Thomas Gür har skrivit en bra kolumn i SvD om vår ideologiskt bankrutta regering och hur detta skadar landets ekonomi och hotar vår frihet:
Hittills har hållningslösheten yttrat sig i sådant som försvar av den socialdemokratiska modellen med orättvisa skatter och orättfärdiga lagar på arbetsmarknaden, av kollektivavtalsvurmande, av ointresse för företagandets villkor samt av ovilja mot att sprida ägandet inom ramen för programmet om privatisering av statliga företag.
Men med påhittet att beordra de statliga pensionsfonderna att kategoriskt rösta nej till rörlig lön för ledande befattningshavare i företag där dessa fonder har ägarinnehav, har regeringen Reinfeldt tagit ett rejält steg bakåt.
Genom beslutet öppnas dörren för att använda statliga fonder till interventioner som inte har med företagens väl och ve att skaffa, utan som bottnar i vad de som har makten känner för. Det är en dörr som det icke-socialistiska Sverige lyckades stänga under 1980-talets löntagarfondsdebatt och som man trodde skulle förbli stängd efter kommunismens europeiska bankrutt.
Den fundamentala orsaken till den borgerliga regeringens beteende är den pragmatiska filosofin. Tänk på detta nästa gång någon säger att vi ”måste” vara pragmatiska eftersom det inte är ”praktiskt” att ha ideologi eller värderingar eller principer. Läs hela här.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Problemet är enligt min mening att man blandar ihop begreppen värdering och ideologi. Ideologier tycks mig i praktiken vara konserverade lösningar för hur man ska göra och tänka. Värderingar å andra sidan är en beskrivning av önskade tillstånd och egenskaper. Skollnad är avgörande för hur väl de fungerar som ledstänger eftersom sammanhanget avgör hur smart en lösning är. Hur smart är t ex en grävling på en motorväg eller en fisk på torra land? Alltså kan man inte ha ideologier som ledstång om man inte vill riskera att använda lösningar som lämnar må¨nga obehagliga bieffekter p g a att förutsättningarna har ändrat sig. Låt värderingarna vägleda oss, inte ideologierna!
Hej Thomas de Ming,
Du antar att ideologier, som ju inte är något annat än ett system av idéer och principer, för hur ett samhälle ska se ut, är opraktiska, att de inte lämpar sig när det kommer till att vägleda oss, eftersom de är ”konserverade lösningar” medan verkligheten (”sammanhanget” och ”förutsättningarna”) hela tiden ändras eller är föränderlig. Den underliggande premissen i ditt resonemang är således den pragmatiska filosofin. I synnerhet tycks du ha tagit till dig den pragmatiska idén att verkligheten är icke-absolut, flexibel, formbar, förhandlingsbar, föränderlig.
Av någon anledning tror du att värderingar kan vägleda oss bättre. Men hur kan värderingar vägleda oss bättre, givet dina premisser? Uppenbarligen duger inte ideologier eftersom verkligheten är föränderlig. Så våra värderingar kan bara vägleda oss bättre under premissen att de inte har något med den föränderliga verkligheten att göra. Men detta resonemang faller på sin egen orimlighet. Hur kan värderingar som inte har något med verkligheten vägleda oss i verkligheten? Och det är i verkligheten vi behöver vägledning, för det är ju trots allt där vi lever. Förslaget att hänvisa till värderingar som inte har något med verkligheten att göra, är således ingen bra idé.
(Att handla på ”värderingar” som saknar en relation till idéer och verkligheten betyder i verkligheten inget annat än att man handlar på känslor vars orsak man inte känner till. Dvs att handla på nycker. Men något mer irrationellt och opraktiskt sätt att leva finns nog inte.)
Nej, jag tror att du bör granska dina (pragmatiska) premisser. Ditt (pragmatiska) motstånd mot principer, idéer, ideologier, teorier, etc tycks vila på din syn på verkligheten som ständigt föränderlig. En sak som kanske kan göra det lite lättare för dig att se igenom dina (pragmatiska) premisser är att identifiera skillnaden på det människotillverkade och det metafysiskt. Läs lite mer om den här i Ayn Rand-lexikonet.
Mvh,
Carl Svanberg