras argumentation, medan borgarna var mesiga och veka inför socialdemokraterna. Det var dessa observationer som fick mig att börja läsa allt av Ayn Rand som jag kunde komma över.

Hösten 1999 var det tio år sedan Berlinmuren föll och ungefär samtidigt läste jag Ayn Rands bok Anthem för första gången. Först nu började jag förstå varför kommunismen är ond, varför den i praktiken måste sluta som den gjorde, som en direkt logisk följd av ideologins grundläggande filosofiska premisser. Och jag började sakta lära mig varför kapitalismen verkligen är ett okänt moraliskt ideal. Ända sedan dess har jag studerat Ayn Rands filosofi, objektivismen, och än idag lär jag mig något nytt. Och allt började med Berlinmurens fall.