Obildade icke-ekonomer, såväl som en del bildade ”ekonomer”, har fått för sig att lösningen på vår ekonomiska kris är omfattande statliga stimulanspaket. Inspirationskällan för denna ekonomiska politik är John M Keynes.
Trots allt ni kanske har lärt er i skolan finns det faktiskt ingen hållbar grund för Keynes teorier och det finns inte heller några empiriska belägg för att hans teorier fungerar. Det är bara en myt. Faktum är att varje gång man har prövat Keynes idéer i praktiken har det slutat i dyrbara fiaskon. (För detaljer läs min essä ”Keynes är ond”.) Ändå fortsätter folk att förespråka keynesianismen som om inget hade hänt.
Det finns dock en del tecken på att keynesianerna har hamnat i en viss defensiv. Ett tecken på det är när de känner sig tvungna att använda sig av Nazityskland som en ”framgång”. Detta är naturligtvis inget som de gärna vill göra, eftersom det är få som vill ge diktaturer äran för någonting. Ändå måste de motvilligt söka sig dit.
Många tror att nazisterna lyckades sätta Tyskland i arbete genom just omfattande statlig stimulanspolitik. I HD tar Elisabeth Braw fram Nazityskland som ett föredöme. I New York Times tar David Leonhardt fram Nazityskland som ett föredöme. Det är bara en tidsfråga innan vi lär få höra det från någon annan keynesiansk ”begåvning” som till exempel Lars Pålsson Syll.
Nazityskland är ett intressant exempel eftersom många ekonomiskt illitterata personer som Paul Krugman påstår att problemet med keynesianska stimulanspaketen, i Den stora depressionen och 1990-talets Japan, var att de inte var stora nog. Tja, i Nazityskland höll man knappast tillbaka, men det fungerade inte ett dugg bättre där än någon annanstans. Om något kan man argumentera för att det fungerade ännu sämre där än någon annanstans.
För att få reda på sanningen om nazisternas ekonomiska fiasko, hänvisar jag er till en väldigt upplysande recension av Ian Kershaws bok Hitler, 1889-1936: Hubris. Så nästa gång ni hör någon keynesian känna sig tvungen att hänvisa till Nazityskland, då vet ni också vad ni ska svara: Nazityskland var ännu ett keynesianskt fiasko.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Surprise surprise, men Hitler HÖLL faktiskt tillbaka! (Relativt Roosevelt i alla fall). Det var därför Tyskland hade en starkare ekonomisk utveckling efter 1933 än vad USA hade. Roosevelt reglerade den amerikanska ekonomin mycket hårdare än vad Hitler reglerade den tyska. Först efter Stalingrad 1943 gav Hitler klartecken för att ställa den dittills mestadels civila och halvt marknadsmässiga tyska ekonomin på krigsfot i Rooseveltsk stil, under Albert Speers planekonomiska ledning. Inte innan Roosevelt var död och freden bröt ut 1945 kom USA att avregleras, och den 15:åriga socialistiska Roosevelt-depressionen kunde äntligen ta slut.
En annan faktor var att depressionen i Tyskland tilläts verka ut mycket mer ostört under de första åren 1929-32 under det för-Hiterska weimar-tyska undantagsstyret (av ärkekonservativa generaler och fältmarskalker som inte brydde sig om ekonomiska ting), än under Hoovers interventionism i USA. Tyska priser (särskilt löner) hade alltså i hög grad redan återställts till marknadsmässiga nivåer 1933, medan de förblev a pie in the sky i USA, med fortsatta malinvestments som nödvändig kosnekvens.
En myt i samband med detta som är EXTREMT farlig för allas vår överlevnad, är att ”ett krig kan häva en depression”! Nej, lika lite som ett krossat fönster stimulerar ekonomin. I krig förfalskar staten bokföringen och värderar dödsbringande varor fantasifull högt, och när alla tvingas till slavarbete i rustningsindustrin så stiger därför BNP i de officiella statistiska räkenskaperna. Men faktiskt så rasar allas faktiska levnadsstandard och för miljoner t.o.m. till den primitiva desperation att överlevnad för stunden blir den största lyxen.
Se här en videoinspelning av ett föredrag som jämför graden av keynesianism i Tyskland och USA på den tiden:
http://mises.org:88/ss05-Hoppe
Och ljudinspelning:
[audio src="http://mises.org/multimedia/mp3/ss05/ss05-Hoppe.mp3" /]
(The economic doctrine of the nazis, av professor Hans-Herrmann Hoppe)
Karl Kapitalist:
1. Man kan diskutera detaljer fram och tillbaka, men den viktiga poängen är att nazisternas expansiva finanspolitik inte skapade något ekonomiskt under.
2. Du har helt rätt i att krig inte är bra för ekonomin och detta av just de skäl som du själv nämner. Att krig skulle vara ”bra” för ekonomin, och att det var detta som gjorde att USA kunde ta sig ur Den stora depressionen, är också en keynesiansk myt.
Eftersom Hitler bedrev en betydligt MINDRE expansiv finanspolitik än vad Roosevelt gjorde, så är det inte konstigt att Tyskland uppvisade betydligt högre tillväxt än USA 1933-194x. Angående ”låga löner” som argument MOT Tysklands ekonmiska övertag, så tycker jag att det är totalt tvärtom. I Tyskland tilläts (före Hitler) lönerna återgå till marknadsnivåer efter 1920-talsbubblan. Men i USA såg planekonomin till att bevara overkliga lönenivåer till priset av hög arbetslöshet och låg tillväxt.
Det nazistiska ekonomiska undret var en bubbla baserad på plundring i två steg. Först en kreditbubbla (som var mycket större än en del officiell statistik visar m.a.a. användandet av det där MeFo-krediterna).
Och sen när bubblan var mogen för självkollaps så hade man laddat upp för att bedriva ”expansiv penningpolitik” i grannländerna också, med Blitzkrieg som politiskt verktyg. Vill man vara elak mot FDR så kan man väl säga att han hade samma plan med sin socialism… ”Krig är blott en fortsättning på prisbubblan med andra medel”.
Krigets bubbelfinansierade första år kunde mycket väl ha varit profitabelt för nazisterna. Europa väster om Moskva borde ju vara värt en hel del mer än Tysklands dåvarande statsskuld. Kanske det var en sådan kostnad/vinst-kalkyl som gjorde dem så extremt motvilliga mot att satsa några substantiella resurser på kriget, förrän 1943 när det var för sent?
Summa sumarum, Roosevelts eller Hitlers keyensianism: Vad är skillnaden?
En av världshistoriens allra viktigaste händelser var kanske den frihetliga uppgörelsen i USA under andra halvan av 1940-talet mot Roosevelts inhemska planekonomi och utrikespolitiska allians med Stalin?