En fri arbetsmarknad

Det finns idag över en miljon arbetslösa i Sverige. Detta är en katastrof.

Det finns många sammanlänkande förklaringar till hur det kommer sig att vårt land är plågat av massarbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar. Det handlar om allt ifrån bidragssystemen till skatterna, marginaleffekterna och konjunkturen. Men om man ska formulera om problemet till filosofiska termer så handlar det om att vi inte längre erkänner eller respekterar de principer som ett fritt samhälle vilar på.

Ett fritt samhälle vilar på principen om individens rättigheter. Den moraliska principen bakom denna princip är att varje människa är ett självändamål. Det är idén att varje människa har rätt att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål. Om varje människa är ett självändamål då har varje människa en rätt att få handla utifrån sitt rationella egenintresse. De problem vi ser på arbetsmarknaden är i grunden ett resultat av att man inte respekterar denna princip. Det vi ser på arbetsmarknaden är hur fackföreningar med hjälp av statens tvång, detta i form av lagar såsom medbestämmandelagen, ser till att göra det omöjligt för alla människor, i synnerhet arbetsgivarna och de arbetslösa, att handla i enlighet med deras rationella egenintresse.

Fackföreningar är i grunden inget annat än lönekarteller. Deras enda uppgift är att antingen försöka begränsa utbudet av arbetare och på den vägen få igenom krav på högre löner, eller också helt enkelt begränsa antalet arbetande genom att slå undan benen för all form av lönekonkurrens från de arbetslösa, och på den vägen hålla uppe och/eller höja lönerna. Om det inte vore för statens våld hade de inte haft en chans att komma undan med detta. I Sverige har vi ingen lagstiftad minimumlön, men med hjälp av sådana lagar som medbestämmandelagen ser fackföreningarna till att etablera vad som i praktiken blir en lagstiftad minimumlön på arbetsmarknaden. I praktiken innebär detta att det blir omöjligt för alla de som idag inte är tillräckligt produktiva för att arbeta ihop till en lön som motsvarar eller överstiger minimumlönen, att konkurrera om jobben genom att kompensera för sina sämre förutsättningar med lägre löner. Det är därför logiskt att det först och främst är de unga som drabbas på arbetsmarknaden. Och detta är också meningen enligt den ”solidariska lönepolitikens” företrädare. Det heter ju att Sverige inte ska konkurrera med låga löner.

Jag tänker visa att den enda moraliska och därför praktiska lösningen på massarbetslösheten är att etablera en fri arbetsmarknad. För att göra det krävs det bland annat att man reformerar medbestämmandelagen. Det handlar inte om att förbjuda fackföreningarna, det handlar om att inte ge dem några lagliga förmåner att med tvång slå undan konkurrensen på arbetsmarknaden. Jag tänker visa att en fri arbetsmarknad ligger i allas rationella egenintresse. Jag tänker även råda bot på några myter och missförstånd som präglar tanken om en fri arbetsmarknad. Men jag tänker börja med att visa vad det är som händer om man lyckas etablera en fri arbetsmarknad.

Det första som kommer att hända om man befriar arbetsmarknaden och låter alla aktörer få agera i enlighet med deras rationella egenintresse är att vi kommer få se en marknadsanpassning av lönerna, vilket är en förutsättning för att vi ska få en full sysselsättning. I praktiken kommer en marknadsanpassning av lönerna att resultera i att lönenivåerna går ned på många håll. Detta är som sagt ett resultat av att alla tillåts agera i enlighet med deras egenintresse. Eftersom det enda sätt många arbetslösa kan (åter) få ett arbete är genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön. Detta kommer de arbetslösa också att föredra dels av ekonomiska skäl, dels av psykologiska skäl. Människor mår inte bra av att vara arbetslösa en längre tid. Så det ligger i deras intresse att göra detta. Samtidigt kommer arbetsgivarna att bidra till att sänka lönenivåerna, dvs marknadsanpassa lönerna, eftersom om deras anställda inte går med på att få sina löner sänkta kan han alltid ersätta dem med arbetslösa som är villiga att ta deras plats. Och det ligger förstås även i de anställdas intresse att fortsätta arbeta, om än med en lägre lön, än att bli arbetslösa. (George Reisman (1996), Capitalism: A Treatise on Economics, Ottawa, Jameson Books, Inc, 1046 s.)

Fördelarna med en fri arbetsmarknad är uppenbara. Den långsiktiga konsekvensen av att lönerna marknadsanpassas är att vi kommer att få en full sysselsättning. Och jag behöver nog inte förklara varför ett sådant tillstånd är önskvärt. Men detta är förstås inte den enda fördelen som finns med en fri arbetsmarknad. Mera generellt kommer det överhuvudtaget bli lättare för alla att finna ett arbete. Och eftersom det kommer bli lättare för alla att få ett arbete kommer inte längre förlusten av ett arbete att vara lika förödande för människor som det är idag. Detta betyder till skillnad från vad man ofta får höra i debatten, att vi kommer att få en större ekonomisk trygghet, inte mindre. En fri arbetsmarknad är alltså också en trygg arbetsmarknad. Som om allt detta inte vore bra nog kommer alla även att vinna rent ekonomiskt på detta, så det ligger ingen som helst intressekonflikt mellan arbetsgivarna, de som arbetar och de som idag tvingas stå utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna vinner förstås på det eftersom de kan anställa fler till en lägre kostnad. De som arbetar vinner på det eftersom de slipper försörja en armé av arbetslösa. Och de som är arbetslösa vinner förstås på det eftersom de nu får en chans att försörja sig själva.

Det hjälper dock inte bara att påpeka de uppenbara fördelarna utan att samtidigt reda ut de eventuella missförstånd och myter som präglar föreställningen om en fri arbetsmarknad. Tyvärr är det sådana här missförstånd och myter som utgör ett stort hinder för etablerandet av en fri arbetsmarknad så därför det viktigt att försöka göra slut på dem.

Den första tanken som kanske får många att bli skeptiska till tanken om en fri arbetsmarknad är det faktum att en marknadsanpassning av lönerna i många fall kommer resultera i att lönerna måste sänkas. Detta förknippar många naturligt med att deras levnadsstandard kommer att bli sämre. Så är det emellertid inte. Det är sedan en längre tid vanligt för många att förknippa en hög levnadsstandard med en hög (nominell) lön. Men sanningen är förstås den att en hög levnadsstandard utgörs bokstavligt talat av de saker som vi kan köpa för våra pengar. Vår levnadsstandard tar alltså inte sitt uttryck i hur hög vår lön är, utan i hur många tv-apparater, datorer, mobiltelefoner, tv-spel, cd-skivor, dvd-filmer, biobesök, restaurangbesök, semesterresor, vi kan köpa för våra pengar. Hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs inte av hur mycket pengar vi har. Om man höjer de (nominella) lönerna utan att produktiviteten har ökat kommer man bara att få högre priser. Nej, hur mycket vi kan köpa för våra pengar avgörs istället av produktiviteten. Det är bara genom högre produktivitet som våra reala löner dvs vår faktiska köpkraft stiger. Ju högre produktiviteten blir desto mer produceras, och ju mer som produceras, desto större utbud finns det av allting, vilket resulterar i lägre priser. Det är detta förhållande som ligger bakom vår höga levnadsstandard, inte fackföreningarnas ständiga kamp för högre (nominella) löner. Så det gäller att man inser att vår levnadsstandard inte avgörs av hur hög vår (nominella) lön är utan av vad vi faktiskt kan köpa för våra pengar. Låt mig med denna insikt i bakhuvudet försöka illustrera varför levnadsstandarden inte står på spel om vi marknadsanpassar lönerna.

Låt mig för enkelhetens skull anta att produktiviteten är konstant, vilket betyder att produktionen ökar i takt med att sysselsättningen ökar samtidigt som priserna sjunker i samma omfattning. Ponera nu att det finns en arbetsmarknad med en arbetslöshet på 10%. Ponera också att vi tjänar $400 i veckan. Ponera slutligen att det kostar var och en $20 i veckan för att försörja de arbetslösa. Så den disponibla inkomsten är bara $380 i veckan. Så för att uppnå full sysselsättning måste man öka utbudet av arbeten med 10%, vilket kräver att man sänker lönerna med 10%. Vad händer? Jo eftersom produktiviteten är konstant går både priserna och lönerna ned med 10%. Så lönen går ned från $400 till $360 i veckan. Sett till köpkraften verkar det som att ingenting förändrats. Du kan handla lika mycket för dina $360 som du kunde för dina $400. Men då glömmer ni bort två saker. Den faktiska köpkraften var inte $400, utan $380. Så medan den faktiska köpkraften går ned från $380 till $360 dvs en minskning på ca 5%, faller priserna med 10%. Så i själva verket är köpkraften starkare än tidigare. Detta visar på ett mycket enkelt sett hur levnadsstandarden stiger för alla och att det därför inte föreligger någon intressekonflikt mellan de som arbetar och de som är arbetslösa. (Exemplet och siffrorna är hämtade ur Reisman 1996, s. 580-585)

En annan myt är att om vi får en fri arbetsmarknad kommer vi i enlighet med ”den järnhårda lönelagen” att sluta upp med ”slavlöner”. Denna myt bygger på två antaganden som vid en första anblick kan verka mycket rimliga. Det första antagande säger att arbetarna måste arbeta för att överleva. Vilket ju stämmer. Det andra antagandet säger att arbetsgivarna kommer alltid att vilja betala så låg lön som möjligt för arbetarna. Vilket ju också verkar stämma. Så när många lägger ihop dessa fullt rimliga antaganden drar de också slutsatsen att arbetsgivarna bara kommer att betala ut ”slavlöner” som bara precis räcker för att räcka för att arbetarna ska kunna täcka sina mest grundläggande behov. Problemet med detta resonemang är att i verkligheten är arbetarens behov och arbetsgivarens girighet helt irrelevant när det kommer till lönebildningen. Det som bestämmer hur höga eller låga lönerna blir, är utbud och efterfråga, dvs tillgången och nyttan av arbetare, och detta i kombination med konkurrensen mellan arbetsgivarna. Utbudet av arbetare är extremt begränsat så arbetsgivarna kommer att bli så illa tvungna att konkurrera om arbetarna genom att bjuda över varandra. Detta är något som ligger i deras egenintresse på samma sätt och av samma anledning som det ligger i människors egenintresse att bjuda över varandra för att t ex få köpa sitt drömhus eller för att komma över ett konstföremål vid en auktion. Om de inte gör det går de miste om den nytta som arbetarna kan göra för deras företag. Och faktum är att om lönerna av någon anledning skulle falla så skulle det ge de mindre köpstarka arbetsgivarna en chans att anställa fler än vad de annars skulle ha, vilket gör det svårare för alla andra mer köpstarka arbetsgivare att få tag på arbetare. Så det enda sättet en köpstark arbetsgivare kan locka till sig personal från sina mindre köpstarka konkurrenter är ju genom att erbjuda höger löner och/eller andra förmåner. (Ibid., s. 613-617)

En tredje myt som tyvärr också präglar debatten säger att om vi får en fri arbetsmarknad så kommer det innebära slutet för allt vad ekonomisk trygghet heter. Vi kommer att få en otrygg arbetsmarknad. Sanningen är när allt kommer omkring den rakt motsatta. För att förstå detta måste vi börja med vad ekonomisk trygghet i grunden handlar om: Det handlar om att kunna försörja sig. Om att kunna köpa det man behöver och vill ha. Om man blir arbetslös blir det för många genast mycket svårare att försörja sig. Och eftersom det är så svårt att finna ett nytt arbete så är tanken på att förlora sitt arbete en mardröm för många. Men vad är det som gör att det är så svårt idag att finna ett nytt arbete? Dvs vad är det som gör det till en mardröm för många att förlora sitt arbete? Det är det faktum att vi idag har en ofri arbetsmarkand. Det är detta som har gjort det oerhört svårt eller rentav omöjligt för många att finna ett nytt arbete. Så den ”trygga” arbetsmarknaden är i själva verket inte trygg alls. Så går det när man offrar friheten för tryggheten – man slutar upp med ingetdera. Så vad som krävs för att få en trygg arbetsmarknad och en äkta ekonomisk trygghet är etablerandet av en fri arbetsmarknad. Ty när man vet att man har den ekonomiska frihet som krävs för att man ska kunna konkurrera på arbetsmarknaden vet man också med sig att det inte längre är hela världen om man skulle bli av med sitt arbete. Det är äkta trygghet. (Ibid., s. 348-349)

I samband med föregående myt brukar man ofta får höra att vi måste ha en ofri arbetsmarkand för de ”svagas” skull. De säger att på en fri arbetsmarknad kommer ”djungelns lag” att råda, och alla vet vi ju vad som händer med de svaga i djungeln. För att förstå varför dels en fri arbetsmarknad inte utgör något som helst hot för de ”svaga”, och dels varför det i själva verket är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som vill att djungelns lag ska råda, måste vi börja med att förstå den radikala skillnaden som råder mellan konkurrensen i naturen och den ekonomiska konkurrensen som råder på en fri marknad. I naturen råder det en konkurrens mellan djur om begränsade resurser. Det handlar om att djur slåss om betesmarker, om djur som äter upp andra djur, om asätare som slåss om resterna, osv. De som blir ”utslagna” av konkurrensen får i regel inte en chans att söka lyckan någon annanstans. De dör. Den ekonomiska konkurrensen på en fri marknad handlar om att människor producerar varor och tjänster som de byter med varandra för ömsesidig vinning. Konkurrensen tar sin form av att man producerar bättre varor och tjänster till samma eller lägre pris. Det handlar om att man producerar mer så att fler kan ha råd, eller att man producerar något helt nytt och bättre. Det finns inga riktiga förlorare. Om någon person förlorar sitt jobb pga konkurrens finns det alltid en möjlighet för honom att söka jobb på andra håll. Relativ fattigdom under en kortare period är i regel det värsta som väntar den som blir av med sitt jobb till följd av konkurrensen på den fria marknaden.

En annan viktig insikt här är att på en fri arbetsmarknad finns det plats för alla. Det som kanske underlättar denna insikt är det faktum att lagen om komparativa fördelar inte bara gäller på det internationella planet utan även på individnivå. Så även de ”svaga” dvs de som kanske inte har så bra utbildning eller så mycket arbetserfarenhet jämfört med andra, har alltid en chans att konkurrera med det de har en relativ fördel gentemot andra. De kan alltid kompensera för deras lägre produktivitet genom att erbjuda sig att arbeta för en lägre lön, precis på samma sätt som hela nationer idag kompenserar för deras lägre produktivitet genom att arbeta för lägre löner. Det är på detta sätt som de mindre produktiva kan konkurrera ut de mer produktiva och därmed ha en chans på arbetsmarknaden. Så om man förstår vad som skiljer ekonomisk konkurrens ifrån den som råder i naturen, och man förstår att alla, även de ”svaga” har en chans att konkurrera om jobben på en fri arbetsmarknad, bara man ger dem friheten att få göra det, då förstår man även att det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som utgör de sanna förespråkarna av ”djungelns lag”. Ty det är dem som förbjuder de ”svaga” att konkurrera på arbetsmarknaden med låga löner, och när de gör det så förbjuder man dem även möjligheten att försörja sig. Så det är företrädarna för en ofri arbetsmarknad som slår ut de svaga från arbetsmarknaden och dömer dem till fattigdom eller i värsta fall döden. (Ibid., s. 343-348, 355-356)

Det finns ingen anledning till varför massarbetslösheten ska få fortsätta att plåga vårt land. Det finns en lösning, en praktisk och moralisk sådan. Om vi vill ha jobb för alla, då finns det inget argument för att förbjuda människor från att få agera i enlighet med deras rationella egenintresse. Om vi vill ha en rättvis arbetsmarknad, då finns det inget som kan försvara att man gör det omöjligt för de ”svaga” att få konkurrera. Om man vill ha en trygg arbetsmarknad, då finns det inget som kan rättfärdiga frånvaron av konkurrensfrihet. En fri arbetsmarknad är inte bara den enda praktiska lösningen. Det är också den moraliska lösningen eftersom det är den enda lösningen som är förenlig med principerna för ett fritt samhälle.

Marknadshyror – den moraliska lösningen

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet, människor tvingas på sina håll att vänta i flera år på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad, där människor blir tvungna att betala väldigt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär. Men mera fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull, utan blott ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen. Enligt altruismen är människan ett offerdjur utan rättigheter, vars enda moraliska existensberättigande ligger i hennes förmåga att osjälviskt tjäna andra. Detta är också syftet med hyresregleringarna; det handlar om att förhindra bostadsbolagen från att tjäna sitt ekonomiska egenintresse. (Se The Virtue of Selfishness, Ayn Rand.)

Det hyresregleringarna gör mot bostadsbolagen är orättvist. Det är direkt jämförbart med att staten skulle tvinga alla löntagare att gå ned i lön för att vara ”solidariska” gentemot näringslivet, eller att tvinga alla hyresgäster ett betala högre hyror för att vara ”solidariska” mot hyresvärden. Om löntagarna eller hyresgästerna skulle utsättas för en sådan sak då skulle de med all rätt protestera. För vem vill leva som en slav för andras behov?

Det omoraliska är som vi kan se idag också det opraktiska. Det lönar sig inte att vara orättvis mot bostadsbolagen; vi har ju trots allt en bostadsbrist med allt det innebär. Visst är det uppmuntrande att det därför ändå finns lite rättvisa i världen. Det enda problemet är att också de av oss som inte söker det oförtjänta, lider av den ”sociala” bostadspolitiken. Bostadsbolagen är således inte de enda offren för denna orättvisa. Eftersom orättvisa inte lönar sig är det uppenbart att det ligger i vårt egenintresse att verka för en fri och rättvis bostadsmarknad.

Den moraliska förutsättningen för att etablera en fri bostadsmarknad är att komma till insikt om att människan har rätt att leva för sin egen skull; att varje människa är ett självändamål. Omsatt i praktisk politik handlar det om att erkänna och respektera individens rättigheter. Det handlar om att erkänna och respektera individens rätt till liv, frihet och egendom.

Notera att hyresregleringen är en kränkning av rätten till liv, frihet och egendom. Rätten till egendom kränks eftersom bostadsbolagen inte är fria att själva få sätta hyran. Rätten till frihet kränks eftersom bostadsbolagen bara tillåts existera så länge de går med på att fungera som slavar under andras behov av bostäder. Rätten till liv kränks eftersom hyresregleringarna ofta gör bostadsbolagens investeringar till en olönsam affär.

I dess essens är det just detta – att erkänna och respektera individens rättigheter – som upprättandet av en fri och moralisk bostadsmarknad handlar om. Och som vi kommer att se är en fri och moralisk bostadsmarknad också det praktiska.

En fri bostadsmarknad skulle till en början resultera i att hyrorna på många håll går upp. Detta skulle skapa ett ekonomiskt incitament för bostadsbolagen att börja bygga nya bostäder. Det kommer i sin tur inte bara att resultera i fler bostäder utan på sikt även lägre hyror. Detta visar på att det faktiskt inte råder några intressekonflikter mellan människor som inte begär det oförtjänta. Det är bara när en del människor kräver det oförtjänta som det uppstår en konflikt mellan människor. Det är just detta som vi ser på bostadsmarknaden: en del människor kräver bostäder men de är inte villiga att betala vad bostadsbolagen vill ha för att det ska löna sig för dem. Följaktligen byggs inga nya bostäder och följaktligen får vi en bostadsbrist.

Till en början kan en del människor behöva anpassa sin efterfråga av boende efter sin plånbok, vilket kan betyda att de måste flytta till en mindre lägenhet, eller en lägenhet som har ett sämre läge, eller en sämre standard. Detta kan verka orättvist men då måste man komma ihåg att den största orättvisan är att de som faktiskt är villiga och kapabla att betala vad som krävs för att bo i dessa lägenheter tidigare var förhindrade från att göra just detta. Dessa var tidigare tvungna att bo och leva i lägenheter som de inte trivdes i, som kanske var för små för deras behov, eller som var på ett mindre attraktivt läge, eller som hade en sämre standard än vad de var villiga att betala för. (Det är i förbigående sagt bara rättvist att de mer produktiva som ju har gjort sig förtjänta av en större inkomst än de mindre produktiva, också har råd att betala en högre hyra för att tjäna sina behov och preferenser, än de mindre produktiva som inte har gjort sig förtjänta av en lika hög inkomst.)

Det ligger i människors intresse att betala så mycket som krävs för att komma över en lägenhet. Detta skapar nämligen de incitament som krävs för att göra det mer attraktivt för bostadsbolag att bygga nya bostäder, och att göra sitt allra bästa för att behålla sina nuvarande kunder, förbättra servicen och standarden i bostäderna. Ett ökat bostadsbyggande kommer följaktligen att leda till ett större utbud, vilket kommer att resultera i att hyrorna kommer att gå ned. Självfallet kommer det även på en fri bostadsmarknad att finnas ekonomiska incitament för bostadsbolagen att bygga billigare boende för låginkomsttagare.

På en fri bostadsmarknad kommer det att finnas plats för alla, inte bara höginkomsttagare. För även om var och en inte kan ha råd med att hyra precis allt det boende de behöver, kan de tillsammans med andra alltid ha råd med något boende. På så vis kan man se till att betala för exakt det boende man har råd med. Detta betyder att man får precis vad man betalar för.

Det kommer inte heller bara att vara höginkomsttagare som kommer att ha råd att konkurrera om bostäderna genom att bjuda över varandra. Även låginkomsttagare kommer att ha råd att ta del av denna konkurrens och i många fall kommer de också att kunna konkurrera ut höginkomsttagarna i konkurrensen om boendet. Ponera att en höginkomsttagare bor i en fyra och nu funderar han på att skaffa sig ytterligare ett rum. Samtidigt finns det ett par av låginkomsttagare som bor i en trea och som funderar på ett flytta in i en fyra. Höginkomsttagaren är kanske bara villig att betala en hyra på ytterligare 900 kr i månaden för att komma över ett femte rum, medan låginkomsttagarna kanske är villiga att betala upp till 1000 kr extra i hyra för att komma över en fyra. Följaktligen kan och kommer låginkomsttagare i alla sådana situationer att ha den ekonomiska makten att konkurrera ut även höginkomsttagare. (Se Capitalism: A Treatise on Economics, George Reisman.)

Det är vidare värt att notera att till skillnad från vad man skulle kunna tro, så är det faktiskt först när bostadsmarknaden är fri och det inte längre råder någon brist på bostäder, som den ekonomiska makten hos kunderna återställs. När människor inte kan vända sig till några alternativ, som det är idag, känner sig många tvungna att bo kvar i lägenheter de vantrivs i, även om servicen är dålig, huset förfaller eller huset är större än vad man själv behöver. Fastighetsägarna som ju har förvandlats till trälar, och som på grund av situationen på bostadsmarknaden knappast är rädd för att förlora några av sina kunder, har däremot inga ekonomiska eller psykologiska incitament för att bry sig om sina kunder. Om det inte passar vet han att det alltid finns någon annan som är villig att flytta in där istället. Men när det råder en fri bostadsmarknad då finns det som sagt inte bara de ekonomiska incitamenten som krävs för att bygga nya bostäder, det finns också ett ekonomiskt incitament för fastighetsbolagen att sköta underhållet, förbättra servicen och konkurrera om kunderna genom att sänka hyrorna eller förbättra standarden.

Det finns en lösning till bostadsbristen. Det handlar om att erkänna och respektera principen om individens rättigheter. Det handlar med andra ord om att etablera en fri bostadsmarknad. En fri bostadsmarknad är inte bara det enda moraliska, det är som vi har sett också praktiskt.

Hemsidan läggs ned

Idag lägger jag ned min gamla hemsida. Den har inte blivit uppdaterad på flera år och är, om jag får säga det själv, ganska ful och meningslös vid det här laget. Därför kommer jag att flytta över en del essäer som tidigare fanns på min hemsida till min blogg. Så om ni undrar varför jag publicerar en massa gamla essäer är detta anledningen.

Klandra inte kapitalismen för bolånekrisen

USA:s ekonomi går just nu igenom en ny kris. Krisens omfattning är enorm. Hundratusentals amerikaner riskerar att bli av med sina hus. Massor med företag, banker och finansiella institut riskerar att gå i konkurs. Krisens kärna är fastighetsbubblan som nu har brustit. De två stora bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, som tillsammans har finansierat lån på 5 triljarder dollar, vilket motsvarar hälften av alla bolån i USA, har fått ekonomiska problem.

För att lösa krisen förslår politikerna att staten ska gå in med pengar och rädda företag, banker och privatpersoner undan konkurser. Men staten är inte en produktiv entitet. Staten skapar inget välstånd. Staten kan därför bara ge en del pengar, genom att ta dem från andra.

En fråga: Hur är det meningen att USA:s ekonomi ska räddas genom att staten tar pengar från vissa individer som uppenbarligen vet hur man handskas med pengar och ger dem till andra som uppenbarligen inte vet hur man handskas med pengar? Det finns inget svar på denna fråga. En viktigare fråga är dock: Med vilken rätt?

Banker, företag och privatpersoner är personligen ansvariga för sina affärer. Så om de tog lån som de egentligen inte hade råd med, då får de faktiskt skylla sig själva. Om inte de ansvariga betalar, då kommer istället de oskyldiga att få betala. Men du har faktiskt ingen rätt att via staten tvinga andra betala dina räkningar. Ändå insisterar man på att tvinga de oskyldiga att betala för andras synder. Detta är uppenbart orättvist.

Det rättvisa vore istället att låta banker, företag och privatpersoner få ta smällen av sina dåliga, oansvariga beslut. Detta skulle också ligga i allas långsiktiga, rationella egenintresse. Ju snabbare de dåliga affärerna rensas bort, desto snabbare kommer ekonomin att återhämta sig. Alternativet är att staten med skatter, subventioner och förmånliga lån försöker hålla olönsamma och hopplösa företag och industrier vid liv i all evighet och detta på bekostnad av resten av ekonomin.

Hur kommer det sig att så många har varit så oansvariga? Finns det någon eller något som uppmuntrar människor att ta lån som de egentligen inte har råd med? Ja, det gör det. Det är staten.

Det största ansvaret för krisen har den amerikanska centralbanken. Under flera år drev man artificiellt ned räntorna, genom att öka penningmängden, vilket gjorde att många lånade massor med pengar för att finansiera köp av fastigheter. Detta drev upp priserna på fastigheter och skapade fastighetsbubblan. Detta fortsatte så länge räntorna var låga nog.

I decennier har staten dessutom verkat för att öka husägandet. Staten har uppmanat och uppmuntrat banker att låna ut pengar till människor som egentligen inte har råd. Bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae gav med flit många dåliga lån. Varför? Därför att de hela tiden var uppbackade av staten.

Staten är inte lösningen på våra problem utan, som alltid, orsaken. Lösningen är att staten slutar uppmuntra människor till att göra dåliga affärer och sedan låta andra betala för dem. Lösningen är att staten lämnar ekonomin i fred och låter var och en ta ett personligt ansvar för sina egna affärer. Lösningen är med andra ord lassez-faire kapitalism. Det är det enda rättvisa och därför det enda praktiska.

”Freds”rörelsens motiv

Det är glest med fredsdemonstranter på Europas gator. Detta trots allt Ryssland har gjort på sistone. Man skulle kunna tro att detta gör fredsdemonstranterna till hycklare. Men man kan faktiskt inte anklaga dem för hyckleri. Denna anklagelse skulle bara vara relevant om den så kallade fredsrörelsen verkligen stod för fred. Men det gör den inte.

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad hotar att radera Israel från kartan, då ser vi inga reaktioner från fredsrörelsen. Men om USA i vaga ordalag lovar att eventuellt försvara Israel vid en sådan attack, då blir det väldigt liv. Man talar om amerikansk ”arrogans” och ”cowboy-mentalitet”. Hur ska man förklara detta besynnerliga beteende? Det finns bara en förklaring: det som dessa människor i stora fredsdemonstrationer, är inte viljan att förena världen i fred, utan ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet.

Varför hatar de USA? Därför att USA är inte som alla andra länder. USA är ett av ytterst få länder som explicit grundades på filosofiska idéer. Framför allt är USA en produkt av Upplysningens idéer och värderingar. I filosofiska termer står därför USA för praktiskt allt som våra akademiker och intellektuella hatar och föraktar.

USA baseras på Upplysningens syn på människan som en förnuftsvarelse. Såsom förnuftsvarelse kan hon åstadkomma vetenskap, teknologi och modern industri. Våra akademiker och intellektuella har åtminstone sedan David Humes och Immanuel Kants dagar, mer eller mindre avfärdat förnuftet som i bästa fall överskattat och i värsta fall som ogiltigt.

USA står väsentligen för individualism. Den amerikanska attityden summeras i den amerikanska självständighetsförklaringen som gjorde klart att individen har rätt att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella som står för kollektivism och menar att individens primära moraliska skyldighet är att leva och offra sig för gruppen.

USA står väsentligen för principen om individens rättigheter: rätten till liv, frihet och att sträva efter sin egen lycka. Våra akademiker och intellektuella står för ”rätten” att förslava andra. De talar om ”rätten” till sjukvård, utbildning, konst, försörjning, bostad. Och så vidare.

USA står väsentligen för kapitalism. Våra intellektuella och akademiker står nästan uteslutande för anti-kapitalism och socialism. Vilket i praktiken betyder diktatur, fattigdom, misär, slaveri och massmord.

Är det verkligen undra på att de hatar USA? De står ju för raka motsatsen på varje väsentlig punkt. Är det verkligen undra på att de ständigt försöker försvara USA:s och västvärldens fiender? Det där var en retorisk fråga.

Det finns många sätt som du kan förinta det som du hatar. Ett sätt är att föra ett krig mot det. Och våra akademiker och intellektuella för sedan länge ett krig mot USA och väst – ett filosofiskt krig. Faktum är att merparten av USA:s akademiker och intellektuella deltar i detta krig. (För detaljer om denna punkt rekommenderar jag er att läsa Leonard Peikoffs essä ”Assault from the Ivory Tower: The Professor’s War Against America”.) De propagerar nämligen för idéer som syftar till att underminera västvärldens och USA:s värde. De propagerar till exempel för idéer som relativism, subjektivism och multikulturalism.

Detta är idéer som implicerar att väst som ju trots alla sina brister ändå utmärker sig för sin respekt för individen, förnuftet, vetenskapen, teknologi, är inte ett dugg bättre än till exempel Mellanöstern som ju genomsyras av kollektivism, mysticism, irrationalism, tribalism, tyranni.

Genom att förespråka sådana idéer demoraliserar man västvärlden och USA. Som demoraliserad blir man mindre benägen att både döma sina motståndare och att försvara sig mot dem. Precis som människor utan någon självaktning inte är så glada för att stå upp för sig själva, tenderar också nationer och hela civilisationer utan någon självaktning att vara mindre villiga att stå upp för sig själva och sin rätt att leva.

Men söker man göra slut på väst räcker det dock inte att bara demoralisera oss. Man måste även attackera idén om självförsvar som sådant och det gör de också genom att explicit eller implicit propagera för pacifism. (Implicit pacifism är vad vi får när man på moraliska grunder fördömer det som faktiskt krävs för att vinna ett krig med så små egna förluster som möjligt. Det vill säga ett själviskt krig.)

Om man hatar USA, vilket bättre sätt finns det då att göra slut på USA än att förneka dess värde såväl som dess rätt att försvara sig? Om USA inte har rätt att försvara sig, då är det bara ett annat sätt att säga att USA inte har rätt till liv. Vilket bara är ett annat sätt att säga att USA inte har rätt att existera. Pacifism är därför inget annat än ett recept för självmord.

”Freds”rörelsens mål är inte fred. Nej, det är att hejda oss i väst från att förhindra vår egen undergång genom att försvara oss med dödligt själviskt våld om nödvändigt.

Hur hamnade vi här?

Kriget mellan Ryssland och Georgien ger upphov till många frågor. En sådan fråga är: Hur ska vi förstå Ryssland? Genom att studera Rysslands filosofi. Vad är Rysslands filosofi? Svaret är att Ryssland har ingen riktig, sammanhängande filosofi. Rysslands politiska ledarskap är inget annat än rena pragmatiska, ”realpolitiska” maktspelare. De är så kallade ”realister”.

Vill man veta var Ryssland är på väg? Då är mitt råd: läs Machiavellis bok Fursten. Det är självfallet omöjligt att förutse detaljerna, men vi kan se de stora dragen och de långsiktiga tendenserna. De som redan har läst Fursten vet att detta inte är några goda nyheter.

Ryssland strävar efter nationell ”prestige”. Vilket de tror att de endast kan få genom att vara en hänsynslös mobbare. Ryssland motsätter sig inte USA och väst för att de har några speciella idéer, utan endast för att de vill ha makt och ”respekt”. Det är samma sak som styr över deras inrikespolitik: makt för maktens skull. Det är detta som ligger bakom rörelsen mot fascism i Ryssland. Det är inte ideologi som ligger bakom fascismen utan strävan efter att kontrollera ekonomin, för maktens skull.

Vad betyder allt detta? Att Ryssland är ett genuint hot. Det är inte för att vi vet var de är på väg som de utgör ett hot, utan just precis för att ingen vet vad de kommer att göra härnäst som gör dem extra farliga.

Den senaste tiden har Bush blivit ännu mer mesig och feg än vad han var i sin första mandatperiod. Men om Bush tidigare lät det amerikanska försvarsdepartementet få dominera, har han på senare tid låtit det amerikanska utrikesdepartementet få dominera. Detta har spelat Ryssland i händerna.

Notera hur USA har gett efter för Iran och Nordkorea de senaste åren, trots all ”tuff” och tom retorik. Notera hur USA har belönat Nordkorea och hållit samtal med Iran – i utbyte mot absolut ingenting. Detta kallas för en ”realistisk” pragmatisk utrikespolitik. Med en sådan utrikespolitik ger man världens skurkar ett fritt spelrum. Så när Ryssland ser detta vet de vad de kan räkna med.

Resultatet? Det västvänliga Georgien offras till förmån för kompromisser. Ryssarna kommer undan med det och vet att de kan komma undan med det.

Om ni fortfarande tror att pragmatism och ”realism” är praktiskt och ”realistiskt”, se er då omkring. Se var vi har hamnat: där vi alltid hamnar när pragmatiska ”realister” får fria händer.

Ingen vill slåss för principer längre. Inte efter de neokonservativa idealisternas vansinniga experiment i Irak och Afghanistan. Men om man verkligen ska få Ryssland att tänka om, måste man vara villig att slåss – på principiella grunder. Att, som det amerikanska utrikesdepartementet, utifrån inga principer, tro att man kan förhandla om vad som helst, med vem som helst, för vilket syfte som helst och sedan tro att detta ska tjäna friheten och säkerheten i väst, är värre än naivt. Historien talar för sig själv på denna punkt.

Problemet med de neokonservativa var inte att de hade principer, utan att deras principer var irrationella och att deras politik därför var dömd att misslyckas. Det rationella alternativet till ”realistisk” pragmatism och ”idealistisk” neokonservatism, är en rationell utrikespolitik, baserad på rationella principer.

Principen jag tänker på är principen om individens rättigheter. Det ligger i alla rationella individers egenintresse att leva i frihet och om det finns en sådan sak som ett rationellt nationellt intresse, då är det intresset av att vara fri. Utrikespolitiskt speglas detta i att man försvarar sig med våld mot alla de som hotar vår frihet.

Om USA:s och de västerländska regeringarnas utrikespolitik var baserad på denna princip, då skulle vi inte se några altruistiska självmordsaktioner som Irak eller Afghanistan. Vi skulle inte se förhandlingar med Iran eller Nordkorea. Alla skulle veta varför USA agerar som de gör och vad de kan räkna med om de väljer att utgöra ett hot mot USA. Alla skulle också veta att USA och de västerländska regeringarna har moralen på sin sida.

En sådan utrikespolitik skulle sätta stopp för Ryssland, och alla de övriga mobbarna, en gång för alla. Ryssland skulle inte våga röra USA eller deras allierade, om USA bara förde fram ett klart och tydligt budskap.

Finns det några sådana klara och tydliga politiker i USA idag? Nej. Barack Obama är uppenbarligen ingen sådan kandidat. John McCain är av allt att döma inget annat än ”Bush III”, vilket är en beskrivning som säger allt vi behöver veta om honom.

Egalitarianismens pris

I Sverige får vi ständigt höra en klagan över de växande inkomstklyftorna. Detta, sägs det, är ett stort samhällsproblem. Vilka är det främsta målet för denna klagan? Det är de verkställande direktörerna vid våra största företag. Varför? Det är uppenbart. De tjänar ju flera miljoner om året; det går ju ofta flera arbetares årsinkomster för varje sådan vd. Det är alltid någon som indignerat undrar: ”Ingen är väl värd så mycket pengar?”

Nu har denna klagan inte stoppat inkomstklyftorna från att växa. Men de har säkert haft någon inverkan på det svenska näringslivet. Tillsammans med de väldigt progressiva och väldigt höga inkomstskatterna, har denna klagan säkert sänt ut en mycket klar signal och den är att dessa höga inkomster inte är moraliskt acceptabla i Sverige. De allra flesta anser att de är ”orättvisa”.

Idén som ligger bakom klagan mot höga inkomstklyftor är egalitarianismen. Egalitarianismen är idén att alla människor är lika mycket värda och därför förtjänar de alla samma levnadsstandard. Därför är inkomstskillnader som sådana misstänksamma och moraliskt tvivelaktiga. De är, enligt detta synsätt, i grunden orättvisa och måste därför bekämpas med alla tillgängliga medel.

En fråga som vi sällan ställer oss är: Varför skulle alla människor vara värda samma levnadsstandard? Välstånd växer inte på träd. Nej, välstånd måste, trots allt, produceras och bara den som producerar det kan göra ett moraliskt anspråk på det. Eftersom en del är mer produktiva än andra, är det bara rättvist att en del också är rikare än andra.

Att ta pengar från de som har producerat det och ge dem till de som inte har gjort det, är ju faktiskt inget annat än ren och skär orättvisa. Ändå är detta vad egalitarianismen går ut på. Därför är egalitarianismens essens inte rättvisa, utan anti-rättvisa.

Eftersom våra vd:ar är betydligt mer produktiva än de vanliga arbetarna, är det bara rättvist att de också har en betydligt högre lön. De, liksom alla andra, förtjänar deras inkomster i kraft av deras oerhört krävande och produktiva arbete. Det är därför människor är villiga att betala ut deras höga löner.

Ekonomen Walter Williams har ett mycket bra exempel som nästan talar för sig själv:

Is a CEO worth millions of dollars to a corporation? When Jack Welch became General Electric’s CEO in 1981, the stock market judged the company to be worth about $14 billion. Through hiring and firing, buying and selling, Welch turned the company around before he retired in 2001. Today, GE is worth nearly $500 billion, making it one of the most valuable companies in the world. What’s a CEO worth for providing the brains and leadership to turn a $14 billion corporation into one worth $500 billion? (”Are CEOs Overpaid?”)

Så vd:arna förtjänar visst sina höga löner. Men vad gör du om du tycker att du inte får den lön som du förtjänar? Du söker din lycka på andra håll.

Precis som svenska sjuksköterskor och läkare söker bättre betalda jobb i andra länder, söker svenska vd:ar bättre betalda jobb i andra länder. De vill, som alla andra, bara ha den lön som de tycker att de är värda. Och precis som låga löner inom den svenska sjukvården innebär att vi går miste om många duktiga sjuksköterskor och läkare, går vi inom det svenska näringslivet också miste om många duktiga vd:ar.

Bengt Lejsved, som har jobbat som chefsrekryterare i mer än 20 år, rapporterar i SvD Brännpunkt 2008/08/16:

För ett par år sedan gjorde jag en undersökning inom Heidrick & Struggles av hur många svenskar vi hade i vår databas som dels jobbade utomlands, dels jobbade i icke-svenska bolag och som intervjuats för ett toppjobb utomlands. Vi fann cirka 1 500 sådana personer.

Min bedömning är att det idag finns åtminstone 2000 svenskar på toppjobb i icke-svenska företag utomlands.

Omvänt finns ytterst få icke-svenskar som vd:ar i Sverige­baserade globala bolag. Jag har flera gånger varit engagerad för att hitta vd:ar till svenska internationella bolag. I uppgiften har ingått att söka över hela världen.

Varje sådant uppdrag har slutat i en svensk lösning; det blir helt enkelt för dyrt att ”importera” toppchefer till Sverige.

Det borde inte vara särskilt svårt att se hur näringslivet, ekonomin och vårt välstånd skulle kunna lyfta rejält, om vi kunde och ville konkurrera om de bästa vd:arna, genom att erbjuda dem de ”provocerande” löner som de faktiskt förtjänar.

Hur mycket mer jobb, hur mycket mer välstånd och hur mycket mer ekonomiska framsteg, skulle vi inte se, om våra storföretag var drivna av världens bästa vd:ar? Det är nog omöjligt att avgöra, men skadan är inte desto mindre verklig.

Att vi förlorar de mest produktiva, eftersom den svenska allmänheten inte ”tål” inkomstskillnader, är bara tragiskt. Det är priset för att hålla jämlikhet – inte rättvisa – som idealet. Detta är därför bara ännu ett exempel på att rättvisa – inte omfördelningspolitik baserad på egalitarianism – ligger i allas långsiktiga, rationella egenintresse.